mirko

Vi var så nära varann som det fysiskt gick igår. Regnet smattrade mot fönsterrutan, åskan mullrade. Ingen av oss brydde sig. För vi var så nära varann som det möjligt går. Och ändå saknade jag dig. En röst i mitt huvud skrek " nu är du fast! ", men jag brydde mig inte. Nu vet jag inte vad jag vill. För trots att du sitter tätt bredvid mig känner jag mig så... tom. Hur kan någon som får en att känna sig så hel, så komplett, plötsligt en att känna sig så totalt tom? Jag vet inte vad det är med mig. Men jag vet att du gjorde mig såhär.