mirko

I thought I could love you but there's too much pain in the way.
I thought I would always be home waiting, but I don't know where I am right now.
I thought I could be with you tonight but there's too much lies in the air.
I thought I would care when you said that feelings never die, but I think mine have.
I thought I could forget about the way you've hurt me but there's still tears in my eyes.
I thought I would always have you here, next to me, but there's just an empty chair by my side.
I thought I could start over but I've realized the past will always walk with me, holding my hand.
I thought we could make it but now I'm not so sure.
I thought we could make, together, once more.

I don't know what I should say to you. Everything feels wrong. No, everything sounds wrong. I can't say that I don't love you anymore, because I do. But that's friendly love, nothing else. I don't want you to think that something might happen, because it won't. I want your love, of course I do. I want you to be a part of my life. But I also want you to understand which part that is. You were my first love, you'll always be. Now you're more like my best friend. Just because we have been through so much together and just because I loved you in a different way in the past. I can trust you and I know that. You make me feel safe. It's just such a wonderful feeling. Your voice makes me calm. I will always be safe with you. 
But I want you to know that the thing that was between us, it's still in the past. It will stay there. Yes, I said I loved you. Yes, you said you were in love with me. But that was then. When you tell a thirteen year old girl that you love her, she's gonna believe you. I did. We've shared some times that I will never forget about. I've called you the love of my life, and I know that. Because I really thought that you were.
But we've also been through too much to try again. So please, try to understand me now. I never, ever, thought that I would be the one saying this. But maybe we are better of apart, like you said when you left me that time. It felt like you smashed a hammer through my chest at the moment but now I think I understand what you meant back then. You and I were a good idea at the time but now? Now we're like sugar and salt. Two good things that together becomes a bad thing. And I'm sorry, but I don't think that can change again.
I missed you when you left me. But every time you leave, I always have that feeling inside me that tells me that you'll be back. Of couse I missed you. But you came back. What I mean is, I don't wanna miss you again. I want you in my life, all time. As a friend. Because you've been a part of my life since I was twelve or thirteen. I can't lose you. I'm not that strong.
I just want to be clear on this, before you start trying to fix things between us. You and I will always have those years, nothing can change that. You were the first for me, no one can replace you there. And to hear you say that I'll always have a special place in your heart, that meant a lot to me. It really did. Of course you'll always be able to touch my heart. But that won't change the way I feel. I'll always love you, you know. But you were right last summer, when you left me for her. We're better of together but apart. And in a way, suit yourself. You had me. You had me for six years and you wasted them on every other girl. You had me, you lost me, you had me again. The story goes on and on and on. But it was your choice.
Love is such a wonderful thing, the most amazing feeling in the world. The first time I felt it was with you. Now I have him. And that's how things will be now. You're my best friend. He's my love.

Jag skulle skriva ett brev till dig inatt. Ett brev där jag förklarade alla känslor som fanns i min kropp, alla tankar som nånsin snurrat runt i mitt huvud och alla anledningar till ångestfyllda nätter. Jag skulle förklara hur bra det går nu, utan dig. Jag skulle berätta hur fint jag mår, hur lycklig jag är och att jag inte saknar dig alls. Att jag har kommit över dig helt. Jag skulle berätta hur mycket bättre jag mådde nu, utan dig här. Att jag klarade mig ensam. Trots att du lämnade mig. Just för att du lämnade mig. Ensam är stark.
Ändå avslutade jag brevet med " jag älskar dig och det går inte över ".
Ett otroligt snyggt sätt att visa sig självständig och stark på.

Jag håller sakta på att bygga upp en mur mellan dig och mig. I början omedvetet men nu går det inte längre att ignorera. Jag gör allt jag kan för att skydda mig själv från dig. Och dina giftiga ord. Jag vill inte höra mer. Jag orkar inte höra mer. Jag har fått nog.
Jag håller på att stänga in mig själv mellan fyra väggar av kall betong. Du kan inte nå mig här. Dina ord kan inte nå mig här. Inget kan nå mig här. Jag är totalt skyddad från dig. Du kan inte skada mig mer nu.
Jag tänker inte låta dig riva ner mina murar. Jag tänker inte låta dig krossa dom som du gjorde då jag mötte dig. Du lovade mig allt. Allt och så mycket mer. Du lovade mig allt jag redan hade fast dubbelt så bra. Du lovade mig trygghet.
Du svek mig.
Du gav mig ingen trygghet. Du gav mig inget av det jag ville ha. Du raserade mina drömmar. Du raserade min värld. Du förstörde mig.
Du ska aldrig få komma nära mig igen. Du ska aldrig få chansen igen.
Jag ska stanna här en evighet. Eller i alla fall tills jag lagat mig själv. Tills jag limmat ihop alla skärvor av mig som fallit till marken. Man kommer se sprickorna. Man kommer se vart det kan brista. Men det gör ingenting.
För jag kommer se hel ut. På håll.

Om jag bara kunde sätta ord på känslan jag får av dig. Det där ruset, den där klumpen i halsen. Det är något med dig som jag inte kan förklara. Inte för någon, knappt för mig själv. Du är obeskrivbar, helt enkelt. Men ändå försöker jag, om och om igen, att förklara vem du är. Mest för mig själv. För att inse vem du var, vem du är och vem du är på väg att bli. Men för att förstå dig, så måste jag kunna förstå mig. Förstå vad du är för mig, vad känslan är för något och vad vi är för varann.

Det är som att sväva högre än molnen på himlen, samtidigt är det som att störta ner med ansiktet före. Det är som att skratten av lycka aldrig tar slut, samtidigt som tårarna av ångest bara fylls på. Det är som att känna att världen är underbar, samtidigt är det som att känna panik i varje andetag. Det är skratt, det är tårar. Det är glädje, det är rädsla. Det är lycka, det är ångest. Det är underbart, det är plågsamt. Det är som att dansa på fluffiga moln, det är som att trampa på skör vass taggtråd för varje steg man tar. Det är som att världen är en enda regnbåge, det är som att leva i en gråskala. Det är du. Och det är jag. Det är vi.

Känslan är fortfarande lika obegriplig nu, svart på vitt, som innan jag lät fingrarna vandra över tangentbordet. Varför spenderar jag så mycket tid på det här? Du är egentligen förfluten tid, varför lyckas du alltid nästla dig in i nuet ändå? Varför låter jag dig återvända hit? Varför jagar jag inte bort dig, så som jag borde? Så som jag en gång svor att göra, om du nånsin vågade visa dig utanför min dörr igen. Men jag gör det inte. Aldrig att jag gör det. Jag har inte förmågan till det.

Varför vet jag inte, trots allt. Trots all tid jag slösat på dig. När jag tänker efter är det kusligt många minuter jag spenderat på dig. Bara dig.

Så, har jag ett svar nu? Nej. Istället har jag mer frågor nu än när jag började den här texten, som egentligen är helt obegriplig för någon annan. Kanske även för mig, litegrann.

Det surrar i mitt huvud. Några miljoner frågor snurrar runt runt runt, som uppretade getingar. Det surrar. Det irriterar mig. Det gör mig galen. Och för varje fråga, finns det minst fem följdfrågor. Men jag återkommer ändå till en;

Hur blev det egentligen såhär komplicerat?

Vi var så nära varann som det fysiskt gick igår. Regnet smattrade mot fönsterrutan, åskan mullrade. Ingen av oss brydde sig. För vi var så nära varann som det möjligt går. Och ändå saknade jag dig. En röst i mitt huvud skrek " nu är du fast! ", men jag brydde mig inte. Nu vet jag inte vad jag vill. För trots att du sitter tätt bredvid mig känner jag mig så... tom. Hur kan någon som får en att känna sig så hel, så komplett, plötsligt en att känna sig så totalt tom? Jag vet inte vad det är med mig. Men jag vet att du gjorde mig såhär.

It feels like my whole body is made of glass. And suddenly, someone smashed a hammer right through my chest. I'm broken. A million pieces of myself fell to the ground.
And this, you can not fix.

Jag vet att jag inte ska sakna dig, men jag gör det. Jag vet att jag inte borde älska dig, men jag gör det. Jag vet att jag inte får jaga dig, men jag fortsätter ändå.
Den här katt&råtta-leken börjar bli uttjatad nu. Flera år, samma lek. Du och jag. Alltid du och jag.
Jag vill inte jaga dig mer, jag har inte orken kvar. I början var det kul men nu? Nu är det för mycket. Alla minnen vi delar, alla ord vi sagt, alla löften. Så vackra. Men sen är det lögnerna, sveken och tårarna. Blanda ihop allt och det blir för mycket.
Men ändå kan jag inte släppa taget. Ändå kan jag inte låta dig låta mig gå. Jag skulle inte klara av att se dig gå rakt ut ur mitt liv. Jag klarar inte ens tanken av det. Vilket bevisar hur mycket du fortfarande betyder för mig.
Jag vet inte vad det är jag vill få sagt med det här. Att jag saknar dig? Att jag behöver dig? Att jag älskar dig? En massa, egentligen. Men jag kan inte få orden att lämna min mun. Jag kan inte få bokstäverna att falla från mina läppar. Jag vet inte riktigt varför men jag tror att jag är rädd. Rädd för att jag berättar för dig och du inte säger att du känner likadant. Ännu mer rädd för att jag berättar och du inte reagerar alls. Rädd för att dina känslor är fel, helt enkelt.
Så, vad ska jag göra? Jag vet inte. Jag vet bara inte.

Om jag tänker efter lite, vilka är då personerna som alltid får mig att må bättre igen? Den första jag tänker på är han, han jag borde glömt. Men det är sant, han gör mig glad. På ett ofrivilligt sätt men det funkar.
Jag borde glömt för längesen. Det är ju dock ganska omöjligt när vi vägrar skiljas åt. Vi håller inte ihop, men vi tänker inte gå skiljda vägar. Komplicerat, destruktivt och så typiskt oss. Lite underbart sådär.
Jag borde glömt dina ord, dina meningar, allt du gjort. Jag borde glömt dina löften, dina ögon, ditt leénde. Allt du är, allt du varit. Jag borde glömt.
Men det är två problem. Det ena är att det inte går. Det andra är att jag inte vill.
Du dyker alltid upp nu och då, oftast på den sämsta tajmingen, och ger mig några fina ord. Du ger mig några minnen tillbaka, jag ger dig några. Några blickar ingen annan kan tyda, några meningar ingen av oss kommer glömma. Det är något som fortfarande är kvar mellan dig och mig, något i luften. Det är där varje gång jag ser dig.
Jag delar helt enkelt för mycket med dig för att släppa dig helt. Jag vill inte vara utan dig. Du är en del av mig men jag vill att du ska vara en del av mitt liv med, en del av min vardag. För annars måste jag ta in dig i min vardag genom att ensam gå igenom en massa minnen. Och efter en stund se dom sväva fram framför mig, som spöken av oss två. Dock leénde, lyckliga små spöken i färg.
Jag vet att det vi delat i flera år nu är något otroligt fint. Och jag vill aldrig vara utan det. Eller dig.
Så egentligen nej, jag borde inte glömma. För du gör mig lycklig. Och jag tror det är dags att vi tar igen lite förlorad tid snart. Du och jag. Så som det var förut.

Jag kan inte avgöra om jag saknar dig, om jag avskyr dig eller om jag fortfarande älskar dig. Lite alla tre, kanske?
Det jag inte heller kan avgöra är om orden du sa till mig hade en djupare mening än vad du fick det att låta som. Försöker du säga mig något? Försöker du förklara något? Jag vet inte. Jag förstod mig aldrig på dig på det sättet. Men jag vet att en del av mig älskar dig fortfarande. Eller älskar den jag trodde du var. Dig, hur som helst. Jag vet att jag saknar dig. Och jag vet att jag under en tid tänkt alldeles för mycket på det vi delat och det som varit. Jag vet, det är inte bra.
Men jag vet också att den här tiden på året brukar du bli min igen. Och jag är inte säker, men jag tror vi är på väg nerför den vägen igen. Den vi trampat sönder i så många år men som jag aldrig tröttnar på.

Att tänka på att du hade någon innan mig, det äcklar mig. Det ger mig kräkreflexer direkt men jag vet att det inte borde det. Jag hade också ett liv före dig. Dock höll jag inte på lika mycket som du med allting.
Att tänka på att orden du ger mig nu, så otroligt vackra, kanske nån annan redan fått innan. Plötsligt är dom inte lika vackra längre.
Att tänka på att dina händer, dina fingrar som snuddar min hals, har rört nån annan innan får mig att vilja spy upp hela min insida.
Att tänka på att det du säger till mig, kanske inte är menat till mig. Kanske sätter du någon annans ansikte på min kropp. Plötsligt har luften gått ur mig helt.
Saker som dessa gör mig svag. Det gör mig sårbar, jag vet. Patetiskt. Jag vägrar låta nån som du såra mig. Men det är exakt det jag gör. Jag borde inte, men jag gör det ändå. Det kväver mig. Det skadar mig. Det bryter ner mig.
Och det är tack vare dig.

Det är fel att sakna dig. Men det är just vad jag gör.
Längtar tillbaka, kan inte låta bli. Jag saknar din röst och allt du är. Du var så fin. Du kommer förbli så fin.
Det knyter sig i magen på mig när jag tänker på att nu inte är som då. Jag mår illa av tanken att du kanske glömt allting. För allt som betyder så mycket för mig, kanske betyder ingenting för dig. Jag vet inte. Vet inte om jag vill veta.
Allt jag vet är att jag saknar dig och jag vill ha dig här. Jag plågar mig själv genom att spela låtarna som gör att minnen börjar dansa runt framför mina ögon. Jag plågar mig genom att se filmer jag såg när du var min. Jag plågar mig genom bilder, ord, platser. Allting plågar mig vid den här tiden på året. Det som plågar mig mest är du. Du plågar mig genom att inte ha kommit tillbaka till mig än. Du plågar mig genom att vara tyst.

När jag mötte honom trodde jag aldrig att jag skulle sakna dig igen. Jag trodde verkligen att du var ett avslutat kapitel. Så uttjatat, så färdigläst, så tömt på mening. Men idag så kom den där dagen.
Dagen då jag ville säga hans namn men sa ditt, dagen då jag hörde din röst bredvid mig hela tiden fast du inte är här. Dagen då jag går igenom varenda minne vi delar så noggrant det går, då jag analyserar varenda sekund. Dagen då jag bara vill slå ditt nummer, höra din röst och ditt skratt och få tillbaka den där känslan. För det spelar ingen roll hur mycket jag älskar honom, han kan inte ge mig känslan som du ger mig. För han är inte du.
Känslan du får att rusa genom min kropp är magisk på ett annat sätt, ett sätt som inte går att beskriva. Mer som ett lyckorus. Och jag har inte fått det på länge. Jag saknar det så extremt.
Nu är det ett år sen du och jag var vi. Men minnena är lika klara för det. Varenda sekund spelas upp på min näthinna, om och om igen.
Kanske gillar jag att plåga mig själv. Kanske saknar jag något. Kanske är jag fortfarande din.

Med honom var det så annorlunda mot hur det är med dig. Då var det - BAM, BAM, BAM - smäll på smäll. Han kanske bara ville se hur mycket jag kunde ta, vad vet jag? Jag vet dock att jag tog emot allt och sen sa efteråt " jag älskar dig ändå ". Det kanske var det han ville. Att jag inte skulle säga dom orden, så han skulle han en ny anledning att såra mig. Jag vet inte.
Han gjorde saker som skrämde mig. Spår av honom kommer alltid finnas kvar i mig. Jag minns allting, aldrig att han skulle låta mig glömma. Det var tårar, skrik, ångest. Panik, gräl, otrohet, mer tårar, rädsla, oro. Allt han visste att jag var emot, det gjorde han mot mig. Han ville väl se min reaktion, antar jag. Grejen är, jag hade knappt någon. Jag grät lite, var ledsen en stund och sen skakade jag av mig det. Förträngde det. Det måste retat honom. Att jag kan säga att jag är " så emot " en sak men sen inte göra något när det händer mig. Han trampade på mina gränser och han visste det så väl. Problemet var ju att ju mer han trampade, desto otydligare blev gränserna jag satt för att skydda mig själv. Han suddade ut dom. Jag hade inga riktlinjer kvar. Så, jag följde hjärtat. Dum grej enligt vissa, nödvändigt enligt mig. Jag förlät han, om och om och om igen. För, när du är tretton och en kille säger " jag älskar dig ", då kommer du tro honom. För du har inte insett faran du sätter dig själv i än. Du har inte insett vilken risk du tar att bli sårad.
Men den risken, det är värt det. Det är värt att chansa.

Men med dig? Jag vet ärligt talat inte längre. Jag vet inte vad som händer, vart vi står, vad vi är. Jag vet ingenting. Och du hjälper mig inte. Du försöker inte ens hjälpa mig reda ut all frågetecken i luften runt omkring mig. För " du har inte tid ". Eller " du orkar inte ". Men vet du vad? Det finns mycket jag inte haft tid med. Det finns mycket jag inte orkat göra. Men jag gjorde det ändå. För du bad mig. Men du? Du ger mig inte ens en chans. Och det sårar mig. Sårar mig mer än något annat. Han kanske var en otrogen idiot men han hade åtminstonde tid till att leka med mig också. Han lekte med flera men han hade tid. Du säger att du bara ser mig, men inte ens det är en anledning som är bra nog för dig att ha tid för mig.
Liksom han trampar du på mina gränser. Precis när jag målat upp dom igen, då kom du. Du kom och ställde dig precis på linjen där gränsen går och suddade ut den, bit för bit. En bra början om man vill ha mig under kontroll.
Mitt hjärta säger " han är ärlig ". Det säger att det blir snart bra, att jag kommer få uppleva hans underbara sida snart. Snart är han den som jag tror att han är. Men när är snart? Jag har undrat det länge nu.
Min instinkt säger " spring för livet ", liksom så många människor sagt åt mig. Dom flesta, faktiskt. " Han är inte värd dig, du behöver inte honom, du klarar dig ändå, jag finns här för dig, det finns bättre " och några hundra anledningar till. Men dom har visst glömt två, ganska irriterande, egenskaper hos mig.
Den ena är att jag är extremt envis, jag ger mig inte föränn jag fått det jag ska ha. Vilket i det här fallet är dig. Jag har förstört mig själv flera gånger för att få det jag vill ha. Och jag har en känsla av att jag kommer göra det även nu.
Den andra egenskapen är att jag är väldigt trotsig. Om någon säger " gör det ", så gör jag tvärtemot. Så nu när folk säger " lämna honom, han är inte bra för dig " så stannar jag kvar, bara för att bevisa att jag kan överleva honom. Jag är stark nog.
Väldigt irriterande saker men ja, det är så jag funkar.
Men en del av mig tycker att du borde göra så som han gjorde, såra mig bara. Gör det. Jag kommer bli ledsen, men jag klarar mig. Jag kommer gråta, men tårar torkar. Jag kommer vara upprörd och skrika, men till sist tappar även jag rösten. Jag kommer känna att världen rasat samman, men någon kommer hjälpa mig bygga upp den från grunden. Så såra mig, jag fixar det. Jag har blivit sårad förr. För vad är det egentligen som du tycker är så underbart, med att dra ut på att såra mig? Försöker du krossa mig långsamt?
En större del av mig vill dock tro på dig. Den vill tro att du är ärlig, att du är sann. Att varje fint ord är sanning. Men jag behöver bevis. Det vet du lika väl som jag.
Så välj nu. Ta tag i mig och håll mig hårt eller så släpper du ditt lösa grepp helt.
För jag börjar undra vem du är ibland.

Den här tiden förra året hittade vi tillbaka. Jag till dig. Du till mig. Till varandra. Du hittade mig igen. Du hade inte glömt. Det var underbart. Det var fint. Det var underbart fint. Jag saknar det litegrann.
Dina ord, dina meningar. Dig. Det var liksom.. så enkelt. Kanske för att jag är van vid hur du är. Jag vet att du tröttnar, och jag vet att du lämnar mig för någon då. Jag vet att du är brutalt ärlig. Men jag vet också att du kommer tillbaka till mig. Av någon anledning, som du alltid vägrar berätta, så återvänder du till mig. Därför funderar jag nu på när du kommer hit igen. När du kommer med vackra löften och underbara ord. Det var ett tag sen nu. Så jag har den där känslan av att snart ringer min telefon den där alldeles speciella signalen.

Jag saknar dig. Jag är inte säker på varför samtidigt som jag är det. Jag antar att det är så att jag vet varför jag saknar dig, men att jag inte vill sakna dig. För vi två, vi är ju över. Historia. Förfluten tid. Det vi hade, var underbart. Magiskt. Ibland destruktivt men ibland härligt. Dock aldrig riktigt perfekt. Men nu, såhär efteråt, börjar jag tänka mer och mer. Hur kul är det egentligen när precis allting är perfekt? Inte särskilt. Kanske borde jag ha gett dig en chans till. Kanske borde jag ha insett att vi hade något fint ihop. Kanske borde jag ha sett dina små försök att vinna tillbaka mig. Och jag har insett. Och jag har sett. Men jag vet att det är slut.
Men det ändrar inte det faktum att ja, jag saknar dig. Din röst, ditt skratt. Dig.
När jag gick trodde jag inte det skulle bli så. Jag trodde det skulle bli hur enkelt som helst att bara säga " det går inte längre " och sen gå vidare. Så fel jag hade.
Jag önskar jag kunde förklara för dig hur jag egentligen känner. För dig, för det som var mellan oss. För allting. Men det är svårt. Jag har försökt, men du lyssnar inte. Du vill väl inte höra några ursäkter. Och jag förstår det.
Men jag tänkte inte ge dig några billiga ursäkter. Inga " det gick bara inte ". Jag vill prata. Så som vi gjorde då. Då, när vi var vi. Jag saknar det. Dom där stunderna då vi kunde bara prata om djupare saker men samtidigt förstå varandra helt. Det var fint.
Jag vet att det jag gjorde var fel. Jag borde gett dig en bättre förklaring än den du fick. Jag borde ha berättat allting, jag borde berättat hur mycket du ändå betyder för mig. Jag vet att min ursäkt är sen, men jag saknar dig. Jag minns att jag sa till dig den där dan, " du är min bästa vän och jag vill inte förlora dig ". Det var sant. Du är det. Jag vill inte förlora dig.
Den där dagen var hemsk. Jag är ledsen för det. Förlåt mig.
Men jag ber dig nu, lyssna på mig. Prata med mig. Så som vi gjorde då. För du är fortfarande en av mina bästa vänner, du är fortfarande en av få jag litar på. Du är ju du. Liksom, det är vi. Jag ber dig, låt det bli som innan. Sådär lätt, roligt och.. ja, sådär som vi var. För det var fint. Du förstod, du lyssnade.
Och du sa att du alltid skulle älska mig, liksom jag sa det till dig. Du sa att du skulle vänta tills du får mig. Du skulle vänta tills jag blev din. Tills dess skulle du finnas här. För mig.
Så min fråga är, vart är du nu?

Det som kom emellan oss var han, han jag lämnade dig för.
Och jag vill bara att du ska veta några få saker;

Du är underbar. Du är otroligt fin. Din röst är något av de få saker som lugnar ner mig. Du fanns alltid där. Du lyssnade. Du förstod. Du fick mig att le. Du fick mig att skratta. Du gjorde mig trygg. Du var min.

Jag saknar dig. Och jag kommer alltid älska dig. För den du är för mig.

För några år sen var han den största delen av mitt liv. Han var solen i mitt universum, mittpunkten av allting. Han var den som allt kretsade kring. Trots allt han gjorde, trots allt han sa. Han var ju liksom.. han. Det spelade ingen roll vad han gjorde, jag skulle inte lämna honom. Jag skulle bevisa det för alla. För alla som sa att jag inte skulle överleva honom. Han förstörde mig, han slet sönder mig. Han krossade mig helt. Men jag stannade. Jag kunde inte gå ifrån honom. Jag försökte, varje dag. Jag försökte minnas varför jag tvingade mig själv att stanna kvar. Jag försökte förstå varför jag var så destruktiv. När jag insåg svaret så svartnade allt för en stund.
Jag skulle aldrig kunna lämna honom. Jag skulle aldrig få chansen att gå. Jag var fast. Det var som om en osynlig kedja höll kvar mig hos honom, släpade mig efter honom. Och jag var idioten som slet åt motsatt håll, trots att jag visste att det var lönlöst. Jag ville bort, jag ville bli fri. Jag antar att det bara är sån jag är. En sån där som hatar när någon försöker äga mig. Så jag försökte. Jag försökte bli fri från dig. Lönlöst.
Det visste jag också, men ändå försökte jag så mycket jag kunde. Jag ville bara bort.
Jag visste också varför det var omöjligt, varför jag inte kunde få bli fri. Du hade något som var mitt. Du hade tagit något som tillhör mig. Du hade tagit mitt hjärta. För flera år sen.
Jag gav dig en bit av det, du tog hela. Lite räckte aldrig för dig, du ville ha allt. Och jag räckte heller aldrig till, du ville ha fler. Det är väl sån du är.
Men om man ska sammanfatta våra år ihop så blir det något såhär;
Skrik. " Vad gör jag fel? ". Glädje. Tårar. Fina meningar. Panik. Ångest. " Varför räcker inte jag? ". Gräl. Lycka. Ljudet av ett hjärta som går i kras. Skratt. Löften. Rädsla. Vackra ord. Kärlek.

Det vi hade, eller har, är något unikt. Jag vill säga att det är kärlek men det är det inte. Det är.. ja, vad är det? En blandning av kärlek, vänskap, " jag vill ha " och förvirring.
Men vi är över. Kanske inte som vänner, men som kärlek. Du var min första kärlek.

Jag trodde att den första kärleken är värst, det är då man får känna för första gången hur det är att såras av någon man älskar så innerligt mycket. Men jag hade fel.


Jag trodde aldrig jag skulle längta tillbaka.

Jag har insett att hav av tårar dämpar hungerkänslorna väldigt fort.

Jag gillar inte när minnen av dig återvänder hit. Minnen som jag så noggrant försökt sudda ut. Minnen jag så innerligt försökt förtränga. Minnen jag inte vill minnas.
Jag gillar inte att höra din röst trots att jag är ensam i ett rum. Att höra vackra ord eka ut i mörkret, att höra underbara löften viskas i örat på mig. Jag blundar och minns känslan jag fick när du sa dom. Jag blundar så länge att jag tror att det faktiskt är du som sitter bredvid mig och säger dom. När jag öppnar ögonen ser jag att jag är själv. Igen.
Jag gillar inte att lyssna på en låt, en så fin låt som jag förut kunde lyssna på jämt, och plötsligt se en massa bilder av dig och mig dansa runt framför mina ögon. Ibland suddiga, ibland skarpa. Ibland i färg, ibland i svartvitt. Men jag ser dom lika tydligt ändå. Det är du och jag, det som brukade vara vi. Skratt, leénden och dom vi brukade vara. Det har gått ett år nu. Men jag minns det lika tydligt.
Jag gillar inte när föremål plötsligt börjar tala. Att sitta i soffan och titta ut genom fönstret är något jag älskar. Det lugnar mig, det lugnar mina nerver. Att bara sitta tyst och stirra ut på landskapet man är så van att se men inte tröttnar att titta på. Men när soffan plötsligt påminner mig om det som varit är det inte lika underbart längre. " Minns du förra sommaren? Minns du när du satt på fönsterbrädan med telefonen tryckt mot örat och ett leénde på läpparna? Minns du alla skratt? Minns du lyckan du kände? Minns du känslorna du hade? Minns du? Gör du det? Minns du? ".
Jag gillar inte det du gjort mot mig. Men jag vet att om det inte hade varit du som gjort det, så skulle det ha varit någon annan. Jag vet det. Det är nog något alla måste gå igenom nån gång. Så egentligen är det inte ditt fel, det är vad du är för mig. Min första kärlek. Och därför omöjlig att glömmas bort.