mirko

Det finns stunder då jag saknar dig. Stunder då tankarna kommer för nära.
Vad hade hänt om vi hade gjort det annorlunda?
Vart hade vi varit nu? Hade jag bott hos dig, så som jag ville? Hade känslorna stannat kvar? Hade ' för alltid ' haft någon betydelse alls?
Hade jag varit med dig, så som du sa var meningen? Det var ju ödet, sa du. Jag var din. Du var min. Det var i alla fall det du fick mig att tro.
Hade vi klarat det? Hade vi lyckats hålla fast vid varandra, trots allt som gick snett? Hade vi verkligen orkat det?
Hade vi känt det där lyckoruset varje dag, så som i början? Innan alla gräl, innan alla tårar. Innan alla skrik, innan alla hemska känslor, innan brustna löften. Innan alla ångestfyllda nätter och innan alla ' förlåt mig ' - sms.
Vad hade hänt om du inte hade lämnat mig för henne? Hon som var allt jag inte var, men som du vägrade förklara djupare. Helt enkelt, hon var det jag inte var. Och jag kunde aldrig bli hon.

Det finns stunder då jag tänker på dig. Då jag undrar hur du mår eller vad du gör. Stunder då jag saknar din röst. För den var ändå en trygghet för mig. När allt gick fel så sökte jag trygghet i din röst. Och fann den varje gång.
Det finns stunder då jag undrar hur mycket sanning det fanns i allt du sa. Om det fanns nån? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. För du är den mest komplicerade människa jag mött. Så otroligt omöjlig, ett hopplöst fall. Så elak, så bitter, så rakt på sak. Så brutalt ärlig, så omedveten om någon annans känslor, så egoistisk. Så plågsam. Extremt smärtsam.
Men det ändrar inte faktumet att du faktiskt var min första kärlek.
Och att jag faktiskt erkänner det här, svart på vitt, är smärtsamt. För det gör det hela mer verkligt, mer tydligt. Man skäms nästan litegrann. Alla tecken fanns där, alla andra såg dom. Alla utom jag. Jag vägrade att se. Jag kan inte ens räkna hur många gånger folk har sagt till mig " men gumman, lämna honom nu, han är inte bra för dig ". För många, antar jag. Lyssnade jag? Aldrig. Istället skickade jag iväg ett sms till dig bara för att berätta hur gullig du var. Lite trotsunge, kanske.
Så fort nån försökte förklara för mig vilket as du faktiskt var så stängde jag av, jag ville inte höra det där. Jag ville inte att nån skulle skrika sanningen i mina öron. Jag gillade att leva bland molnen. Även om det bara var tillfälligt. Jag visste att så fort jag nådde molnen så väntade ett enormt magplask sen. Men jag älskade känslan av att sväva högt. Det blev som en drog.
Men när dom sen vägrade att sluta försöka, då gick det sämre. Dom fortsatte påpeka hur hemsk du var. Då försvarade jag dig. Jag sa att du inte alls var sån, du var den finaste jag mött. Jag skäms över det. Att jag vägrade se den du är. Det är pinsamt, ja. Smärtsamt? Ohja. Men var det värt det?
I slutändan så ja, det var det. Ibland ångrar jag att jag ens sa hej till dig, ibland ångrar jag ingenting.
Men faktum kvarstår att du gjort mig till mig.  
Du lärde mig älska någon. Du lärde mig känslor. Du lärde mig hur man hanterar ångestnätter. Du lärde mig också att överleva känslan att något äter upp en inifrån. Som frätande syra som förstör dig bit för bit. Du gjorde mig starkare. För varje gång du slog sönder mig så fick jag laga mig själv, vilket har gjort att jag insett hur mycket jag är kapabel till. Att jag klarar mig ändå.
Men vet du om hur mycket du lärt mig eller att du hjälpt göra mig till mig? Nej. Du vet ingenting, för du bryr dig inte. Men det är okej. Nu är det okej. För vet du vad? Jag är över det här nu.
Jag är över dig.

Jag såg säkert ut som ett fyllo där jag vacklade fram. Snubblade från sida till sida, var nära att ramla ihop. Svimfärdig. När blev världen så suddig? Stannade upp, lutade mig mot närmsta hållbara föremål. Försökte få världen att stanna. Svag. Känns som benen ska gå av. Kanske för att jag levt på vatten och värktabletter för länge? Mja, kanske. Men jag är inte hungrig, bara svag. Och lite yr. Jag snubblar vidare. För många tankar. Varför försvinner dom inte? Dom brukar försvinna när man går tillräckligt länge. Kan inte världen stanna upp nu?

Jag tänkte mig inte för. Jag bara gick. Och det var något av det sämsta jag kunde göra. Men jag tänkte inte.
Jag gick till platsen där vi möttes första gången, och jag tänkte inte på det. Inte föränn jag var på väg därifrån. 
Först då förstod jag varför det där svarta hålet inuti mig växte sig större. Minnen. Det blir större av minnena av dig. Flashbacks från när jag en gång inte gick själv därifrån, när jag hade dig bredvid. Jag kunde se dig framför mig. Men jag vet att det inte var du. Det vara bara spöket av dig jag såg.
Men samma hår, samma leénde, samma ögon. Det var du. Det enda problemet var bara att jag inte kunde röra dig. Om jag närmade mig dig så försvann du.
Jag lovade mig själv att inte gå dit igen efter allt som blev. Jag lovade att aldrig sätta foten där. Nu gjorde jag det. Jag gick bara rakt fram, utan att ägna dig en tanke. Men när jag var på väg därifrån så stack något till i mig. Jag såg mig omkring och insåg vart jag var. Fel plats. Fel tid. Jag är helt enkelt inte stark nog att återvända. Eller jo, återvända är jag stark nog att göra. Men att återvända och sen gå igen, det funkar inte. Det gör ont. Och jag hatar att du gjorde såhär mot mig. Jag hatar att du la nån slags förbannelse över mig. Och jag hatar att jag inte kan bryta mig fri. Jag hatar att du har all makt och jag är hjälplös. Jag hatar det.
När jag gick därifrån med tveksamma och osäkra steg forsade alla känslorna över mig på en gång. Som en stor tsunami och jag sjönk. Nånstans där sjönk jag, fast ingen såg. Ingen såg någonting.
Utom jag. Jag hade miljoner minnen som spelades upp framför mina ögon. Men bara jag såg.
Jag såg allting. Samtidigt som tusentals känslor slukade mig hel. Ångest, panik, glädje, rädsla, lycka, sorg, ånger, bitter, skräck. Allt och så mycket mer.
Jag försökte att ignorera vad platsen betydde för mig när jag gick därifrån. Jag försökte att inte tänka på fina minnen som utspelats sig där. Jag försökte att låta bli alla tankar som kunde leda tillbaka till dig. Jag försökte låta bli att tänka alls.
Och sen gick jag snabbt därifrån och spelade omedvetet våran låt på iPoden.

Du ler, du skrattar, du håller om mig. Jag är trygg. Men samtidigt så rädd. Livrädd. Livrädd för att du kanske går igen. Du får inte gå. Så jag kramar din hand lite hårdare, ser dig i ögonen och hoppas att du förstår. Du ler. Du böjer dig fram och viskar " jag vet vad du menar ", som om du läst mina tankar. Jag ler tillbaka. Ett svagt men hoppfullt leénde. Kanske är det här början på något bättre? Du håller mig närmre dig och jag lutar huvudet mot dig. Du doftar trygghet.
Du gör mig lugn igen. När allt annat är fullt av kaos och panik gör du mig lugn. Du är botemedlet när världen är hemsk.
Jag kryper närmare dig, vill aldrig härifrån. Jag känner din doft, jag hör dina hjärtslag. Jag känner dina andetag mot mig. Det är såhär det ska vara. Du och jag. Omvärlden finns inte då.
Plötsligt är du borta. Bara borta. Jag springer runt och letar men du finns ingenstans. Paniken stiger. Var är du? Var är du? Var är du? Jag springer runt som en galning och letar efter dig. Och där står du. Du ler inte längre. " Det går nog inte ändå " mumlar du. " Vadå? ", viskar jag. " Vad är det som inte går? ". Du ler ett svagt leénde. " Du och jag. " Sen går du. Jag försöker springa efter men benen bär inte. Jag försöker skrika och ropa men rösten är försvunnen. Jag gråter och känner hur paniken fyller mig igen. Snälla, gör det inte. Snälla, lämna mig inte här. Snälla, du sa ju att du aldrig skulle gå. Du lovade mig.

Jag skriker. Jag sätter mig upp och skriker. Jag ser mig omkring i panik. Jag är hemma. Det var bara en dröm. En vacker dröm. Men ändå så totalt hemsk. Allting snurrar. Varför gjorde du så mot mig? Ska jag leva såhär för alltid nu?
Jag vet att jag inte kan få tillbaka dig genom drömmar. För när jag vaknar är du aldrig kvar. Fast om drömmarna är det enda sättet jag kan komma nära dig på igen, så okej.

Jag önskar jag kunde säga att det bara är en fas vi fastnat i. Att vi bara är fast ett tag till, att det går över. Att det löser sig. Men jag gör det inte. För jag kan inte.
Det här är ingen fas. Det här är verkligheten. Kall, hård verklighet.
Vill du höra hur jag ser på det? Vill du höra sanningen, även om den är brutal ibland? Du säger nej. Du vill inte höra. Du vill bara gå vidare. Som om det här faktiskt inte händer. Men sanningen är, det gör det. Det händer. Och det händer just precis nu. Du kan inte springa ifrån det, tro mig. Jag har försökt tillräckligt många gånger. Det kommer bara sluta med att du är utmattad av att fly ifrån dig själv. Och sen för svag för att resa dig när du väl faller. För falla, det kommer du. Du kommer falla. Snart.
Om du fick välja, att leva i en lögn eller bli sårad när du hör sanningen, vad skulle du välja? Jag skulle ta nummer två, ingen tvekan. Men du? Vad skulle du välja? Är det inte bättre att du blir sårad och sen går vidare när du höra sanningen, än att du blir lycklig på en lögn?
Jag är fast i något som varit. Något som inte är desamma längre. Jag är fast flera år tillbaka i tiden, och jag har varit det sen jag vet inte när. En del av mig vill bort, fly härifrån. En annan del av mig trivs här. Trots allt så är det förflutna ändå något som är tryggt. Det har hänt, du vet vad du gjort. Det är trygghet. Jag skulle gärna stanna här.
Men du? Du försöker få mig att släppa taget helt. Du försöker radera alla minnen åt mig. För du vill inte att jag minns. Du vill att allt jag gör ska handla om dig. Du vill vara solen i mitt universum. Även om du vet att det är nästan omöjligt. Du försöker ändå. Du är ganska lik mig, trots allt. Envisa, jobbiga typen. Den som inte ger upp bara för ett nej. Kanske är du min själsfrände ändå.
Men du kan inte ta mig härifrån. En del av mig kommer alltid vara fast i det förflutna, även om du kämpar emot det. För det är något, jag vet inte vad, jag har lämnat ouppklarat där. Det är något jag aldrig avslutade. Det är något jag lämnade orört. Något är det. Jag tror jag vet vad.
Jag vet att du inte vill veta det. Men du kan inte undvika sanningen för alltid.

Fortsätt drömma du, det gör mig ingenting. Inget du säger kan få mig att ändra mig nu. Glöm alla löften, glöm alla minnen, glöm allt underbart vi har haft tillsammans, för det är vad jag tänker göra. Jag tänker radera allt som påminner om dig. Du ska inte få förstöra mer än du redan gjort. Och om jag inte kan radera dom, då tänker jag förtränga dom. Hur som helst så förstår du nog vad jag menar. Jag vill ha ut dig ur mitt liv, radera dig helt. Du har aldrig existerat. Vi hade kul ihop, det är sant. Det är också allt. Fast ända från början sa folk åt mig att inte lita på dig, dom sa att du var falsk. Dom hade rätt. Du är och kommer alltid vara falsk. Så hitta på hur många ursäkter du vill, jag bryr mig inte. Efter allt du gjort, tror du verkligen att ett förlåt räcker? Nej. Säg vad du vill, hitta på vad du vill så länge jag slipper ha nånting att göra med dig. Allt har ett slut. Alla har en gräns. Min är nådd. Så säg en sista påhittad ursäkt nu, för det blir din sista chans. Jag ger dig en sista chans att va ärlig, tänker du ta den? Eller tänker du skylla allt på mig igen? Allt har ett slut, vårat är här. Så gråt några tårar, berätta din sista fega ursäkt och säg sen hejdå. Det blir sista gången du ser mig. Fast jag har faktiskt tre sista ord till dig, precis som jag vet att du har åt mig. Även om mina är motsatsen till dina.
Jag hatar dig.

Inlägg från min gamla blogg, 2008-11-30.


Dom sa att du bara var bortrest, bara för ett litet tag. Dom sa att du skulle komma tillbaka, snart sa dom. Dom gav mig ett löfte om att allt skulle bli precis som förut. Allt skulle bli bra igen. Dom lovade mig att snart skulle du vara här igen och ta hand om mig när jag behövde dig. Snart skulle jag få se ditt vackra leénde, höra ditt glada skratt, se in i dina underbara ögon och andas luften som du andas. Snart, sa dom. Snart. Jag skulle få gråta ut hos dig när min värld rasat samman, du skulle trösta mig som vanligt. " Då är det bara att bygga upp den igen " skulle du säga. Du skulle le det där leéndet som betyder att allt kommer bli bra igen. Du skulle säga dom rätta orden vid precis rätt tillfälle. Du skulle viska dom där tre små orden med så stor betydelse och sen lova mig att vad som än händer, så skulle du finnas vid min sida. Du skulle hjälpa mig bygga upp min värld igen, ända från början. Ända från den första stenen. Muren skulle bli starkare än nånsin förut. Ingen skulle kunna ta sig förbi, ingen alls. Utom du. Så vart är du nu? Min värld är söndertrampad och smutsig, den har varit så länge nu. Det som förut var en stor stark mur är nu små gruskorn som försvinner med vinden. Vart är min riddare på sin vita springare? Vart är han som ska rädda mig? Dom sa att han skulle komma igen, dom lovade mig att han skulle hjälpa mig upp på fötter. Snart sa dom, snart.

" Jag vet att nån dag snart är du här igen, jag känner det på mig. Som alla gånger förr. "


En dag senare. Vad var det jag sa?

Jag snubblade över bilder på dig. Och plötsligt var det som om en våg av minnen forsade över mig. Alla ord, alla löften, allting. En stor tsunami. Och jag kunde inte röra mig. Allt bara for över mig och jag drunknade.
Det var evigheter sen det fanns ett vi. Så berätta för mig, varför gör det fortfarande ont?

En gång var det du och jag mot världen. En gång hade vi allt vi önskat. En gång hade vi fångat allt vi drömt om. En gång var det bara du och jag.
Det är längesen nu.
Det var du som startade det hela. Det var du som kom till mig. Du charmade omkull mig. Jag ångrar att jag föll. Men hur skulle jag kunna veta att du, av alla människor, skulle förstöra den jag var?
Det var också du som förstörde det hela. Du startade grälet, du fick tårarna att rinna och du var den som skrek att du var oskyldig. Du gav mig alla ord jag visste skulle komma men ändå inte ville höra dig säga. Du gav mig alla ord utom ett. Alla hemska ord. Men inte det hemskaste. Och du förklarade aldrig varför jag inte fick det. Du behövde inte. Jag visste redan. Ordet jag pratar om är det hemskaste ordet jag vet, farväl. Du sa det aldrig. För att du inte kan. Inte jag heller. För det är aldrig slut. Det är aldrig riktigt över mellan oss.
Jag vet att nån dag snart är du här igen, jag känner det på mig. Som alla gånger förr. Snart är du här med dina fina löften, vackra ord och underbara röst. Snart är jag din igen.
Ja, jag vet, jag borde säga nej. Om inte du kan avsluta det här så borde jag göra det. För mitt eget bästa. Men det gör jag inte. Jag vet att det här är självdestruktivt. Men jag kan inte låta bli. För trots allt som hänt, trots allt vi sagt och gjort, kommer du alltid vara den första jag tänker på när någon säger ordet 'kärlek'. Älskling, du var min första kärlek. Inget kan ändra på det.
Därför säger jag aldrig nej till dig. För tiden med dig är inte bara smärtsam, den är underbar med. Jag kan vänta en evighet för en sekund med dig. För det här tar aldrig riktigt slut.

Jag vet att inget jag säger kan ändra det som varit. Och jag vet att inget du säger kan få det du gjorde ogjort. Vi har sagt det vi kunnat säga för att försöka göra det bättre. Vi har gjort allt vi kunnat för att laga det vi var. Luften är ren nu. Fast ändå inte helt. Trots alla våra försök så är det något som ligger och trycker, som spänningarna innan åskan bryter ut och blixtar börjar slå ner. Det är något kvar. Det är något viktigt som är orört. Det är något vi glömt. Eller ignorerat. Men just det där är snart över oss. Snart har vi inget annat val än att ta itu med det vi springer ifrån. 
Vi lämnade allt i en röra. Vi lämnade varandra trasiga. Sönderslagna, förstörda och utmattade av gråt. Jag kan inte ta tillbaka orden jag sa. Och du kan inte göra det du gjorde ogjort. Vi borde egentligen hata varandra just nu. Varför gör vi inte det? Vi borde springa åt varsitt håll för att aldrig mötas mer. Men det går inte. Det är något som håller oss kvar här. Kanske är det vi har faktiskt vad kärlek innebär. Svek, tårar, gräl och ångest. Men också det där känslan av att världen är perfekt och att man inte ser någon annan. Kanske är det vi har äkta. Eller så kanske vi bara har skuldkänslor och gammal ångest som trycker på. Jag vet inte säkert, kanske lite av varje.
Men jag vet att det där åskmolnet närmar sig vidrigt fort. Och jag vet att jag inte orkar springa mer, precis som du. Vi stannar upp. Vi stannar och ser vad som händer. Kanske förstörs vi, kanske klarar vi oss. Men luften är inte ren än.

Om du inte ens kan stå på egna ben, hur ska du överleva när du faller? För du kommer falla, förr eller senare. Vi alla kommer göra det, mer eller mindre. Men styrka är inte att falla. Styrka är att resa sig upp efter varje fall.
Och jag tror inte du kommer klara av det. Jag är ledsen, men du är svag. Svagast av alla.

Samma hår. Samma längd. Samma klädstil. Samma röst. Samma sätt.
Jag var helt säker på att det var du som stod mittemot mig. Jag var helt säker.
Vad skulle jag säga? Vad skulle jag göra? Vad kunde jag göra?
En del av mig ville ducka bakom skivstället som var emellan oss. Kanske skulle du inte se mig då. En annan del av mig ville springa därifrån, bara bort, så du inte skulle få en chans att säga något till mig. Och en annan del ville skälla ut dig. Bara skrika rent ut. Säga allt jag aldrig sagt, säga sånt jag borde sagt, säga sånt jag försökt få sagt. Det fanns så mycket jag ville berätta för dig. Och bara säga dig. Och förklara för dig. Och fråga dig.
Istället stod jag bara tyst och fokuserade på att andas. Jag kunde inte säga nåt. Om jag försökte skulle jag säga det motsatta till det jag försökte säga. Eller så skulle jag gå i bitar framför dina ögon.
Plötsligt tittade du upp. Första reaktionen var ' hjälp, han har sett mig. spring! '. Den andra var ' det är för sent, han har sett mig '. Båda stämde fast ändå inte.
Visst hade du sett mig. Och visst hade det varit för sent för att springa för livet.
Men det var inte du. Det var inte du som stått där. Det var någon annan.
Det skrämmer mig hur du påverkat mig. Fattar du vad du har gjort? Jag är livrädd för dig. Samtidigt vill jag inget hellre än att nån dag råka springa på dig på den mest oväntade platsen. Även om det skulle vara destruktivt så vill jag ändå det. Du har gjort mig destruktiv. Du förändrat mig. Förändrat mig till nåt dåligt. En kopia av dig.

 

Hur kunde du? Varför gjorde du det? Vad tänkte du med? Tänkte du alls? Ångrar du dig? Vill du att jag ska förlåta dig? Vill du börja om? Saknar du mig? Tänker du på mig? Minns du vad vi lovade? Minns du det du lovade? Kommer du ihåg allt vi sagt? Allt vi gått igenom?
Jag kan inte glömma. Och jag kan inte låta bli att ställa fråga efter fråga. Det negativa med varje ny fråga är att den medför minst fem andra. Frågor jag egentligen vill ha svar på men ändå är för rädd för att försöka besvara själv. Du måste svara mig. Du måste ge mig svar. Du måste svara på mina frågor så jag kan släppa det här. Släpp mig fri. Det är dags nu. Släpp taget om mig. Varför envisas du med att hålla mig fastkedjad när du sen inte bryr dig ett skit om mig? Varför kan du inte släppa mig? Vad är du rädd för? Är du rädd för att se mig med en annan, en bättre version av dig? Är du rädd för att se mig lycklig? Är du rädd för att se vad jag kan bli utan dig? Säg nu. Berätta för mig vad du är rädd för. Berätta allt, besvara mina frågor och släpp mig sen. Glöm mig, glöm allt. Förträng mig, om inte annat. Du vet att det är dags. Det är dags att gå skiljda vägar. Vi har hållit ihop genom mycket, vått och torrt, men har det varit helt smärtlöst? Nej. Vi har rivit varandra i bitar, slagit sönder varann om och om igen. Vi är trasiga, tack vare varandra. Är det då inte dags att laga oss själva nu, på egen hand? Det är dags att släppa taget om vårat förflutna och fokusera på framtiden. Vi klarar det. Vi klarar allt. Tillsammans. Vi har aldrig provat klara oss utan varann, borde vi inte det? Kanske slår det oss i bitar att stå på egna ben men hur vet vi om vi inte provar? Så släpp nu.

Blunda, släpp taget och hoppa ut i tomma intet.

Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt.

Sen gångra det med hundratusen. Ungefär så många gånger har du sagt det till mig. Och du fortsätter. Och varje gång lovar du att aldrig göra om vad du nu gjorde, och varje gång lovar du att du aldrig ville såra mig. Varje gång. Samma förlåt, samma ursäkter. Samma " det var inte meningen ". Samma sak. Samma billiga ursäkter. Samma äckliga förlåt.
Är det då så konstigt att jag slutat tro på dig?

Jag vet att du var den som gjorde mig självdestruktiv. Jag vet att du var den som slog sönder mig, den som gjorde mig trasig. Du var den som slog mig i bitar, rev mig itu och gick. Utan att ens bry dig om att försöka laga det du haft sönder. Du lät mig ligga kvar på marken - i småbitar.
Jag har lagat mig själv, så gott det gick. Det går aldrig bra när man gör det själv, det blir aldrig riktigt rätt. Du blir aldrig hel. Komplett. Så som innan. När han fanns med i bilden.
Jag saknar din röst, den hade en lugnande effekt på mig. Hur mycket som än hände omkring mig, om det ens skulle regnade ufo:n, så var jag totalt lugn.
Jag saknar dina ögon. Dom ärligaste jag sett. Ibland brutalt ärliga, ibland bara känslofyllda.
Jag saknar dina meningar. Dom som du visste skulle få mig på fall. Trots att leken var uppgjord från början så tyckte jag om att se bokstäverna falla från dina läppar och landa på mig. Jag tyckte om att höra vackra falska löften, jag tyckte om min skeva verklighet. Jag gillade att sväva uppe i rymden ett tag. Vad jag inte gillade, var kraschlandningen när du släppte mig. Brutalt.
Allt det där, och mycket mer, saknar jag med dig. Det tar sakta kol på mig. Det äter upp mig inifrån. Mina minnen, och mystiska känslor, äter upp mig inifrån. Jag är tom inuti. Jag är tom utan dig. Jag är tom när du försvunnit.
Det tar kol på mig. Men minnena är det jag lever genom. Och det är också vad som kommer förgöra mig i slutet.

Att se dig med en ny, igen, äcklar mig. Det gör mig arg. Det startar kräkreflexer. Det ger mig ångest. Lite panik. Lite skräck. Men mest av allt ilska.
Anledningen till att du och jag inte gick ihop var hon. Hon du lämnade mig för. Hon som var den rätta, den perfekta. Hon som var allt jag inte var. Och nu, helt plötsligt, har du bytt ut henne med. Jag borde vetat bättre. Visst, jag trodde inte det skulle vara länge men jag trodde heller inte att det var över så snabbt. Jag vet hur du är. Grejen är, du är egentligen inte såhär. Du blev såhär när du lärde känna mig. Och den frågan hånar mig. Den äcklar mig. Den skrämmer mig. Vilken fråga?
Var det jag som gjorde dig såhär?

Varför ber du mig nu, när du hade all tid innan? Varför kunde du inte sagt dom där tre orden tidigare, när du kunde få mig så lätt? Eller var det för lätt då? Vill du ha en utmaning? Eller vill du bara såra mig igen? Varför leker du med mig såhär? Du vill inte hålla mig hårt. Men du vill inte släppa helt heller. Säg mig, vad vill du? Bryr du dig? Eller är jag bara ett prydnadsföremål för dig, en slags trofé? Jag vet inte, för du kan aldrig berätta något. Du är aldrig ärlig. Så varför skulle jag tro dig nu? Du valde henne och minns du vad jag sa? " Jag hoppas hon är värd det ". Nå, var hon det?
Ser du han som är bredvid mig? Han är där dygnet runt, han stannar kvar. Han lovar mig allt i världen. Han håller det. Han säger dom där orden och menar det. Han finns här, hela tiden. Titta noga på honom nu. Den där killen - det kunde varit du.

Nu lämnar han mig, så som jag lämnade dig för länge sen.
Nu ger han mig den där blicken, den som jag gav dig. Den som man vill ska säga " försök att förstå " men som egentligen säger " jag har fått nog ". Jag ser det nu.
Nu rör han lätt vid min kind, som för att säga " du kommer alltid betyda något ". Men det känns mer som ett brännmärke. Jag känner det nu.
Nu säger han dom där orden, dom jag aldrig velat höra. Jag hör en del av dom, inte alla. Men jag ser hans läppar röra sig så som dom aldrig gjort förr. Jag snappar upp några ord här och där. " Förlåt.. inte meningen.. inte ditt fel.. det var inte tänkt att bli såhär.. men jag.. ledsen.. förlåt.. vänner ändå? ". Jag hör nu hur hemskt det låter.
Han slår armarna om mig. En sista varm kram. Sista värmen han ger mig, det är nu. Sen släpper han mig. Jag andas knappt. Jag drar in doften av honom, som så många gånger förr. Jag känner värmen. Han har inte släppt mig än, men jag saknar redan hans trygga armar. Jag känner nu hur illamående jag plötsligt är.
Han släpper taget och ser på mig med blicken ingen kan tyda. Och ingen vet egentligen vad den betyder heller, utom dom som faktiskt har gett den till någon. Jag har. Jag vet. Den betyder " du är inte Den med stort D ". Jag skakar, när blev det så kallt? När hans armar försvann runt dig, hörs en röst viska. Men det är bara jag som hör den. Det har varit underbart, men underbart är kort. Nu är det slut. Det är det han vill säga, tror jag. Det var det jag tänkte säga när jag var i hans sits. Men jag sa det aldrig. Och inte han heller.
Nu går han ifrån mig. Nu lämnar han mig ensam kvar, så som jag gjorde mot dig. Tårar rinner nerför mina kinder, jag skakar. Jag hackar tänder, jag är rädd. Livrädd. För vem är jag utan honom? Jag är trasig, jag är halv. Kan någon vara Den med stort D för mig, även om jag inte är det för honom? Funkar det?
Nu har han gått. Han är borta. Jag står kvar, ensam. Jag förstår inte känslorna som flyger igenom min kropp. Jag kan inte kontrollera dom längre. Jag känner mig svimfärdig, jag känner kräkreflexer och jag känner tomhet. Rädsla, övergiven, sårad, sviken, osäker. Alla känslor som jag aldrig tyckt om far igenom mig.
Men det jag är mest rädd för nu, är framtiden. För jag vet hur jag gjorde mot dig. Jag lovade att fortfarande vara en lika stor del av ditt liv. Istället gick vi skiljda vägar helt. Jag försvann ur ditt liv. Du sökte aldrig upp mig.
Kommer han göra så nu? Är det här verkligen det sista farvälet? Är det över nu? Är jag själv? Får jag aldrig se honom igen? Får jag aldrig höra hans röst viska ord i örat på mig? Får jag aldrig känna hans värme mer? Miljoner frågor, inga svar.


Jag visste inte vad jag gjorde mot dig då. Jag visste inte hur det skulle kännas. Jag trodde aldrig jag skulle få veta heller. Så fel jag hade. Om jag kunde ta tillbaka det jag gjorde mot dig så skulle jag det. För det var den hemskaste känslan jag nånsin haft. Förlåt mig.
Två ord kan inte göra det ogjort, två ord kan inte få det att kännas bra. Men två ord är allt jag kan ge dig. Det finns inget annat sätt nu. Så än en gång, förlåt mig.

Den där sista dagen vi delade, jag minns den alldeles för väl. Jag minns varje ord som sas emellan oss. Jag minns också blickarna som gavs, även om jag inte kunde tyda alla. Jag minns min önskan, att stanna tiden där och då. Jag minns också att jag önskade att du gav mig orden du tänkte men inte kunde få ut ur munnen. Jag ville att du skulle ge mig orden du aldrig gett mig innan. Jag ville höra dom. Jag behövde höra dom. Jag behövde få se bokstäverna falla från dina läppar och bilda meningar som jag för alltid skulle minnas. Men det hände aldrig.
Jag minns dagarna efteråt, då jag vandrade runt som ett spöke i en dimma. Genomskinlig, rentav osynlig. Inte ett ljud, ingen värme, ingenting. Jag bara irrade runt. Och tänkte. Tänkte tusentals förbjudna tankar. Tankar som i längden bara skulle förgöra mig själv.
Jag minns ångesten, jag minns paniken. Jag minns smärtan, jag minns osäkerheten, jag minns förvirringen. Jag minns allting. Utom anledningen till att vi skulle glida isär.
Jag gissar på att du fick en för stor del av mitt liv. Och jag kunde bara inte hantera det. Du kunde inte heller hantera det rätt. Du fick för många känslor att bubbla upp. Du fick för mycket känslor av mig, du var inte värd dom. För jag fick inga tillbaka.
Du kommer alltid ha en stor del av mitt liv, det är inget jag kan förneka eller välja bort. Du kommer alltid finnas kvar. Du kanske inte står bredvid längre och håller om mig men så länge jag minns, så länge finns du här. Och tro mig, jag glömmer inte någon som du.
Jag vet att det var längesen vi faktiskt var ett vi, nu är vi bara du och jag. Inget vi. Jag saknar det. Och det finns dagar då jag tänker på dom stunderna och önskar innerligt att vi gjort det annorlunda. Då kanske vi fortfarande varit vi. Men gjort är gjort. Jag har gjort det jag gjort, jag har sagt det jag sagt. Och likaså du.
Men hur ska man kunna gå vidare och fortsätta leva, bara sådär? Hur ska man kunna leva i nuet, drömma om framtiden, när man fortfarande är fångad i sitt förflutna? När man hålls fast av osynliga kedjor och ett spöke av honom sitter bredvid och berättar historien om och om igen? Jag kan den utantill nu. Jag känner igen spökets röst, jag vet hur hans kalla osynliga händer känns när dom täcker min mun så jag inte ska skrika. Jag lärde mig det för länge sen nu. Men jag är fortfarande fast. Och historien börjar likna världens hemskaste spökhistoria nu. Även fast jag vet så väl att det är oss den handlar om, dig och mig.
Så vem tycker jag synd om i historien? Är det flickan? Hon som en gång var lycklig som sen blev livrädd, sliten i bitar och bara ett skal av den hon varit. Är det pojken? Han som i början var den rädda men sen stal glädjen av henne för att rädda sig själv. Jag tror jag står på hennes sida.
Hon som är jag.
Hur ska man kunna gå vidare och glömma någon som förstört en på så många sätt? Hur ska man kunna ignorera att man gett hjärtat till killen man drömt om och han i sin tur har bara tagit det och bara gått i väg, utan ett ord? Hur ska man kunna fortsätta utan den viktigaste delen av sig själv? Hur ska man kunna ignorera att man är helt igenom trasig? Och hur ska man orka med folk som säger " det där är väl ingenting, skärp dig nu och bli dig själv! ". Ja. Ja, jag skulle gärna. Om du berättar hur.