mirko

1.

Det var en gång en flicka. Tretton år gammal, med isblå ögon inramade av för mycket mascara och kajal och med blekt långt hår. Hon var den dom aldrig ville att hon skulle förvandlas till. Hon skulle ju vara den där snälla, gulliga lilla tjejen. Hon som aldrig ställde sig ivägen för någon.

Den flickan mötte också en pojke det året. Han var ett år äldre, inte särskilt mycket smartare än henne för det. Förutom på att spela spel. Där var han mästaren. Hon förlorade varje gång, i varje spel.

Hon lät pojken slita henne i bitar, hon lät honom ta en för stor tugga av hennes personlighet. Hon lät honom såra henne, hon lät honom förstöra henne sakta, hon lät honom skylla allting på henne. Hon lät honom.

Den pojken lämnade henne. Hon stod ensam kvar på trottoarkanten och såg honom gå. Ingen aning om vad hon skulle göra nu, ingen aning om vem som kunde rädda henne. Hon sjönk ner på den blöta asfalten och lät tårar blandas med regnet. Det här var första gången han lämnade henne. Om hon bara hade vetat då hur många fler såna stunder hon hade att vänta sig.



Den flickan var jag.

2. - Det som aldrig fick bli.


Ångesten försvinner inte. Den är hela tiden där. Som ett stort svart moln ovanför mitt huvud. Tillsammans med alla tusentals tankar.

Vad gör du nu? Vad gjorde dig såhär? Eller vem gjorde dig såhär? Var det jag? Varför hindrade jag dig inte när du gick? Varför vände du dig inte om och kom tillbaka? Varför blev det såhär?

Jag har inga svar. Bara frågor. Bara tankar. Men inga svar alls.
Du kanske är med henne nu. Tanken gör mig spyfärdig. Hon äcklar mig. För hon tog något som var nån annans. Jag kan se framför mig hur du sitter med henne i soffan, tittar på en halvdålig puttenuttig film, har ena armen om henne och leker med hennes hår. Samtidigt som du viskar en av dina miljoner charmiga meningar. Jag kan dom utantill. Jag minns varenda en. För dom betydde ju aldrig något, eller hur?
Du viskar några små söta ord och tittar på henne med din oskyldigaste blick. Samtidigt som du fortsätter leka med en slinga av hennes hår. Hon rodnar och fnissar och säger att du är ju bara för underbar. Jag vet precis hur det går till. Du har gjort det mot mig alltför många gånger.
Men nu är det inte mig du gör det mot. Det är henne. Henne du lämnade mig för. Det är hon som får dina falska meningar, det är hon som får se din inövade valp-blick och det är hennes vidriga hår du leker med.

Jag sitter tyst och stirrar ut i regnet. Jag skakar. Jag är rädd. Tänk om nån mer försvinner nu? Hemska tanke. Åskan mullrar en bit bort. Det är början på sommarn. Men ändå känns det lika kallt som på vintern. Jag sneglar ner på mina bara ben och funderar en sekund på att hämta en filt. Men jag gör det inte. Vad spelar det för roll? Det är inte vädret som gör att jag fryser. Det är din frånvaro som gör att allt är gjort av is, även jag.
Jag önskar du var här. Jag önskar du var min. Jag önskar du förstod. Jag önskar du var som du var då vi först möttes. Jag önskar du kunde se hur du förstör mig när du gör såhär. Jag önskar vi kunde bli som vi var då.
Om jag nånsin får se en fallande stjärna, då ska du bli min önskning.

1. - And I wish you the best on your way.


Jag tänker på dig ibland. Inte alltför ofta, men ibland. Om jag tänker på dig hela tiden skulle smärtan kväva mig. Så jag tillåter mig bara att göra det nån gång, då och då.
Jag sitter i soffan och tittar ut på regnet som faller utanför. Dripp dropp, dripp dropp. Försiktigt drar jag med fingrarna längs den kalla fönsterrutan. Jag önskar att du var här nu.
Du brukade sitta hos mig varje gång det regnade. Du brukade dra upp mig i ditt knä och slå armarna om mig. Sen brukade du vända mitt ansikte mot dig så jag inte såg vädret utanför. Och så började du prata lugnt om något annat. Något fint. Du brukade använda ord som ' vi ', ' framtid ' och ' älskar '. Jag älskade dom stunderna.
Så fort gråa moln började samlas och min ångest knackade på var du snart hos mig. Du visste hur mycket jag hatade regn. Det gör jag fortfarande.
Jag hatar det för det påminner mig om mycket. Det påminde mig om natten då min bästa vän försvann. Det hade regnat den natten. Och jag hade suttit ute hela natten. Och hela dagen efteråt. Ensam. Han var borta, jag var själv. Och jag kunde inte hantera det. Så jag hade sprungit till platsen som var våran, hans och min, och utmattad satt mig ner i gräset. Regnet hade öst ner, åskan hade mullrat och på håll hade jag sett blixtar. Men jag hade inte brytt mig.
Nu hatade jag det ännu mer. För att du fanns inte hos mig när det regnade. Jag vet att jag inte kan förvänta mig att du ska springa till mig längre. För du bryr dig inte. Men jag hatar det ändå.

1. - Your memory marks everything I do.


Den kändes som ett brännmärke. Och det hade suttit där i flera år nu. Inprintat i nacken på mig med bläck som inte går att sudda ut.
Då jag gjorde den, vi gjorde den, hade jag haft en rätt kort spretig tuppkamsfrisyr. Vitblont hår som stod åt alla håll och kanter och ögon inramade av sotad ögonskugga. Blek i hyn var jag och läpparna lutade nästan också åt det vita hållet. Vi hade fått en galen idé om en impulsgrej och, som alltid, så hade vi gjort som vi tänkt. Ingen tvekan, inga tvivel. För det var ju så vi var. Jag var sexton, du var sjutton. Små skitungar, egentligen. Små skitungar som käftade emot alla, bråkade och gjorde allt vi inte skulle. Vi lekte med elden, skulle man kunna säga. Små skitungar som inte hade en aning om vad som väntade oss i livet.
Det hade varit en tisdag. En tisdag i slutet av april, den tjugosjätte för att vara exakt. Egentligen var det meningen att vi skulle sitta i varsin skolbänk på varsin lektion. Men vi vägrade. Vägrade göra som vi blev tillsagda och vägrade vara ifrån varandra. Istället hade vi sprungit allt vad vi orkade därifrån. Mest för att din lärare fick syn på oss då vi stod precis vid porten och planerade att fly. Vi tog en genväg genom trädgårdar och jag minns en gammal tant som slängde sin lilla spade efter oss då vi precis sprungit rakt över hennes trädgårdsland och det hon precis fixat till. Den hade nästan träffat dig, men bara nästan. Vi skrattade bara åt det och sprang vidare. Sprang ända tills vi kom fram till ån som rinner genom staden. Där hade vi stannat upp och bara sett oss omkring efter en plats att gömma oss på, eftersom du var säker på att dom skickat någon efter oss. Vi hade följt ån ner mot centrum då vi hittat den perfekta platsen. Under en stenbro hade vi krypit ihop, tätt intill varandra, i flera timmar. Vi hade tagit slut på alla dina cigaretter, pratat skit och jag hade lekt med din piercing i läppen. En solig dag i april, sommarn var på väg. Och istället för att sitta i klassrummet och plugga till slutproven gjorde vi allt vi aldrig skulle. Tillsammans.
Vi hade vandrat vidare ner på stan när du slutade tro att någon följt efter oss. Vi hade kollat igenom varenda affär minst två gånger, tjafsat om vilken skiva som var bäst då och till slut hade vi dunsat ner på en solig trapp. Vi hällde i oss onyttigt mycket kaffe, jag rökte upp dom flesta av dina nyinköpta cigaretter och spelade gamla Nirvana-låtar på mobilen. Den dagen var den bästa i mitt liv. Jag satt i ditt knä och bara.. var. Allt var så perfekt. Mina svarta trasiga jeans var perfekta. Även den urtvättade för stora t-shirten jag snott av dig var perfekt. Du viskade dom där fina orden till mig och jag log fånigt mot dig. Tänk att jag hittat någon så perfekt som du. Vi pratade om allt och ingenting. Du berättade om dina drömmar, jag berättade om mina. Jag minns fortfarande vad din högsta önskan var. Du ville hitta någon att bli lycklig med. Jag minns också att jag hade väntat på att du skulle lägga till " och det är du " men det hade du aldrig gjort. Min önskan var att få dig. Du log och slog armarna om mig och viskade dom där tre orden. Jag ville lägga till " för alltid " men vågade inte. Du kanske skulle bli rädd. Vi satt tysta ett tag men sen öppnade du munnen och sa med allvarlig röst, " vet du vad? ". Det hade skrämt mig. Jag trodde du skulle säga att du tröttnat. Jag var livrädd då jag frågade vad. Du lutade hakan mot min axel och viskade " det här är den bästa dagen i mitt liv, jag önskar att jag aldrig glömmer den ". Jag log och höll med dig. Då passerade en kille i tjugoårsåldern, han hade en grå t-shirt och man skymtade en tatuering av en stjärna på armen. Både du och jag satt tysta en stund efter att han passerat och flera minuter senare hörde jag din röst säga " tänker du på samma sak som jag? ". Jag hade nickat, visst gjorde jag det. Det gjorde jag alltid.
Och det vi tänkte på, det gjorde vi. Vi hade gått till första bästa tatueringsstudio och gjort så att vi varade för alltid. Eller i alla fall aldrig fick glömma.
Tre timmar senare hade vi gått ut därifrån, du var fattigare och jag gnällde över smärtan. Men vi hade gjort det.
Eftersom båda två hade haft ganska kort hår då så syntes såklart tatueringarna i nacken dygnet runt. Om man inte hade en stor munkjacka, förstås. Men vi dolde dom aldrig. För det skulle ju vara för evigt.

En främmande människa som ger dig en fin kommentar och du strålar som solen. Du är den lyckligaste jag vet, du nästan skuttar fram längs kullerstensgatorna. Du skrattar, du ler, du sjunger på glada sånger. Ord som " kärlek " och " för alltid " lämnar dina ljusrosa läppar. Du trodde på varje ord han sa, för han var ju så underbar. Någon så underbar måste vara sann. Det var vad du sa den där kvällen då jag gett dig en första tveksam blick. Men du sa att du var lycklig, och det var ju ändå allt som räknades. Om du trodde på honom så spelade det ju ingen roll för mig. Du skuttade gatan fram, nynnade på gamla nostalgiska melodier och gav ett strålade leénde till alla som du mötte. Dina ljusgröna ögon glittrade som aldrig förr. Du var som solen i människoform. Stark och lysande. Och det smittade av sig. Du tog min hand och tillsammans dansade vi sjungandes gata upp och gata ner. Alla såg, många log, några utbytte förvirrade blickar. Men det enda vi gjorde var att skratta, sjunga och dansa vidare. Världen var ju så underbar då. Allt var gjort av solsken, regnbågar och älvstoft. Vi båda svävade på moln, för allt var så ovanligt perfekt. Jag hittade min drömprins för två år sen, du hittade din för en månad sen. Men vi dansade runt lika galna ändå. Allting var ju så underbart just då. Inget kunde gå fel. För vi hade dom. Och vi hade varandra. Vad mer kan man begära?

 

Du satt på gräsmattan och blåste ut ännu ett moln av rök. Flaskan du höll i handen var halvtom och din blick var fokuserad på något i fjärran. Den här kvällen hade varit en mardröm. Fast ändå inte, för vi hade varit vakna. En aning berusade men ändå ganska vakna. Vi hade hällt i oss av det mesta vi hittat. Vi hade dansat runt i natten och sjungit nya sånger. Du ville inte höra dom gamla längre. Och jag orkade inte se dig gråta igen så jag sjöng med i det du valde. Vi dansade runt i dimman, snubblade på kullerstenar och skrattade åt ingenting. Du i dina converse, jag i mina klackar. Så som det brukade vara. Fötterna hade börjat värka när morgonen närmade sig och vi hade dunsat ner på första bästa gräsmatta. Du försökte förtränga allt han gjort mot dig. Jag försökte minnas vem jag var. För jag hade någon att gå tillbaka till när det blev morgon, jag hade någon som mindes vem jag var. Det hade inte du. Jag ville säga " jag sa ju att han var fel, du borde ha lyssnat på mig " men jag var rädd. Rädd för att få en flaska i huvudet eller att du skulle gråta ikväll igen. Du sa att du ville dränka dina sorger. Men efter vad jag såg dränkte du bara dig själv. Du såg på mig med dimmig blick och sluddrade fram frågan jag avskydde. " Kommer det bli bra igen? " Hur skulle jag kunna veta? Jag kan inte se in i framtiden, ville jag säga. Jag ville säga att det här kanske inte var rätt sätt att glömma någon på, även om jag visste att jag inte varit bättre själv. Så jag gjorde det enda jag kände var passande för stunden. Jag tog en ny cigarett åt mig själv, hällde i mig lite av vad det nu var som fanns i flaskan och nickade. Allt blir bra igen, hörde jag mig själv säga. För det var vad du ville höra just nu. Jag hade varit i precis samma sits och då hade du dansat med mig genom natten och gett mig ett löfte om att världen snart är gjord av regnbågar igen. Hade du känt dig lika osäker som jag när du svarat? Du hällde i dig det sista som fanns i flaskan och la dig ner på rygg. Nu skulle din rutiga skjorta få gräsfläckar. Fast å andra sidan, du hade aldrig brytt dig så mycket om sånt. Det finns tvättmaskin, var ditt svar på det. Jag visste det. Därför valde jag att inte påminna dig. Du började nynna på en lugn låt. Jag kände igen den så väl. Den sjöng vi alltid på när någon rivit oss i bitar. Jag granskade dina dimmiga ögon och såg att dom förlorat glittret för länge sen. Dina annars så ljusrosa läppar var mer åt det vita hållet nu. Du var tunnare nu. Du var blekare nu. Du var inte du längre, du var en skugga av ditt forna jag. Ett skal. Ett spöke. Jag hade dansat genom natten med ett spöke.
Ett spöke med smak för cigaretter och någon annans dricka.

Jag satt och tittade på dig där du låg på rygg och sjöng med sorgsen röst. Jag saknade den du varit. Den glada tjejen, jag visste att hon fanns där nånstans. Hon var begravd djupt inuti dig nu men hon fanns. Hon var där, men hon syntes inte till längre. Du hade glömt henne för länge sen. Jag hade ett vagt minne av henne. Hon som skrattade sitt klingande skratt, hon som log åt alla hon mötte för att hon tyckte att världen behövde mer glädje och hon som inte lät någon förstöra den hon var.
En fråga ekade i mitt huvud. En liten fråga.
Vad hände egentligen med dig?

9.

Han gav mig en lång varm kram och en puss på kinden sen skyndade han vidare. Jobba jobba jobba. Jag hade gnällt över att det kändes som om det var allt han gjorde. Men egentligen visste jag mycket väl att det var en lögn. Han gjorde så mycket mer. Förresten, vad skulle han göra utan jobbet? Vad skulle jag göra om han inte jobbade? Med andra ord, vad skulle vi göra? Jag hade inget jobb. Inte än.
Hela dagarna gick jag runt i våran trea och gjorde ingenting. Ibland stannade jag i soffan med Romeo tätt intill, ibland städade jag hela lägenheten kliniskt ren. Men idag var en sån dag då jag inte orkade stanna inomhus. Det var början på juni, solen sken och värmen var på väg med stormsteg. Termometern visade 21 grader. Himlen var täckt av fluffiga vita moln. Jag stod ute på balkongen och såg ner mot havet, det glittrande blågröna havet. När han hade påpekat att vi behövde en större lägenhet hade jag protesterat, jag gillade min lilla etta. " Den ligger perfekt ", hade jag sagt och plutat med läpparna. Då hade han lovat mig att vi absolut inte skulle lämna området, bara skaffa en större lägenhet. Jag hade tvekat. Flera dagar hade jag tvekat innan jag gick med på det.
Jag gick ut i hallen, drog långsamt på conversen och ropade på Romeo.
Vi gick längs stranden, han med en glatt viftande svans och jag med tusen tankar i huvudet. Jag tröttnade och satte mig ner i sanden medans han sprang omkring. Hur kunde han bli så glad av att bara gå ut?
Jag satt och såg ut över havet. Tankarna letade sig bort, långt bort. Jag ville resa bort. Bara försvinna ett tag.
" Ser du något intressant?", hördes en röst till vänster om mig. Jag stelnade till, varenda muskel var på helspänn. Du skämtar.
Jag vände på huvudet och mötte dina ögon. Nej, inget skämt. Det var du, livs levande. Du sjönk ner i sanden bredvid mig. Du log inte, inte ens ett flin. Det här var ovanligt.
" Vad är det med dig? ", frågade jag förvirrat när du suttit tyst och stirrat ut över havet flera minuter. Du vände blicken mot mig och viskade " Varför gjorde du så? ". Jag stirrande förvånat på dig. " Gjorde vad? ". Du skrattade. Ett nervöst, ironiskt skratt. " Vad du gjorde? Tja, får se nu.. Du stod i en vit klänning bredvid en kille i en kyrka. Jag har aldrig sett dig så vacker. Och det som dödar mig är att killen.. inte var jag ". Jag såg ner i sanden. Det blev tyst, pinsamt tyst. Du verkade inte heller gilla det så du viskade " Du vet att du alltid kommer vara min ". Jag vände blicken mot dig. Förvirrad, förvånad och förbannad. Din? Vadå din?, ville jag skrika. Men jag kunde inte. För jag visste att du hade rätt.
" Vad menar du? ", muttrade jag. Du log svagt. " Du minns lika väl som jag ".
Det kändes som om du precis huggit mig i bröstet. Det stack till i mig och jag svalde. Jag mindes. Och när jag tänkte efter lite mer mindes jag också vad för dag det var idag.
" Var det.. ", började jag hest. Du nickade. " Det var idag, för sex och ett halvt år sen ", viskade du. Jag skakade på huvudet och log svagt. " Jag kan inte fatta att vi var så idiotiska.. ". Du log svagt men din röst var allvarlig. " Jag tror inte vi var det. Det var fint. Vackert. Betydelsefullt. Det var vi, liksom. Det var så typiskt oss att göra något sånt. Minns du hur många impulsgrejer vi gjort? ". Jag skrattade. " OM jag gör! ". Din blick var fäst på en punkt ute på vattnet men din röst var allvarlig. " Vi var inte idiotiska. Jag tror.. jag tror vi båda visste att det här var något som aldrig skulle få ett slut ".
Där högg det till inuti mig igen. Jag hatade när du gjorde sådär. När du sa saker, så otroligt klockrena, men fick det att låta som ingenting. Jag hatade när du hade rätt.
" Kanske. På det sättet finns du alltid med mig ", mumlade jag. Du nickade. " Jag kommer alltid finnas med dig, inte bara så. Försvinner du så följer jag efter ".
Jag stirrade chockat på dig. Det var första gången du sa något sånt. Kanske var det för att du ville ta vårat spel till nya nivåer, kanske var det för att du insett att du var på väg att förlora mig.
" Du har kvar den, väl? ", frågade du och avbröt mina tankar. Jag nickade. Försiktigt drog du undan håret ur min nacke och drog med fingerspetsarna längs mönstret. Bokstäverna. Siffrorna. Jag rös till. Jag visste så väl att dom fanns där, inprintat på mig. Bläck som inte går att sudda ut. Där stod ditt namn, där stod datumet vi först träffats på.
Jag mindes den dagen så väl. Jag hade varit ute med en tjejkompis på en bar. Vi hade fått i oss för mycket, av vad minns jag fortfarande inte. Men när vi dansat runt på stan den natten hade jag krockat med dig. Och du hade gett mig det mest otroliga leénde någonsin. Det var där det hade börjat. Våran saga utan slut.
Jag drog ner kanten på din t-shirt och lät fingerspetsarna följa mönstret du hade i nacken. Där stod det, så tydligt för vem som helst att se. Mitt namn. Och samma datum. För alltid.

8.

Ett år senare. Ett år visare. Ett år äldre.
Jag hade absolut inte glömt dig, långt ifrån. Jag skulle aldrig kunna glömma dig, inte helt. Men du fanns inte med i mina tankar varje sekund, så som förut. Nu var du bara där någon gång per dag. Det fanns en särskild anledning till varför jag absolut aldrig skulle få tillåtelsen att glömma bort dig. Men den ville jag helst förtränga.
Jag satte händerna på höfterna och granskade min spegelbild. Huden var inte likblek längre, den lutade mer åt det beiga hållet nu. Håret var vid liv igen och låg i vågor åt alla håll. Dom smaragdgröna ögonen glittrade. Leéndet fanns på läpparna. Jag drog försiktigt i tyget på klänningen, rädd att den skulle gå sönder bara av en berörning. Det gjorde den inte. Den var vit som pudersnö och perfekt. Jag hade alltid trott att det skulle se ut som om jag gick klädd i ett vitt tält. Det gjorde jag inte. Visst, jag kanske hade smalnat av lite. Och visst, kanske nyckelbenen syntes en aning. Men det gjorde inget. Det såg ändå perfekt ut.
Ett glatt skällande hördes och Romeo sprang in till mig. Romeo var hundvalpen han gett mig på min födelsedag för två månader sen. Jag hukade mig och busade skrattandes med honom ända tills dörren for upp. Där stod hon, min bästa vän, i syrenlila klänning och med en bukett i händerna. " Är du redo? ", frågade hon med ett lyckligt tjut. Jag log nervöst och nickade. Jag var redo. Jag drog ner den tunna vita slöjan för ansiktet och följde med henne ut. Musiken startade och några små tårar rann ner från mina välsminkade ögon. Jag var lycklig. Det här var rätt. Det här var ödet. Det var menat att bli så här, trots allt.

Lyckorop hördes. Människor skrattade. Glada skrik, leénden och glittrande ögon. Jag stod tätt intill honom och ville inte gå nån annanstans. Jag ville alltid vara där, nära honom. För alltid.
Då såg jag dig. Ditt svarta hår, ditt sneda leénde. Det var utan tvekan du. Du stod vid några träd en bit bort och du såg. Du såg rakt på mig. Jag la huvudet på sned och försökte se efter ordentligt, var det verkligen du? Jag blinkade några gånger och plötsligt var du inte där längre. Borta, bara sådär. Mina ögonbryn for upp i pannan och du hade förvirrat mig, än en gång. På den lyckligaste dagen i mitt liv dök du upp, självklart.
En del av mig ville springa fram dit du stått och se om du fanns kvar där nånstans. En annan del av mig ville stanna kvar, tätt intill honom. Honom jag lovat, dyrt och heligt, att dela resten av mitt liv med. Och jag stannade. Jag hade sprungit efter dig alldeles för länge. Jag hade jagat dig länge nog nu. Sprungit efter dig dag och natt, nu fick det räcka. Om du hade brytt dig alls hade du inte sprungit, du hade stannat. Om du ville fånga mig hade du jagat mig för länge sen. Jag hade gett dig chans efter chans och du hade inte tagit nån av dom. Nu var det din tur. Bollen var på din sida, om man ser det så. Ville du fånga mig visste du mycket väl var jag fanns. Och nu var det för sent.
Men en stund senare återvände tankarna till huvudet. Var det verkligen för sent? Om du kom tillbaka, vad skulle jag göra? Vad skulle jag säga? Skulle jag slänga mig i dina armar och säga att jag förstod, så som jag gjort en gång tidigare? Vad skulle hända om du återvände? Vad skulle det bli av mig?
Jag ville inte veta. Jag ville inte minnas. Men du skulle alltid hemsöka mig, på gott och ont.

7.

Telefonen ringde oavbrutet. Samma signal, samma eviga tjutande. Och jag visste så väl vem det var.
Jag satt ihopkrupen i hörnet av soffan, med uppdragna ben och lät några tårar falla ner på jeansen som en gång i tiden varit kolsvarta.
Du lyckades alltid. Hur kunde jag inte se att det skulle bli såhär? Hur kunde jag vara så blåögd? Nej, inte blåögd. Blind. Totalt blind. Du kunde få mig närhelst du ville ha mig, det visste både du och jag. Och om jag svarade i den där hemska envisa telefonen nu så skulle det bevisa det hela. Om jag så bara hörde din röst några sekunder så skulle jag falla dit igen, tro vartenda ord du säger. Det spelar ingen roll om vartenda ord vore lögn heller, jag skulle inte märka skillnaden. För du skulle ha förhäxat mig igen.
Jag dunsade ner i soffan och slog huvudet i något hårt. Argt muttrade jag några väl valda ord. Jag vet inte om det var föremålet eller dig jag sa dom till egentligen men dom kom som ett rinnande vatten. Varje fult ord i världen, på ett ungefär. Jag tog surt upp föremålet som bestämt sig för att vara i vägen och granskade det. Det var den. Fortfarande glittrande, fortfarande i guld. Precis likadan.
Jag satte försiktigt ringen på fingret den hörde hemma på, rädd för att den inte längre skulle passa. Rädd för att den visste vad jag tänkt göra och inte ville stanna kvar på mitt finger. Men den satt där. Den glittrande, vackrare för varje sekund. Tårar rann ner för mina bleka kinder och långsamt formades min mun till ett leénde. Och sen ett skratt.
Hur kunde jag vara beredd att offra honom för en sån som dig? Han var perfekt, rakt igenom. Han var underbar. Han var allt jag nånsin velat ha och lite till. Det där var en lögn. Visst var han helt igenom underbar men det jag egentligen velat ha var inte honom. Den jag egentligen ville ha var dig, eller den jag trodde att du var. Men vet du vad? Det kvittar. För han är viktig nu, inte du. Du ska inte bestämma över mig längre, du ska inte få chansen att ha kontroll över mitt liv. För du kan inte ge mig ett enda löfte. Du kan inte ens lova att gå dom få metrarna till affären och köpa en tepåse åt mig. Han kan det. Han kan lova allt och lite till. Och faktiskt hålla det. Hur vet jag det? För han föll ner på knä. Han sa dom där tre orden. Han gav mig ringen. Han gav mig ett löfte om ett för alltid. Han var allt man kunde önska sig.
Jag låg i soffan, granskade den vackra lilla saken i guld och skrattade för mig själv. Hur dum får man bli? Telefonen kom jag ihåg först en stund senare. Jag tröttnade, sprang fram och slet ut jacket. Nu blev det tyst. Precis när jag var på väg tillbaka mot soffan knackade det på dörren. Jag stelnade till. Det knackade igen. Det där var inte du. Det var ännu bättre.
Jag rusade fram och slet upp dörren och där stod han, med samma glada leénde. Jag slog mina tunna armar runt hans hals och viskade " Hej.. ". Han log. " Du har inte mått sådär toppen på sistonde så jag tänkte att jag kunde stanna här tills du mår bättre ", viskade han. Försiktigt tog han fram en enda röd ros han gömt bakom ryggen. En tår föll sakta nerför min kind. " Kom ", mumlade jag och stängde dörren efter honom. Jag tassade in i köket och satte ner den tunna stjälken i en vas. Den var den enda levande blomman här nu. Och den skulle stanna så.
Plötsligt kände jag hans varma händer på mina höfter och han lutade hakan mot min axel. " Så.. vill du prata om det här problemet som gör att du mår hemskt? ", viskade han försiktigt. Jag log och snurrade runt, la vant armarna runt hans hals. " Vet du vad? Problemet är borta. Det spelar ingen roll längre, inte alls. Inte så länge du stannar ", viskade jag. Han log igen, samma underbara leénde. " Jag ska ingenstans ".
Det var det första löftet jag fått på länge som jag faktiskt kunde tro på. Han skulle ingenstans. Han tänkte stanna. Han ville stanna. Och för första gången på länge kände jag det där ruset igen, det for genom hela kroppen. Det andra kallar för lycka. Det kom tillbaka. Och jag tänkte hålla fast vid det.

6.

När en vecka hade passerat så fick jag nog. Jag var trött på ovetandet, osäkerheten. Jag var trött på att alltid vela i mitten. Jag hade fått nog av det här nu. Jag hade fått nog av att du hela tiden trasslade till mitt liv.
Jag hade stått ute i kylan på balkongen hela morgonen. Kedjerökt, räknat regndropparna. Och äntligen samlat tillräckligt mycket mod att prata med dig. Äntligen var jag stark nog att höra din röst igen.
Med darrande fingrar slog jag ditt nummer, jag kunde det fortfarande utantill. Du hade lärt mig det under den första veckan ihop. Det var enkelt. För enkelt för att kunna glömmas bort.
Flera envisa, evighetslånga signaler gick fram. Tutandet gjorde mig otroligt nervös. Plötsligt sprakade det till, någon lyfte luren. " Hallå? " hörde jag dig säga. Jag satt tyst några sekunder, kippade efter luft. Trots att jag visste att det var dig jag precis slagit numret till så kom din röst ändå som en chock, som en snöstorm i juni. " Det är jag.. " väste jag fram. Min röst hade bestämt sig för att skämma ut mig totalt, så självklart. " Åh.. hej gumman! ", plötsligt var ditt tonfall helt annorlunda. Innan hade du låtit upptagen, reserverad. Nu var du plötsligt glad, öppen och nästan.. lättad. " Hur är det? ", frågade du, fortfarande med samma glada stämma. Jag svalde.
Hur är det? Jag är livrädd, nervös, orolig, illamående och svimfärdig. Hur tror du jag mår?
" Jag.. mår fint ", viskade jag fram. Varför kunde inte rösten vara på min sida nu?
" Åh, toppen! Så du har tänkt klart..? ", frågade du, plötsligt smått orolig. Jag nickade, som om du skulle kunna se mig. Sen insåg jag att du inte gjorde det och skyndade mig att få fram ett " Öh, ja, ja! ". Skit. Det där lät patetiskt, tänkte jag och dunkade huvudet i bordet. Några dova dunsar hördes, allt annat var tyst. Dina andetag var tunga, rädda. " Jag.. har saknat dig ", sa du. Uppriktigt, som om det vore en självklarhet. Jag kände hur ett leénde började leka på mina läppar. Jag hade saknat dig med.
Jag såg mig omkring i lägenheten där det mesta var dött. Allt såg dött ut. Men du tände en liten gnutta hopp i mig, så som du alltid gjort. Kanske kunde det här funka? Kanske var vi annorlunda nu? Kanske var vi starka nog nu?
" Jag.. har saknat dig med ", väste jag fram. Plötsligt var det inte tyst längre. I din ände av telefonen hände något. En dörr slog igen, utan tvekan din badrumsdörr. Varför jag mindes den fanns flera anledningar till. Den hade alltid knarrat när man knuffat igen den. Jag hade sprungit in i den en gång, av misstag. Det där knarrande ljudet hördes då också. Men den här gången var det inte jag som knuffat igen den. Och du satt en bra bit ifrån den, det hördes. Alla nerver i min kropp var plötsligt på helspänn. Inte kunde du väl...? Inte den här gången...?
Då fick jag beviset. " Sötnoooos? ", hördes en röst ropa. En kvinna. Du hade en kvinna där. Som kommit ut från ditt badrum. Dina andetag var tunga, nervösa och spända. Du var rädd nu, rädd att jag hade hört. När du inte sa något ropade hon igen, " sötnos, kom nu då? ". Hon var otålig. Likaså jag. Otålig för att få höra din version av vad som hände hos dig nu. Otålig för att få höra ännu en lögn falla från dina vackra läppar.
" Det är inte som du tror ", sa du hest. Jag satt tyst. Jag hörde kvinnans fotsteg närma sig dig, hon sa något mer. Jag lyssnade inte. Jag ville inte veta vad hon kallade dig. Vad det än var så var det säkerligen mycket mildare än vad som hade kommit ur min mun om du hade frågat mig vad jag tyckte om dig. " Inte nu.. ", fräste du åt henne. Jag hörde dig resa dig upp och gå ut på balkongen, den som vi suttit och kedjerökt på så många gånger och lovat att vi alltid skulle hålla ihop. Det bevisar väl bara att allt inte blir som man tänkt sig.
" Det är inte som du tror ", sa du nervöst. Det lät mer som om du försökte övertyga dig själv om att det inte var som jag trodde. Du lyckades inte särskilt bra. " Inte? Vad gör hon där då? ", frågade jag kallt. Du svalde. " Hon.. lär mig laga mat. Just ja, fina middagar och sånt där, du vet. Inget som är kul att prata om direkt ", svamlade du, uppenbart nöjd över lögnen du precis låtit passera dina läppar. Jag vet inte vad du gillade mest med att ljuga för mig om och om igen, men du gjorde det. Jag visste inte alltid när du ljög, men ibland kunde jag läsa dig som en öppen bok. Nu var ett sånt ögonblick.
" Vad håller du på med?! Tänker du dissa mig för att prata i telefon?! ", hördes plötsligt någon skrika bakom dig. Självklart var det hon. Du mumlade något ohörbart åt henne och skulle precis säga något åt mig när hon började igen. " Va?! Vem tror du att du är?! Tror du jag är någon du kan skita i bara för att det blir morgon?! ". Upprörd var hon minst sagt. Men inte ens hälften så upprörd som jag var. Du fräste något ohörbart åt henne och avslutade med " det var en engångsgrej, okej?! ". Jag hörde henne ge upp ett ilsket skrik, för att sen klampa tillbaka in i lägenheten. Hon var troligen redan halvt påklädd när du äntligen tog mod till dig och viskade en tredje gång, " det är inte vad du tror.. ". Du lät inte lika säker nu. Jag hade stängt av för länge sen. Alla känslor var bortkopplade. Det här hade vi gått igenom så många gånger förr, jag visste vad som funkade bäst. Tårar funkade aldrig på dig, dom påverkade inte typer som du. Så jag brydde mig inte heller. " Tror du på det där själv? ", suckade jag. Jag kunde se framför mig hur du masserade tinningarna med högerhandens fingrar, så gjorde du alltid när något i din plan gick snett. Du suckade. " Du hörde. Det var en engångsgrej. Jag trodde du inte brydde dig så jag tänkte att.. ja, vad tänkte jag? Jo, att om jag bara blev löjligt full skulle jag glömma dig helt. Det funkade inte så. "
Jag log lite, du hade lika patetiska undanflykter som alltid. Nog var det du alltid. Hemskt nog var det också dig, den egocentriska okänsliga människan, som jag fallit för för så länge sen. Du hade mig fortfarande runt lillfingret. " Är du kvar? ", viskade du. Jag nickade. Och kom, ännu en gång, på att du inte såg mig. Även om det ibland kändes så. " Ja, jag är här.. ", sa jag nästan ohörbart. Men du hörde. " Är du okej? ", frågade du. Dum fråga. Jo, såklart är jag okej. Jag tänkte precis säga till dig att jag trodde dig, att jag trodde att du lyckats förändra dig. Jag tänkte precis berätta att du var den jag alltid önskat mig, att du var den som fanns i mina tankar flera gånger per dag. Att du var den jag inte kunde glömma. Men det gjorde jag inte.
Istället suckade jag och viskade fram " jag hoppas hon var värd det.. ". 

5.


Tre dagar senare var allting fortfarande en enda stor röra. Inte bara lägenheten, inte bara jag utan verkligen allting. Hela världen var upp och ner. Jag var blekare än vanligt och det mörkbruna håret kändes livlöst. Precis som jag. Kanske hade jag dött? Jag la handen över hjärtat och suckade. Nej, det dunkade fortfarande där inne. Inte som vanligt men död var jag inte. Du hade inte tagit kol på mig än. Jag stod ute på balkongen och tittade ner mot havet. Varför hade jag valt att bosätta mig i hamnen? Hade jag verkligen trott att allt det vackra skulle kunna laga mig, att mina problem inte skulle kunna hitta mig här? Mitt största problem var du. Och du hittade mig. Alla mina andra problem skulle hinna ifatt mig, i sinom tid.
En kall salt vind slog emot mig och tänderna började envist klappra igen. Jag frös så mycket lättare nu. Och oftare. Min bleka kropp hade krympt och revbenen började synas mer för varje dag. Kanske varje timme till och med. Jag orkade inte tänka på det, orkade inte bry mig. Jag var trött. Jag var svag. Det jag hade levt på var inte mycket. Några glas vatten, några alvedon och sen cigaretter. Många cigaretter. För många. Jag sneglade ner på dom paketen på golvet jag inte hunnit slänga än. Kanske borde jag bli beroende av kaffe istället? Tanken fick mig att rysa. Du drack alltid kaffe. Kaffe var en påminnelse av dig i vätskeform. En illaluktande och äcklig påminnelse i vätskeform. Usch.
Vädret var grått. Det hade börjat regna. Hade det inte bott en familj ovanför mig hade jag varit dyngsur nu. Nu var det bara kallt. Jag stod där i min för stora gråa munktröja och mosade ner ännu en cigarett till ingenting med mina vita smala fingrar samtidigt som jag granskade vattendroppar som föll ner. Mina likbleka bara ben hade förlorat känseln för flera timmar sen. Jag tassade försiktigt in igen och drog igen dörren. Den gnisslade. Det hade den gjort ända sen jag flyttade in här. Med trötta ögon såg jag mig omkring. Det stod döda blommor i vaser lite här och där. Dom som en gång varit så vackra, sådär lysande röda. Dom hade gått från skinade rött till blodrött för att sen övergå till en brunaktig färg. Nu såg dom mest svarta ut. Med hängande huvuden i vaser där vattnet tagit slut för länge sen. Några dammkorn virvlade runt när jag drog med fingret längs TVskärmen. Allt såg dött ut. Varenda sak såg ut som om den en gång levat men nu bara låg där, livlös.
Jag dunsade ner i soffan som gav ifrån sig ett knakande ljud. Jag hade inte suttit i den på ett tag nu och några dammkorn flög upp i luften. Jag satt där med uppdragna ben och fingrade på ringen. Den kändes mer som ett brännmärke nu, en påminnelse om något jag gjort fel. Men var det verkligen fel? Var det fel att svara ja när du frågat mig? Eller var det fel att fundera över att välja bort dig efter att ha svarat ja? Var det fel att ge upp en sån vacker dröm för en mardröm som hållt mig vaken i sju år och fyra månader nu? Var det det?

4.

Det var två timmar sen du gick. Klockan hade hunnit slå halv fyra och jag stod på balkongen och stirrade ut i mörkret. Dimman hade tätnat, det gjorde verkligen inte saken bättre. Cigaretterna hade tagit slut ganska fort. Det hjälpte mig inte heller. Jag kände fortfarande vart dina kalla händer hade vilat på mina höfter. Det var som om dom gett mig något slags brännmärke som ingen såg. Jag gick fram och tillbaka på det iskalla hårda golvet. Mina nakna fötter hade tappat känseln för länge sen. Hela jag hade gjort det. Det gråa nagellacket var bortskrapat men jag var inte mer färgglad för det. Snarare tvärtom.
Varför gjorde du såhär mot mig? Varje gång jag var nära att glömma så dök du upp, som ett spöke från hemska drömmar. Dömt att hemsöka mig för alltid. Varje gång jag varit på väg att bli lycklig hade du dykt upp och förstört allting. Jag mindes förra gången så väl. Jag hade hittat en härligt fin varelse, han var perfektion rakt igenom. Tre dagar senare hade du dykt upp utanför min dörr och sagt dom där orden igen, som så många gånger innan. " Förlåt. Jag ångrar mig. Det var fel. Jag ska aldrig göra om det. Förlåt. " Det var som om du satt en slags radar på mig som gav utslag varje gång jag var på väg mot lyckan. Men nu var inte som då. Då hade du bara klampat rakt in, sagt förlåt och sen hade du tyckt att jag var din egendom igen. Och det hade jag blivit, såklart. Du hade någon slags makt över mig, jag kunde inte vinna mot dig. Det var inte ens en tävling, den var redan uppgjord. Du skulle vinna, jag skulle förstöras. Som alltid. Det var så det här spelet gick till, det var det det hela gick ut på. Att få dig att känna dig bäst i världen och krossa mig.
Men nu var det inte så. Nu var det ett annat spel, en annan liga. Vi spelade inte i samma nivå, det hade vi aldrig gjort. Men den här gången hade du haft något särskilt med dig när du knackat på min dörr igen. Inga presenter, inget sådant. Du hade haft något viktigare. Du hade haft känslor. Spelade eller inte var jag inte säker på men dom var där, nästan så verkliga att man kunde ta på dom. Jag var nollställd. Igen. Tack vare dig. Igen. Varför fortsatte du göra såhär mot mig, trots alla gånger vi skrikit dom hemskaste orden till varandra och sagt att vi aldrig skulle mötas igen? Våra vägar korsades ändå, oftast tack vare dig. Nej, inte oftast. Alltid. Du kom tillbaka när du kände för det och du lämnade mig, trasig, när du kände för det. Du tyckte att du bestämde allt, det hade du alltid gjort. Men den här gången så kändes du inte.. som du. Det var inte du som knackade på min dörr, det var inte du som sa orden till mig, det var inte dina ögon jag såg. Personen som knackat på min dörr hade nästan haft ordet ' känslor ' tatuerat i pannan. Den personen hade sagt ord med mening, inte bara sammansatta bokstäver. Och den personen hade ögon som visade sårbarhet och rädsla. Och som det föll tårar ur. Det hade inte du haft. Aldrig. Det här var inte du.
Visst sa du att du var en ny människa och om man bara tittade på det uppenbara så ja, du var helt ny. Men om man tänkte efter, om man visste vad du var kapabel till, så var du inte ny så länge. Du var bra på spel. Det här kanske bara var en ny variant av " jag ska krossa dig " spelet. Eller var det?
Jag stirrade ut i den täta dimman, väntade på att någon skulle skrika ut vad jag skulle göra. Ingenting. Inget hördes. Inga bilar, inga grannar, inte ens vinden. Jag hörde knappt mina egna andetag. Du hade gjort det igen. Du hade förvirrat mig till tusen.
Jag snurrade ringen runt fingret och kände hur kroppen började darra. Kunde jag verkligen såra honom, en sån underbar varelse, för någon som förstört mitt liv miljoner gånger om? Kunde jag verkligen riskera honom också? Kunde jag verkligen ge dig ännu en chans att riva mig i bitar?
Kunde jag? Ville jag? Och vågade jag?

3.

Jag stod och stirrade på dig som om du varit ett ufo som precis landat framför mina fötter. Men det var du inte, det trodde jag inte i alla fall. Några enstaka tårar rann nerför dina bleka kinder. Du torkade envist bort dom med baksidan av handen, ville inte att jag skulle se dig såhär. Svag. Sårbar. Rädd. Eller kanske spelade du igen? Kanske hade du en bit lök i fickan som fått dig att fälla några små salta droppar? Kanske försökte du bara förstöra mig en gång till? Förstöra mitt liv var du ju så bra på, så varför inte fortsätta. " Varför gråter du? ", viskade jag fram. Du såg på mig med ögon som var på väg att svämma över. Du stod tyst en stund. " Du fattar verkligen inte va? Du fattar det bara inte? " frågade du. Jag skakade på huvudet. Nej, jag fattade inte. Jag hade aldrig fattat. Och du hade inte inte ens försökt förklara. " Jag var ett svin. Ett äckligt svin. Och jag vet att inga ursäkter i världen kan göra allting bra igen, jag vet det. Men jag vet inte vad jag annat kan säga än förlåt. Så förlåt mig. Jag ber dig. Ge mig en chans. ", sa du med en röst som var på väg att spricka. Jag såg tveksamt på dig och muttrade sen " Jag har gett dig tusen chanser. Inga gjorde du något bra av. ". Du såg ner i marken och jag såg att några salta små droppar rann ner från ditt ansikte och träffade det kalla betonggolvet. Sen såg du upp på mig igen, med ögon som skrek av något. Jag visste inte vad. Var det panik? Var det rädsla? Var det ånger? Det var svårt att veta när det gällde dig. " Jag vet det med. Men jag ber bara om en. En enda sista chans. ", kraxade du fram. Jag såg ner på mina händer och började envist pilla bort nagellack, allt för att slippa möta din blick. Varför hade jag målat dom gråa? Ville jag att det skulle vara så uppenbart att jag var färglös nu? " Jag ber dig.. ", viskade du och stod plötsligt intill mig. Du vände upp mitt ansikte och mötte min blick. Jag var rädd nu. Livrädd. Du la försiktigt händerna på mina höfter och stod tätt intill mig. Dina kalla händer kändes genom det tunna linnet och jag var nästan säker på att jag kunde höra dina hjärtslag den stunden. Jag öppnade munnen men fick inte fram ett ord. Ingenting kom ut, trots att det fanns så mycket jag ville säga dig. Och fråga dig. Och bara berätta för dig. Istället såg jag in i dina så plötsligt sårbara ögon, jag brukade söka svar där. Jag hade alltid gjort det förut, för att försöka förstå dig. Nu såg jag bara trassel. Du var lika trasslig som jag själv. Kanske var det därför du tyckte vi hörde ihop? Kanske var det något annat? Du öppnade munnen och viskade tyst " Jag ångrar allt jag gjorde mot dig. Att såra dig var det värsta som jag nånsin gjort. Och jag vill få en chans att bevisa att jag förändrats. Jag är inte samma nu som då. Jag är ny, jag är här och jag ser bara dig vart jag än går. Så snälla, ge mig en sista chans ". Jag öppnade munnen men  åter igen kom det inte ut ett ljud. Jag stod där som en fisk på torra land innan jag såg ner och såg hur den glittrade till. Ringen på min vänstra hand. Kunde jag ge dig en sista chans? Vad hade jag att förlora? En liten röst i mitt huvud skrek " ALLTING! ". En annan viskade " Gör det, gör det, gör det... ". Istället stod jag bara där, tyst, och granskade den vackra saken av guld på mitt finger samtidigt som jag lät dina kalla händer vila på mina höfter.

2.

Det tog evigheter innan orden passerade mina läppar. " Varför skulle jag ta dig igen, efter allt du gjort mot mig? ". Rösten var svag. Precis som jag. Om du hade gjort mig arg hade den nog gått upp i falsett. Jag gav dig en av mina kyliga blickar och slet bort din hand. Innan du hann ta tag i mig förflyttade jag mig snabbt till andra sidan rummet. Det var säkrare att vara en bit ifrån dig. Du stod kvar och såg på mig. Tyst stod du där en stund och bara såg på mig. Såg du hur mycket olika känslor du fick att bubbla upp? Såg du hur rädd jag var? Jag vet inte vad jag var mest rädd för egentligen. Dig, och vad du kunde göra mot mig. Mig, för att jag kanske vore dum nog att göra det du bad mig om. Eller känslorna som strömmade upp, dom som jag aldrig riktigt förstod. Jag skakade. Jag frös. Jag knuffade ilsket upp dörren till balkongen och en kall vind blåste in. Jag tassade ut till det lilla bordet och där låg dom, ett halvtomt cigarettpaket och en tändare. Som alltid. Det hade varit för många ångestfyllda nätter. Då hade balkongen varit min plats att fly till. Jag ställde mig framme vid räcket och såg ut i dimman. Jag gillade inte dimma. Tiden som du stulit av mig hade känts som en evighetslång dimma. Jag vandrade utan att veta vart jag var på väg. Eller om jag nånsin skulle hitta ut. Du kom ut och ställde dig bredvid mig, granskade varje millimeter av mig. Jag pressade mina bara fötter mot det kalla betonggolvet och blev arg på mig själv över att jag inte lagt ett trägolv där ändå. Eller i alla fall en matta.
" Du röker alltid när du är nervös, orolig eller rädd. Jag tyckte det var lite smågulligt redan då. ", sa du och granskade noggrant mina blåa läppar. Jag nickade och tvingade fram ett leénde som blev mer som en grimas. Cigaretten tog slut alldeles för snabbt och med darriga händer fick jag upp en ny. Jag blåste ut flera moln av rök under den hemska tystnaden. Det varade kanske bara fem minuter men för mig kändes det som om jag hade hunnit fylla åttio flera gånger om. " Så, är du lycklig? " frågade du hest. Frågan jag fasade för. Nu var det min tur att granska dig. Jag lät blicken vandra över dig. Dina t-shirtklädda armar påminde mig om alla gånger du hållt om mig. När jag trodde att allting skulle rasa samman, då hade du varit där. Kanske inte alla gånger men du hade funnits där tillräckligt mycket för att jag skulle falla för dig. Du hade slagit armarna omkring mig och lovat mig att allting skulle bli bra igen. Ännu ett löfte som inte var sant. Jag granskade dina läppar, hårt sammanpressade. Du bet dig i underläppen, så som du alltid gjorde när du var nervös. Du darrade lite. Men det jag fastnade för var det jag fasade mest över. Dina ögon. Dom som aldrig kunde ljuga särskilt bra. Jag tittade tyst och drunknade nästan i den blågrå färgen. Du var rädd, precis som jag. Du var orolig över något. Jag rynkade omedvetet ögonbrynen och funderade några sekunder. Kunde du verkligen vara rädd för vad mitt svar på frågan var? Kunde du faktiskt bry dig om mer än dig själv?
Jag svalde och vände bort blicken. " Lycklig? ", frågade jag kort. " Ja alltså.. är du det? " frågade du med darrande röst. Jag vände tillbaka huvudet mot dig och sa kallt " jag vet inte, jag har aldrig varit lycklig så jag vet inte hur det känns ". Du såg på mig med blanka ögon. Du såg väl varenda känsla som for igenom min kropp just då. Förvirring, rädsla, osäkerhet. Du såg väl alla minnen med. Jag såg dom. Dom var lika tydliga som om det varit igår. Det var det inte. Det var flera månader sen. Men dom var precis lika tydliga ändå. Då hände det jag aldrig trodde skulle kunna hända, inte ens i mina galnaste drömmar hände det. Du fällde en tår. Och sen rann en till nerför din kalla kind.

1.

Det var en kall oktobernatt. Jag visste att det var du så fort jag hörde knackningarna på dörren. Ingen annan knackar så. Ingen utom du. För en stund övervägde jag att klättra ner längs den raka tegelväggen. Det kändes bättre än att möta dina ögon igen. Dina ögon som jag alltid drunknade i. Jag gillade dom inte. Jag ville aldrig möta din blick för jag visste att du förtrollade mig då. Men jag kunde inte låta bli heller.
Långsamt gick jag fram och låste upp dörren. Där stod du, precis som jag trott. Du log ditt vanliga sneda leénde och sa " kan jag komma in? ". Det var mer en självklarhet att du skulle det, inte en fråga. Du hade redan bestämt att du skulle in. Du klev in, sparkade av dig skorna och dunsade ner i soffan som om du ägde stället. Som om du alltid gjorde så. Visst, du hade gjort det många gånger förut. Men nu var det månader sen jag sett dig. Jag hade nästan lyckats övertyga mig själv att jag glömt dig. Och då dyker du upp. Som ett spöke ur mitt förflutna, det som alltid håller kvar en del av mig där. Jag satte mig i en fåtölj mitt emot dig. Men jag tittade inte på dig. Jag fingrade istället på ringen som nu satt på mitt vänstra ringfinger. Den glittrade. Den var vacker.
- Så jag hörde vad som hänt. Mellan er två, sa du lågt.
Jag nickade och viskade hest " Jaså? Och vad gör du då här? Ska du gratulera mig? ". Du reste dig upp och närmade dig mig. Dom få metrarna som var emellan kändes som mil. Jag förstod inte vad som hände. Du ställde dig framför mig, tvingade upp min haka och tvingade mig möta din blick. " Jag är här för jag tror att du gör ett stort misstag. Ta mig istället. ". Jag stirrade på dig som om du hade gett mig en käftsmäll. Jag satt där och bara stirrade på dig. Din hand släppte inte taget om min haka, du trodde väl att jag skulle se ner i golvet igen. Du trodde rätt. Men din hand var så kall, som den alltid var. Hela du var helt igenom kall. Ibland hade jag frågat mig om du inte var gjord av is ändå.