mirko

För några år sen var han den största delen av mitt liv. Han var solen i mitt universum, mittpunkten av allting. Han var den som allt kretsade kring. Trots allt han gjorde, trots allt han sa. Han var ju liksom.. han. Det spelade ingen roll vad han gjorde, jag skulle inte lämna honom. Jag skulle bevisa det för alla. För alla som sa att jag inte skulle överleva honom. Han förstörde mig, han slet sönder mig. Han krossade mig helt. Men jag stannade. Jag kunde inte gå ifrån honom. Jag försökte, varje dag. Jag försökte minnas varför jag tvingade mig själv att stanna kvar. Jag försökte förstå varför jag var så destruktiv. När jag insåg svaret så svartnade allt för en stund.
Jag skulle aldrig kunna lämna honom. Jag skulle aldrig få chansen att gå. Jag var fast. Det var som om en osynlig kedja höll kvar mig hos honom, släpade mig efter honom. Och jag var idioten som slet åt motsatt håll, trots att jag visste att det var lönlöst. Jag ville bort, jag ville bli fri. Jag antar att det bara är sån jag är. En sån där som hatar när någon försöker äga mig. Så jag försökte. Jag försökte bli fri från dig. Lönlöst.
Det visste jag också, men ändå försökte jag så mycket jag kunde. Jag ville bara bort.
Jag visste också varför det var omöjligt, varför jag inte kunde få bli fri. Du hade något som var mitt. Du hade tagit något som tillhör mig. Du hade tagit mitt hjärta. För flera år sen.
Jag gav dig en bit av det, du tog hela. Lite räckte aldrig för dig, du ville ha allt. Och jag räckte heller aldrig till, du ville ha fler. Det är väl sån du är.
Men om man ska sammanfatta våra år ihop så blir det något såhär;
Skrik. " Vad gör jag fel? ". Glädje. Tårar. Fina meningar. Panik. Ångest. " Varför räcker inte jag? ". Gräl. Lycka. Ljudet av ett hjärta som går i kras. Skratt. Löften. Rädsla. Vackra ord. Kärlek.

Det vi hade, eller har, är något unikt. Jag vill säga att det är kärlek men det är det inte. Det är.. ja, vad är det? En blandning av kärlek, vänskap, " jag vill ha " och förvirring.
Men vi är över. Kanske inte som vänner, men som kärlek. Du var min första kärlek.

Jag trodde att den första kärleken är värst, det är då man får känna för första gången hur det är att såras av någon man älskar så innerligt mycket. Men jag hade fel.


Jag trodde aldrig jag skulle längta tillbaka.