mirko

Jag har ljugit. Jag har hittat på historier. Jag har medvetet sagt saker som jag visste skulle såra dig. Jag har spelat spel. Jag har lagt till nya regler medans vi höll på, bara för att vinna såklart. Jag har hållt på med flera. Jag höll på med hans bror. Kanske inte världens smartaste drag. Men guess what? Jag kunde. Jag har sårat folk, gång på gång. Jag har svårt för känslor och springer allra helst iväg när någon börjar se på mig på det där viset. Jag springer allt jag kan om jag hör dom där tre orden. Jag har fått höra dom mycket och tål dom inte. Jag spelar bara för spelet, inte för målet. Det är vägen mot målet som är kul, och sen börjar man om. Vad har jag mer gjort? Jag har skrikit, jag har slagits, jag har gjort förbjudna saker, jag har varit en bitch och jag har varit gjord av is ibland. Jag har sårat dig, ibland med flit. Jag har lekt med andra, bara för att jag var nyfiken på din reaktion. Jag har gjort det mesta. Och om någon säger att jag inte ska göra något, då gör jag det. För jag tar inte ett nej som en anledning att låta bli. Jag har sårat och sen gått iväg, som om inget hänt. Jag har förstört personer och jag har murat in mig själv. Jag byggde en mur omkring mig för att ingen skulle kunna komma åt mig, ingen skulle få chansen att såra mig så som han gjorde. En gång var för mycket. Känslor äcklar mig, därför springer jag ifrån dom. Personer med fel känslor mot mig äcklar mig. Personer som får mig att känna nånting jag inte är van vid skrämmer mig. Därför sårar jag dom. Jag tröttnade på att folk sårade mig, särskilt han, och bestämde mig dagen då han sa farväl att jag inte skulle ta det igen. Gör det mot dom innan dom gör det mot dig. Och så har jag fortsatt. Jag gjorde det hela till en lek. För att jag kan.
Jag är inget okänsligt as, det är inte det jag säger. Jag säger bara att jag inte varit någon ängel och jag vet om det.

Kom hit. Älskling, kom och sätt dig bredvid mig. Jag måste prata med dig. Jag måste prata, du måste lyssna. Det finns saker att säga, saker att göra, saker att berätta och saker man inte längre kan undvika. Sätt dig intill mig och lyssna noga, jag säger det bara en gång.
Jag har fått nog. Jag är trött på dina spel. Jag är trött på att jag aldrig sitter säkert, att du när som helst kan vilja släppa taget om mig. Jag har fått nog av dina lögner, det har varit alltför många. Jag har tröttnat på att dina läppar säger en sak och dina ögon skriker en annan. Jag orkar inte med att du inte hör vad jag säger, du lyssnar inte ens. Jag tål inte att du inte ser mig. Jag blir illamående av tanken att du inte bara har ögon för mig utan för alla andra. Och oftast alla andra före mig. Jag mår illa av att du tar mig för givet. Jag är förbannad över att allt alltid är mitt fel enligt dig. Jag är arg över att jag aldrig hört dig säga förlåt. Eller att du älskar mig. Eller att du ens bryr dig. Du kanske älskar det här spelet men det gör inte jag. Jag har tröttnat och jag ger upp. Så anledningen till att jag bad dig lyssna är enkel, jag vill att du lämnar mig. Jag vill att du släpper mig fri. Jag vill att du låter mig flyga iväg, utan att behöva återvända. Jag vill att du låter mig glömma dig. Jag vill att du inser fakta, antingen håller du mig hårt eller släpper mig helt. Och eftersom du inte gjort det första så är det nog dags för nummer två. Släpp mig. Jag ber dig, släpp taget om mig. Släpp mig fri. Låt mig bli fri. Bli fri från dina krav, från dina skrik, från allt. Låt mig flyga vart jag vill och låt mig leva mina drömmar. Låt mig bli mig själv. Och för att jag ska kunna det, så måste du släppa mig. Släpp mig helt.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga det. Jag trodde alltid att jag alltid skulle hålla kvar vid dig, vad som än hände. För du var ju så underbar. Du var. Inte är. Inte längre. Något hände och jag vet inte vad. Men det här är inte personen jag ville ha. Jag trodde alltid jag skulle stå ut med vad som helst, så länge jag hade dig. Men sanningen är, jag hade dig aldrig. Aldrig helt. Och ingen kommer nog nånsin få det.

Varje gång du kommer tillbaka till mig och låtsas som om ingenting har hänt, det är då du sårar mig som mest. Det är som en oväntad käftsmäll varenda gång. När du totalignorerar all smärta du låtit mig utstå, alla tårar som runnit nerför mina kinder och alla minnen. Dom mesta dåliga, några bra. Alla meningar jag aldrig lyckades tolka rätt, alla sommarnätter, alla hemska ord, alla farväl och alla ångestfyllda mornar. Men ur dåligt kommer bra. För det som inte dödar mig gör mig starkare. Men om jag redan är död? Du dödade mig för länge sen. Du förintade den glada personen jag var och lät mig bli den livrädda lilla tjejen. Hon som du kunde kontrollera. Hon som du kunde styra och bestämma över. Hon som gjorde allt du bad om utan att ifrågasätta. Jag hatar den tjejen. Jag hatar den du gjorde mig till. Och jag hatar ännu mer att du kommer tillbaka och förväntar dig att jag fortfarande är hon. Jag hatar att du tror att du äger mig och ser mig som en leksak som du kan slänga undan när du tröttnat på den och plocka fram den när du börjar sakna den. Sakna leken. Du vet att det är fel men du gör det ändå. För att du kan. För att du vet att jag aldrig lämnar din sida. Det spelar ingen roll hur hårt du slår mig, hur hemska saker du kallar mig eller hur högt du skriker åt mig - jag finns kvar. Precis här. Det här är min plats, det är här jag hör hemma. Som den bortglömda lilla leksaken som försöker minnas hur uppmärksamhet kändes. För det lärde du mig att jag är. Ersättlig. Men varför återvänder du alltid? Om jag är så ersättlig, om du kan få vem du önskar, varför springer du tillbaka till mig? Är det för att du älskar att såra mig? Du älskar leken där du vinner. Eller behöver du mig av nån anledning? Varför gör du såhär?
Jag börjar tröttna på leken. Eller nej. Jag börjar tröttna på att förlora. Nu är det min tur att riva dig i bitar, att visa dig hur det känns. Hur det känns när man bara ger bort sitt hjärta, sin själ, sig själv till någon och den personen sliter en itu. Det är din tur nu. Du måste veta hur det känns innan du gör så mot mig igen. Så jag tänker förgöra den lilla rädda tjejen du gjorde mig till, hon som svalde den jag egentligen är. Jag tänker hitta tillbaka till mig själv och sen, sen river jag dig i bitar.
Men vet du vad jag hatar mest av allt? Mer än något av det du gjort mot mig? Jag hatar att jag inte kan hata dig.

Visst kan man laga något som är trasigt. Visst kan man få det att verka helt igen. Men man ser fortfarande sprickorna. Skärvorna kommer inte hålla ihop för alltid, hur mycket du än limmar. Så varför försöker du laga mig?





©

Jag hatade den jag var. Hon som inte brydde sig, hon som lekte med alla, hon som tyckte att känslor var ett påhittat ord, hon som inte litade på någon, hon som sprang iväg när hon blev rädd. Hon som gjorde så många saker fel och trodde det var rätt. Hon som sen visste att det var fel och fortsatte ändå. Hon som fick det hon ville ha och inte nöjde sig med något som inte var bättre än bäst. Hon som gjorde som hon ville, när hon ville. För att hon kunde det.
Sen mötte hon dig. Du som vågade käfta emot ibland, du som vågade skrika tillbaka. Du som lovade att världen skulle vara gjord av sockervadd, regnbågar och glitter om hon bara vågade riva ner sin skyddsmur. Av någon vrickad anledning så trodde hon på dig. Hon rev ner sin mur helt. Bara för dig. Och vad fann hon på andra sidan muren? Där fanns inget sockervadd, inga regnbågar och ingenstans glittrade det till. Vad fanns det där? En grå värld fylld med regnmoln och bittra människor. Hon trivdes inte där men valde att stanna, för du sa att det skulle bli bra. Det blev det inte. Du svek henne, krossade henne och lämnade henne ensam kvar. Utan någon som kunde rädda henne och utan skyddsmur. Och hon blev den jag är nu.
Men du då? Du var det finaste jag sett när jag mötte dig. Du med dina glittrande ögon, lena röst, vackra ord och underbara löften om ett för alltid. Jag trodde på dig, blåögd som jag var. Sen svek du mig, gång på gång. Du ljög, tusen gånger om. Du förstörde mig, fattar du inte det? Du blev så som jag en gång varit. Fast miljoner gånger värre. Och du stannade så, till skillnad från mig.
Du gjorde mig till en starkare person, du lärde mig trots allt det mesta jag vet nu. Som till exempel att i slutändan har du bara dig själv att lita på, om ens det. Du gjorde mig bättre. Men eftersom du blev motsatsen, betyder det att jag påverkade dig negativt? Bara jag? Jag blev bättre, du blev värre. Hör du inte hur perfekta vi är för varann? 

Vad är det med folk just nu? Alla ska vara så fucking genomdeppiga och komma och gnälla över det. Jag har inget emot att man är deppig ibland, det gör mig ingenting. Alla har dåliga dagar, vissa oftare än andra. Men jag har egna trubbel att lösa, egna tankar i huvudet som förvirrar mig och egna saker att bitcha över. Så snälla, kom inte och gnäll för mig om dina problem och förvänta dig att jag tänker lösa dom åt dig för det ska jag inte. Jag kan ge dig min åsikt, fine. Men det är också allt jag kan ge dig. Jag tänker inte vara din goda fe och göra så att din värld glittrar som miljoner tomtebloss och allt är gjort av sockervadd. För det händer inte, inte för någon. Alla har något problem, även om du inte vill inse det. Och jag är inget vandrande facit som kan ge dig svar på allt, okej? Jag har egna problem och jag tänker inte slösa tid på dina för jag har faktiskt ingen ork till det längre. Du hittar på nya varje dag, bara för uppmärksamhetens skull. Och guess what? Jag har tröttnat. Jag är så trött på att krama om dig och säga att allt löser sig, att du är stark och att du kan. Jag orkar inte. Jag har slutat bry mig. Jag ska bara fokusera på att lösa mina egna och sen fortsätta den vägen. Jag klarar mig. Jag har alltid klarat mig, det vet vi båda två. Men klarar du dig? Ensam, utan någon som lyssnar på allt ditt gnäll?
Ersätt mig om du vill. Det spelar inte så stor roll längre, eftersom min uppgift mest var att lyssna och hålla med dig. Jag har tröttnat. Jag har fått nog av dig och ditt gnäll. Ohyes, the bitch is back in town.

Jag borde ha anat det. Jag visste att det skulle få ett slut snart, allt har ett slut. Tydligen visste du det med.
Du hade alltid ditt charmiga leénde på läpparna och höll om mig mer än vanligt. Du drog in mig i din famn och viskade ord i örat på mig. Fina ord. Oförglömliga ord. Men något i dina ögon var fel. Dom glittrade inte lika mycket som vanligt. Dom brukade glittra mer än stjärnhimlen, mer än all världens fyrverkerier och tomtebloss tillsammans. Nu var det vara ett svagt skimmer. Och rädsla. Jag såg det. Rädslan fanns där. Rädslan för vad? Förändring? Att förlora mig? Förlora det vi har? Förlora en del av dig? Jag vet inte. Men jag vet att du inte förlorat mig. Vi kommer alltid ha haft den här tiden ihop, inte sant? Ingen kan ta den ifrån oss. Om inte någon uppfinner en tidsmaskin. Minns du? Minns du att jag berättade allt jag ångrat att jag gjort för dig? Jag ångrar det inte mer. Inte alls, inte ett dugg. För alla korkade, dumma och rent av idiotiska saker jag gjort gjorde mig lycklig. Dom förde mig till dig. Och du gjorde mig lycklig. Jag vet hur det känns nu, det visste jag inte innan. Det där ruset som får en att vilja skrika för allt är så ovanligt perfekt. Så tack. För allt du gjort för mig. Och för att du alltid fanns till hands. Du läste mina tankar och jag har fortfarande inte listat ut hur du gjorde det. Varje gång jag var nere så hade jag snart dina armar runt mig och hörde sen din lena röst viska " jag finns alltid här för dig om du vill prata ". Det var allt jag behövde, någon som brydde sig. Någon som hade tid, någon som hörde, någon som såg. Någon som du.
Men tiden mot slutet var början på något nytt. Det var ett långsamt farväl. Jag hatade det. Jag älskade varje sekund med dig, det är inte det jag menar. Jag menar att jag älskade att spendera all min tid med dig men visste samtidigt om att det var en sekund närmre slutet, då jag måste skiljas ifrån dig. Bitterljuvt. Jag saknar dig. Jag älskar dig nog med. Och jag vill möta dig igen, nån dag. Bara nudda vid din hand, se in i dina ögon och söka svar på alla mina frågor. Så som jag gjorde då. Jag vill inte förlora dig. Jag vill att det ska vara som då, då när jag hade dig vid min sida. Men jag har ingen tidsmaskin så jag kan inte gå tillbaka. Du var den som lärde mig att vara stark och nu är det väl dags att jag visar att jag lyssnat och gör dig stolt. För om jag tar mig igenom det här, då är jag närmre stunden då jag faller in i dina armar igen.

I don't mean to sound cold

But you don't know what love is

And it's fine

Because I don't know it either

 

©

Jag viskar ditt namn som är allt jag minns just nu
Vi drömmer nog alltid om saker vi glömt






©

 

 

TIO FAVORITER
1. TV-kanal – 3:a eller 5:an
2. Blommor – Liljekonvalj.
3. Färg - Blått är min grej.
4. Sport - Fotboll och snowboard.
5. Affär – H&M, Gina Tricot och Bikbok ibland.
6. Musik – Sunrise Ave, HIM och Breaking Benjamin mest just nu.
7. Mat – Mac and cheese.
8. Årstid – Sensommar.
9. Djur – Vovve.
10. Stad – Nådendal.


TIO FAKTA
1. Hemstad – Skippar den.
2. Hårfärg – Blond.
3. Längd – 160
4. Frisyr – Slitet. Brukade vara uppklippt men har växt ut igen.
5. Ögonfärg - Gröna och blå.
6. Skostorlek - 38
7. Humör – Pissed of.
8. Orientering – Det är vad vissa kallar för sport och vad jag kallar för waste of time.
9. Tillgänglighet – Jo, det är en sak på msn. Right?
10. Vänster eller högerhänt – Höger.


TIO SAKER OM DITT LIV
1. Har du någonsin varit kär? - Mh.
2. Tror du på kärlek? - Nej.
3. Varför tog ditt senaste förhållande slut? - För han var ett as?
4. Har du någonsin fått ditt hjärta krossat? – Mh.
5. Har du någonsin krossat någons hjärta? – Ehm.. mh.
6. Har du någon gång blivit kär i din bästa vän? – Nej?!
7. Har du någonsin älskat någon utan att tala om det för honom/henne? - Yeah.
8. Är du rädd för att starta ett förhållade med någon? – Jag är sämst på förhållanden.
9. Har du någonsin haft en hemlig beundrare? – Myes.
10. Tror du på kärlek vid första ögonkastet? – För andra kanske, inte för mig. Illusion.


TIO SAKER: DET DÄR ELLER DET HÄR
1. Kärlek eller pengar - Kärlek.
2. Vin eller öl - Vad sägs om slush?
3. Dag eller natt - Kväll.
4. One night stands eller förhållade - Förhållande.
6. Pepsi eller coca-cola – Vatten.
7. Vild fest eller romantisk hemmakväll – Det andra.
8. Färgfoton eller svart/vita foton - Båda är fint med rätt redigering.
9. Telefonkontakt eller face to face - Bror på med vem. Liksom, är det en kille eller en kompis det handlar om så face to face. Men om det är en arg lärare som planerar att skälla ut mig så telefon, då kan jag klicka bitchen.
10. Aim eller myspace – Det första, vad är det för nåt? Myspace såklart.


TIO "HAR DU NÅGONSIN"
1. Har du någonsin blivit upptäckt när du smitit ut? - Nej, jag är skicklig.
2. Har du någonsin varit med i ett slagsmål? - Bror ju på hur allvarligt du menar med slagsmål.
3. Har du någonsin gjort något du ångrat? - Men lilla du, det har väl alla?
4. Har du någonsin hoppat bungyjump? - Nope.
5. Har du någonsin varit på en husbåt? - Hmm.. jag minns inte.
6. Har du någonsin gjort slut på en hel jawbreaker? - Va?
7. Har du någonsin önskat ngn att göra sig riktigt illa? - Ja.
8. Har du någonsin gått på bio ensam? - Nej. Man skulle ju känna sig lagom lyckad.
9. Har du någonsin gillat ngn som inte gillat dig tillbaka? - Ja.
10. Har du någonsin tyckt att världen suger? - Men ja?


TIO KÄNSLOR
1. Saknar du ngn just nu? - Yes man.
2. Är du glad? - Nej.
4. Är du uttråkad? - En aning.
5. Är du tysk? - NEJ?!
6. Är du irländare? - Nix.
7. Är du fransk? - Nä.
8. Är du italienare? - Men ge dig?
9. Är dina föräldrar fortfarande gifta? - Dom bor ihop.
10. Gillar du någon just nu? - Mh.

©

Du vet att du är känd när folk som inte känner dig hatar dig.

Hur kan en person som betyder mest lyckas förstöra en på en nanosekund? Om och om och om igen. Jag vet vad som har gjort mig svag. Jag vet vad som har som fått mig att sluta hoppas. Jag vet vad som har som fått mig att bli rädd. Jag vet vad som har förstört mig. Jag vet vad som kommer hemsöka mig för alltid. Det är du. Dina ögon, din röst och ditt skratt är något jag alltid kommer minnas. På gott och ont. Men det som inte dödar dig gör dig starkare. Om det inte är så att jag faktiskt har blivit en levande död.

Hur kommer det sig att den enda man vill ha är den man inte kan få? Jaja, jag vet vad folk har sagt till mig. Att jag är den som vill ha allt som är förbjudet. Det är inte så. Inte alls. Om det var så hade jag lagt av för länge sen. En enda person är inte värd smärtan, skriken, tårarna och allt därtill. Om inte den enda personen var du. Såklart. Och det enda sättet att få dig är att spela med i ditt idiotiska spel. Såra eller bli sårad. Det var inte så enkelt som jag trodde. I alla fall inte när den enda jag inte kan såra är den som kan såra mig mest.

Om du inte känner mig, och jag inte verkar vilja ge dig en chans, det är då du ska lämna mig ifred. Du borde inte testa mitt tålamod, särskilt inte om det finns något hårt i närheten som det är risk att jag slänger i huvudet på dig. Jag menar det, fresta mig inte. Kalla mig inte heller saker som ' lilla gumman ' eller ' älskling ' bara för att du inte vet mitt namn. Kalla mig heller inte det om du tror att det gör dig gullig, för det gör det inte. Det känns lite för mycket som att en vuxen pratar med en femåring. Och du vet, när någon vänder ryggen åt en annan person brukar det betyda att man inte vill ha med den andra att göra. Det betyder inte att den andra ska prata vidare som om man vore bästa vänner.

Vissa människor lockar helt enkelt fram den elaka lilla tonåringen i mig.

Don't feel sorry
'Cause there's no reason for us to fight any more
Tears are coming, and years are going
I hope we'll learn something

©

Han uppfann det här spelet. Jag var bara idiotiskt nyfiken. Han berättade inte mycket men det han sa räckte gott och väl för att få mig intresserad.
Det första man skulle göra var att skriva på ett papper, ett slags kontrakt kanske det var tänkt som. En enda regel. Så simpelt, hade jag tänkt. Med ett nöjt leénde hade jag skrivit ner mitt namn där, svart på vitt, för vem som helst att se. En regel, kunde det bli enklare? ' Förstör eller bli förstörd ' stod det. Det var dom enda reglerna. Enkelt, hade jag mumlat för mig själv. Det var långt ifrån enkelt. Men det var väl det du försökte varna mig för så många gånger innan, den som ger sig in i leken får leken tåla. Jag hade viftat bort det. Jag var bra på spel. Jag visste hur man tog genvägar, jag kunde fuska utan att någon såg. Trodde jag.
Det här spelet var mer komplicerat än något annat. Hjärnkirurgi hade varit lättare.
Jag bestämde mig redan från början att jag skulle vinna, inget annat var acceptabelt. Och om jag måste förstöra dig för att vinna, then so be it. Det enda lilla problemet var ju att du var inställd på precis samma sak emot mig.

Det är inte ett spel längre. Det är ingen liten lek för skojs skull. Det här är livet nu. Jag insåg det inte när jag skrev ner mitt namn på pappret, den dagen då jag praktiskt taget gav bort mig själv, men jag ser det tydligt nu. Vi lever för att spela. Vi spelar för att överleva varandra. Det är inget spel längre, det är vardag. Du visste det från början men berättade aldrig för mig hur det skulle sluta. Du sa bara att en av oss skulle vinna. Du nämnde aldrig dom hemska sakerna vi gör mot varann, dom sårande orden eller vad som händer med en själv. Jag förstör mig själv, för vad? För dig. Vi förstör oss själva. Vi förstör varann. Varför? Varför tycker vi det är värt det? För vi bestämde oss, för flera år sen, att spela spel. Att spela är att fly från verkligheten. Om inte verkligheten blir ett enda spel. Vi är för lika, egentligen. Ingen av oss orkar med det här men vi förstör hellre allt vi har än att ge upp. Vi är precis lika envisa, du och jag. Och det kommer förgöra oss snart.

Jag äter för mycket tuggummi. Jag har städat garderoben ( vilket tog mig en halv evighet ). Jag har inte ätit pringles på sjukt länge ( ge mig ). En av mina möss har dött. Jag vill skriva men har noll ideér. Jag vill shoppa. Jag vill ha körkort. Jag vill ha skor ( inte bara ett par utan tusen, minst ). Datan krånglar.

Och en annan sak, folk säger att hunden är lik sin ägare. Liten, vit, bits, gillar bara vissa personer, envis. Ja, det stämmer nog. Just ja, en sak till. Sova är det bästa jag vet, Zappo håller med. Sova till minst tolv, med benen på helt fel sätt, och vara skitförbannad på den som väcker en halva dagen. Ja, nog är han lik mig alltid. Jag älskar honom.

Sådär, en uppdate.

En främmande människa som ger dig en fin kommentar och du strålar som solen. Du är den lyckligaste jag vet, du nästan skuttar fram längs kullerstensgatorna. Du skrattar, du ler, du sjunger på glada sånger. Ord som " kärlek " och " för alltid " lämnar dina ljusrosa läppar. Du trodde på varje ord han sa, för han var ju så underbar. Någon så underbar måste vara sann. Det var vad du sa den där kvällen då jag gett dig en första tveksam blick. Men du sa att du var lycklig, och det var ju ändå allt som räknades. Om du trodde på honom så spelade det ju ingen roll för mig. Du skuttade gatan fram, nynnade på gamla nostalgiska melodier och gav ett strålade leénde till alla som du mötte. Dina ljusgröna ögon glittrade som aldrig förr. Du var som solen i människoform. Stark och lysande. Och det smittade av sig. Du tog min hand och tillsammans dansade vi sjungandes gata upp och gata ner. Alla såg, många log, några utbytte förvirrade blickar. Men det enda vi gjorde var att skratta, sjunga och dansa vidare. Världen var ju så underbar då. Allt var gjort av solsken, regnbågar och älvstoft. Vi båda svävade på moln, för allt var så ovanligt perfekt. Jag hittade min drömprins för två år sen, du hittade din för en månad sen. Men vi dansade runt lika galna ändå. Allting var ju så underbart just då. Inget kunde gå fel. För vi hade dom. Och vi hade varandra. Vad mer kan man begära?

 

Du satt på gräsmattan och blåste ut ännu ett moln av rök. Flaskan du höll i handen var halvtom och din blick var fokuserad på något i fjärran. Den här kvällen hade varit en mardröm. Fast ändå inte, för vi hade varit vakna. En aning berusade men ändå ganska vakna. Vi hade hällt i oss av det mesta vi hittat. Vi hade dansat runt i natten och sjungit nya sånger. Du ville inte höra dom gamla längre. Och jag orkade inte se dig gråta igen så jag sjöng med i det du valde. Vi dansade runt i dimman, snubblade på kullerstenar och skrattade åt ingenting. Du i dina converse, jag i mina klackar. Så som det brukade vara. Fötterna hade börjat värka när morgonen närmade sig och vi hade dunsat ner på första bästa gräsmatta. Du försökte förtränga allt han gjort mot dig. Jag försökte minnas vem jag var. För jag hade någon att gå tillbaka till när det blev morgon, jag hade någon som mindes vem jag var. Det hade inte du. Jag ville säga " jag sa ju att han var fel, du borde ha lyssnat på mig " men jag var rädd. Rädd för att få en flaska i huvudet eller att du skulle gråta ikväll igen. Du sa att du ville dränka dina sorger. Men efter vad jag såg dränkte du bara dig själv. Du såg på mig med dimmig blick och sluddrade fram frågan jag avskydde. " Kommer det bli bra igen? " Hur skulle jag kunna veta? Jag kan inte se in i framtiden, ville jag säga. Jag ville säga att det här kanske inte var rätt sätt att glömma någon på, även om jag visste att jag inte varit bättre själv. Så jag gjorde det enda jag kände var passande för stunden. Jag tog en ny cigarett åt mig själv, hällde i mig lite av vad det nu var som fanns i flaskan och nickade. Allt blir bra igen, hörde jag mig själv säga. För det var vad du ville höra just nu. Jag hade varit i precis samma sits och då hade du dansat med mig genom natten och gett mig ett löfte om att världen snart är gjord av regnbågar igen. Hade du känt dig lika osäker som jag när du svarat? Du hällde i dig det sista som fanns i flaskan och la dig ner på rygg. Nu skulle din rutiga skjorta få gräsfläckar. Fast å andra sidan, du hade aldrig brytt dig så mycket om sånt. Det finns tvättmaskin, var ditt svar på det. Jag visste det. Därför valde jag att inte påminna dig. Du började nynna på en lugn låt. Jag kände igen den så väl. Den sjöng vi alltid på när någon rivit oss i bitar. Jag granskade dina dimmiga ögon och såg att dom förlorat glittret för länge sen. Dina annars så ljusrosa läppar var mer åt det vita hållet nu. Du var tunnare nu. Du var blekare nu. Du var inte du längre, du var en skugga av ditt forna jag. Ett skal. Ett spöke. Jag hade dansat genom natten med ett spöke.
Ett spöke med smak för cigaretter och någon annans dricka.

Jag satt och tittade på dig där du låg på rygg och sjöng med sorgsen röst. Jag saknade den du varit. Den glada tjejen, jag visste att hon fanns där nånstans. Hon var begravd djupt inuti dig nu men hon fanns. Hon var där, men hon syntes inte till längre. Du hade glömt henne för länge sen. Jag hade ett vagt minne av henne. Hon som skrattade sitt klingande skratt, hon som log åt alla hon mötte för att hon tyckte att världen behövde mer glädje och hon som inte lät någon förstöra den hon var.
En fråga ekade i mitt huvud. En liten fråga.
Vad hände egentligen med dig?

Jag vill skriva. Men jag kan inte. Min hjärna har lagt av, alla ideér jag en gång hade har försvunnit ut i tomma rymden och jag kan knappt få ihop en enda vettig mening. Min hjärna är som kletig geggamojja just nu och jag gillar't inte. Det var länge sen jag var riktigt kreativ. Jag har kanske förlorat förmågan helt? Eller så minns jag bara inte just nu. Well, bra är det inte i alla fall. Kanske borde jag försöka skriva ihop en historia? Å andra sidan, kanske inte. Antingen kommer jag inte få en enda idé på vad jag kan skriva om eller så tycker jag efteråt att den är kass och låter papperskorgen äta upp den.

I evigheter har jag försökt undvika allt som påminner mig om dig. Jag har skippat flera av mina favoritlåtar. Jag har skippat låtarna du sjöng för mig. Jag undviker cigaretter så gott det går. Jag håller mig borta från folk som dricker kaffe. Jag går omvägar för att slippa se saker som påminner om dig. Jag vill inte se filmerna du nämnt och jag vill inte höra låtarna du sa var så bra. Jag vill inte gå ut på kvällspromenader och sen sitta inne framför en film och prata om allt mellan himmel och jord. Jag undviker folk som har samma namn som du. Jag vill inte påminnas om ljumma sommarkvällar när jag fick höra din röst närhelst jag ville. Jag har till och med gett upp mina älskade fönsterkvällar. Alltså, sitta i fönstret, stirra ut över landskapet och prata skit i telefon.
För vad? Allt för att slippa dig. Allt för att tankarna inte ska vandra tillbaka till dig. Allt för att slippa se ditt ansikte framför mig, speciellt dina ögon. Och ju mer jag försöker undvika att bli påmind av dig, desto mer minns jag.
Tortyr. Du plågar mig.

En människa kan påverka dig långt efter att han eller hon slutat andas.

Den meningen ekar i mitt huvud, om och om igen. Det skrämmer mig. Mest för att jag vet att det är sant. Jag vet att det påverkar mig mer än jag tror och jag vet inte om jag gillar det. Att påverkas av en person som man inte längre kan se, hur låter det egentligen? Men eftersom du troligen var den personen med störst hjärta här så är det nog en bra sak.
Lär mig. Lär mig lita på folk. Lär mig att jag inte behöver vara på min vakt hela tiden, varenda person i världen kan inte vara ute efter att skada mig. Lär mig att om jag faller så tar jag mig upp igen. Lär mig att jag kan stå på egna ben. Lär mig att bli mer som du.
Vänta lite. Det går inte. Du har redan gjort det.
Det som är mer kusligt är när folk säger saker som " han ser dig där uppifrån " och " han är fortfarande här ". Är du det? Är du här? Just nu?
Det är nog därför jag inte gillar att sitta ensam i ett helt tyst rum och plötsligt känna en vindpust dra förbi. Är du här då, när du vet att jag behöver dig?

Jag minns din lena röst. Jag minns ditt gulliga skratt. Jag minns dina ögon som fick mig att drunkna tusen gånger om. Jag minns orden du sa, dom som bildade så vackra meningar. Dom som gav mig hopp att leva på. Jag minns alla löften du gett mig. Jag minns att du inte höll ett enda av dom. Jag minns alla tårar som fallit för din skull. Jag minns alla som varnade mig för dig, dom som sa att du inte var bra för mig. Jag minns deras ord, rädslan i rösten. Jag minns blickarna dom gett mig, dom som sa att jag på sätt och vis grävde min egen grav. Du skulle förgöra mig. Jag minns att jag viftat bort det, för du var ju inte sån. Jag minns att jag försvarat dig ända till slutet, jag hade trott på varenda ord du sagt. Jag trodde på allt som lämnade dina fina läppar. Jag minns känslan jag fick när du sa dom där orden, jag minns att jag tänkte att nu kunde jag inte önska mig något mer. För jag hade allt. Allt jag ville ha, det var du. Jag minns ruset, det vanliga människor kallar för lycka. Jag minns att det var min största anledning att stanna kvar hos dig. Jag minns också känslan när du slog mig i bitar. Jag minns varje gång du förstört mig. Jag minns varje gång jag fått laga mig själv. Lite svagare varje gång. Men lite starkare ändå. När jag var hel igen återvände du, som genom ett trollslag. Du gav mig fina löften, tusentals underbara ord och en bild av en framtid. Ihop. Du gav mig vackra drömmar. För att sen förstöra dom igen. Jag minns alla gånger jag svurit att aldrig se åt dig igen. Jag minns också att varenda gång har jag brutit det löftet till mig själv. Jag är för svag för dig och jag vet om det. Jag minns allt vi gjort, alla orden vi sagt. Alla löften om en fin framtid och alla drömmar vi delat. Allt för ingenting. Jag minns allting.
Varför minns jag? För jag får återuppleva det varje natt innan jag får somna. Varenda natt är du här igen, som ett spöke ur döda drömmar. Jag minns för varje natt får jag våran saga berättad för mig. Jag kan den utantill nu, som om jag inte kunnat den förut. Men varje natt återvänder spöket till mitt rum, sitter på sängkanten och berättar allting. Om och om igen. Bara för att jag inte ska få en chans att glömma dig. Jag kan inte glömma dig. Det är som om jag hade ditt namn tatuerat på mig, något som ska hemsöka mig resten av livet. Jag vet att vi delade många underbara stunder också, det är sant. Men av nån anledning berättar spöket våran historia som om det vore världens hemskaste spökhistoria.

Gå tillbaka till lekis, eller ännu tidigare, och minns hur glad du blev när du fick en ny leksak. En sprillans ny leksak. En gosig nalle, en skinande röd bil. Men var det nog? Nej. Såklart ville du ha en nalle till, bara för att. Du ville ha en bil till, bara för att du visste att du kunde få en. Du visste precis vad du behövde göra för att få en till. Och en till. Och ännu  en. Du fick inte nog av dom heller. För det spelar ingen roll hur fin din nya nalle var, det fanns alltid någon finare.
Och med den simpla förklaringen, låt mig leka hur mycket jag vill. Jag lägger mig inte i ditt liv, inte sant? Jag har kul, jag gör som jag vill och när jag vill det. Varför? För att jag kan. Lita inte på mig för jag litar inte på dig. Jag litar inte på någon av er. Jag gör bara det jag kan bäst.

En cigarett mellan högerhandens fingrar. En stor kopp kaffe på det vita cafébordet i stål. En bok om människor som gör det rätta, dom som vågar följa sina drömmar. En förtrollande historia, en berättelse som tar dig med sig. Solen skiner, tjugofem grader varmt. Ljummen bris, det doftar salt. Havet är precis tätt intill. Motorbåtar gör små vågor på vattenytan. Måsar som skriker till ibland, barn som tjatar på sina föräldrar om att få bada. Föräldrarna mutar dom istället med en mjukglass och allt är lungt igen. Färgglada gamla små hus. Blommor överallt. Du slänger upp dina ballerinaklädda fötter på den tomma stolen mitt emot dig och lutar dig tillbaka. Plötsligt står han där framför dig och ler åt dig. Ingen annan, han ser på dig. Du ler svagt tillbaka och flyttar fötterna så han kan sätta sig. Hans svarta hår leker i vinden och dom gröna ögonen glittrar.





©

" Mår du bra? ".
Nej. Nej nej nej nej nej. Nej, såklart mår jag inte bra. Om jag mådde bra, tror du inte jag skulle äta då? Om jag mådde bra, tror du inte jag skulle kunna le då? Borde jag inte kunna skratta? Borde jag inte kunna säga att jag är lycklig? Om jag mådde bra, skulle jag inte låta bli att förstöra mig själv?
Jo. Om jag mådde bra alltså. Nu råkar det vara så att jag faktiskt gör allt det där. Jag äter inte, jag ler inte, jag skrattar inte, jag är inte lycklig. Och ja, jag förstör mig själv. Jag vet om det. Men det är inte bara jag. Ni har gjort en stor del av det och cred för det, ni har gjort det bra. Jag är i bitar, totalt trasig. Men det ska inte knäcka mig nu. Det har inte knäckt mig förut, jag överlever.
Jag har den bitterljuva envisheten att tacka för det.

Jag kommer över det här. Jag blir bra igen. Jag är expert på att laga mig själv, jag har varit trasig många gånger förr. Jag överlever. Ge mig bara lite tid så kommer jag tillbaka. Det är vad det sägs, det som inte dödar dig gör dig starkare. Vilket betyder att jag borde vara starkare än Bamse nu.

Jag gillar inte ordet ' över '. Och jag gillar inte heller meningen ' det är slut '. Jag hatar när jag måste använda dom. Jag hatar att skriva det här. Men samtidigt måste jag få det ur mig. Bitterljuvt.
Jag vill säga att det finns hopp än, att vi kanske kan fixa allt. Vi kanske kan laga allt som är trasigt, allt vi slagit sönder, och börja om. Kanske. Men om inte, då måste jag få ur mig det här.
Tack för att du fanns där. Särskilt när mitt humör var på botten. Du fanns alltid där, trots allt. Du lyssnade, du förstod, du stannade kvar. Du pratade med mening, inte bara tomma ord. Du sa vad du tyckte, även om det riskerade att göra mig arg. Du var ärlig. Du var du. Tack för att du förstod mig. Tack för att du kände att du behövde ta hand om mig när jag inte orkade själv. Tack för att du bar mig när jag tröttnade. Tack för att du stöttade mig när jag höll på att falla. Tack för att du lyssnade. Tack för orden du sa. Tack för allt. Allt du gjorde för mig. Du är personen som hjälpt mig hitta tillbaka till mig själv. Du hjälpte mig att komma tillbaka, genom dig. Tack. Du hittade mig precis när jag behövde dig. Du är otrolig, underbar och perfekt rakt igenom.
Därför dödar det här nästan mig. Att inte veta säkert om jag nånsin ser dig igen.

Jag tror du har en grej för att såra mig. Jag vet inte vad jag har gjort direkt men något är det väl. Kanske är det det faktum att jag skriker tillbaka när du skriker på mig? Kanske är det för att du inte kan äga mig helt? Kanske är det för att jag är ärlig mot dig? Kanske är det för att jag inte kan säga dom där tre orden ofta nog? Kanske är det för att jag bryr mig? Kanske är det allting jag gör? Jag vet inte.
Men jag vet att du har en grej för att såra mig.

Safe to say from here,
You're getting closer now,
We are never sad cause we are not allowed to be

©

Älskling det vi mest av allt vill ha
är någonting som aldrig kan bli vårt
November är en mur av våt betong
där en löjlig dröm om flykt föds
för att krascha och sen dö

Men Hjältar och Hjältinnor stannar kvar
De spottar hårt mot vinden
och de värmer våra händer
så vi inte tappar taget om den kärlek vi har rätt till
De vågar tro och hoppas
på att någon däruppe ser oss
någon som hellre vill förlåta än fördöma oss
för något vi inte visste att vi gjort

Att se dig efter så lång tid var nog det värsta som kunde hänt. För plötsligt bubblade en massa gamla känslor upp, dom som bara legat på lur och väntat på att jag skulle springa in i dig en dag. Nu kom dom fram. Och fy, så förvirrad jag var. Vad skulle jag säga? Vad kunde jag säga?
Att spöket av dig hemsöker mig? Att jag aldrig kan glömma orden du viskade till mig? Att jag inte kan låta bli att sakna dina varma kramar? Att jag inte kommer glömma hur underbar du var mot mig? Att jag saknar dig mer för varje sekund? Att det finns en liten liten liten chans till att jag, möjligtvis, älskar dig?
Nej, inte direkt. Jag kan inte säga det. Det är över nu, right? Det är nu man går vidare, man glömmer. Och kan man inte glömma, då förtränger man. Men när jag såg dig så gick det inte längre. Där var du, livs levande. Det var inte spöket av dig längre, det var du. Samma skratt, samma glittrande ögon. Du.
Anledningen till att jag hållt mig undan är enkel. Jag försöker glömma. Jag försöker förtränga. Men det är inte lätt att göra en omöjlig uppgift. Jag kan inte glömma dig, inte ens låtsas.
Men det är över. Man får inte alltid en andra chans. Man måste veta när man ska ge upp och när man borde fortsätta kämpa. Vad borde jag? Jag vet inte. Tekniskt sätt är allting över, det är slut. Finito. Men något i din röst sa att vi knappt börjat. Något i dina ögon sa åt mig att stanna kvar. Det är inte över. Du ville inte att det skulle vara över. Du vill att jag stannar. Och jag? Jag vill inget hellre. Men sen då? Sen när det riktiga slutet närmar sig, överlever vi det?

Prata med henne, hon lyssnar på dig. Hon lyssnar bara på dig. Ingen annan kan riktigt nå henne längre. Men du, på något magiskt vis, kan det. Hon ser dig. Hon lyssnar på dig, hon hör. Hon vet att du bryr dig och bryr sig därför tillbaka. Hon vet att ni har något. Hon vet om kemin emellan er. Hon vet att du tittar när hon inte ser dig, hon vet att du bryr dig mer än du borde. Hon vet allt. Och hon vet också att du är den enda som kan hjälpa henne nu. Hon vet att du är den enda som förstår. Det är något du delar med henne, något ingen annan vet. Något som gör att ni förstår varann utan att säga ett ord. Bara en blick och hon vet vad du tänker. En berörning och hon vet vad du känner. Hon kan dig. Hon behöver dig. Så prata med henne. För hon vägrar lyssna på någon annan än dig. Hjälp henne nu, för snart är det för sent. Snart faller hon i bitar. Laga henne.

9.

Han gav mig en lång varm kram och en puss på kinden sen skyndade han vidare. Jobba jobba jobba. Jag hade gnällt över att det kändes som om det var allt han gjorde. Men egentligen visste jag mycket väl att det var en lögn. Han gjorde så mycket mer. Förresten, vad skulle han göra utan jobbet? Vad skulle jag göra om han inte jobbade? Med andra ord, vad skulle vi göra? Jag hade inget jobb. Inte än.
Hela dagarna gick jag runt i våran trea och gjorde ingenting. Ibland stannade jag i soffan med Romeo tätt intill, ibland städade jag hela lägenheten kliniskt ren. Men idag var en sån dag då jag inte orkade stanna inomhus. Det var början på juni, solen sken och värmen var på väg med stormsteg. Termometern visade 21 grader. Himlen var täckt av fluffiga vita moln. Jag stod ute på balkongen och såg ner mot havet, det glittrande blågröna havet. När han hade påpekat att vi behövde en större lägenhet hade jag protesterat, jag gillade min lilla etta. " Den ligger perfekt ", hade jag sagt och plutat med läpparna. Då hade han lovat mig att vi absolut inte skulle lämna området, bara skaffa en större lägenhet. Jag hade tvekat. Flera dagar hade jag tvekat innan jag gick med på det.
Jag gick ut i hallen, drog långsamt på conversen och ropade på Romeo.
Vi gick längs stranden, han med en glatt viftande svans och jag med tusen tankar i huvudet. Jag tröttnade och satte mig ner i sanden medans han sprang omkring. Hur kunde han bli så glad av att bara gå ut?
Jag satt och såg ut över havet. Tankarna letade sig bort, långt bort. Jag ville resa bort. Bara försvinna ett tag.
" Ser du något intressant?", hördes en röst till vänster om mig. Jag stelnade till, varenda muskel var på helspänn. Du skämtar.
Jag vände på huvudet och mötte dina ögon. Nej, inget skämt. Det var du, livs levande. Du sjönk ner i sanden bredvid mig. Du log inte, inte ens ett flin. Det här var ovanligt.
" Vad är det med dig? ", frågade jag förvirrat när du suttit tyst och stirrat ut över havet flera minuter. Du vände blicken mot mig och viskade " Varför gjorde du så? ". Jag stirrande förvånat på dig. " Gjorde vad? ". Du skrattade. Ett nervöst, ironiskt skratt. " Vad du gjorde? Tja, får se nu.. Du stod i en vit klänning bredvid en kille i en kyrka. Jag har aldrig sett dig så vacker. Och det som dödar mig är att killen.. inte var jag ". Jag såg ner i sanden. Det blev tyst, pinsamt tyst. Du verkade inte heller gilla det så du viskade " Du vet att du alltid kommer vara min ". Jag vände blicken mot dig. Förvirrad, förvånad och förbannad. Din? Vadå din?, ville jag skrika. Men jag kunde inte. För jag visste att du hade rätt.
" Vad menar du? ", muttrade jag. Du log svagt. " Du minns lika väl som jag ".
Det kändes som om du precis huggit mig i bröstet. Det stack till i mig och jag svalde. Jag mindes. Och när jag tänkte efter lite mer mindes jag också vad för dag det var idag.
" Var det.. ", började jag hest. Du nickade. " Det var idag, för sex och ett halvt år sen ", viskade du. Jag skakade på huvudet och log svagt. " Jag kan inte fatta att vi var så idiotiska.. ". Du log svagt men din röst var allvarlig. " Jag tror inte vi var det. Det var fint. Vackert. Betydelsefullt. Det var vi, liksom. Det var så typiskt oss att göra något sånt. Minns du hur många impulsgrejer vi gjort? ". Jag skrattade. " OM jag gör! ". Din blick var fäst på en punkt ute på vattnet men din röst var allvarlig. " Vi var inte idiotiska. Jag tror.. jag tror vi båda visste att det här var något som aldrig skulle få ett slut ".
Där högg det till inuti mig igen. Jag hatade när du gjorde sådär. När du sa saker, så otroligt klockrena, men fick det att låta som ingenting. Jag hatade när du hade rätt.
" Kanske. På det sättet finns du alltid med mig ", mumlade jag. Du nickade. " Jag kommer alltid finnas med dig, inte bara så. Försvinner du så följer jag efter ".
Jag stirrade chockat på dig. Det var första gången du sa något sånt. Kanske var det för att du ville ta vårat spel till nya nivåer, kanske var det för att du insett att du var på väg att förlora mig.
" Du har kvar den, väl? ", frågade du och avbröt mina tankar. Jag nickade. Försiktigt drog du undan håret ur min nacke och drog med fingerspetsarna längs mönstret. Bokstäverna. Siffrorna. Jag rös till. Jag visste så väl att dom fanns där, inprintat på mig. Bläck som inte går att sudda ut. Där stod ditt namn, där stod datumet vi först träffats på.
Jag mindes den dagen så väl. Jag hade varit ute med en tjejkompis på en bar. Vi hade fått i oss för mycket, av vad minns jag fortfarande inte. Men när vi dansat runt på stan den natten hade jag krockat med dig. Och du hade gett mig det mest otroliga leénde någonsin. Det var där det hade börjat. Våran saga utan slut.
Jag drog ner kanten på din t-shirt och lät fingerspetsarna följa mönstret du hade i nacken. Där stod det, så tydligt för vem som helst att se. Mitt namn. Och samma datum. För alltid.

8.

Ett år senare. Ett år visare. Ett år äldre.
Jag hade absolut inte glömt dig, långt ifrån. Jag skulle aldrig kunna glömma dig, inte helt. Men du fanns inte med i mina tankar varje sekund, så som förut. Nu var du bara där någon gång per dag. Det fanns en särskild anledning till varför jag absolut aldrig skulle få tillåtelsen att glömma bort dig. Men den ville jag helst förtränga.
Jag satte händerna på höfterna och granskade min spegelbild. Huden var inte likblek längre, den lutade mer åt det beiga hållet nu. Håret var vid liv igen och låg i vågor åt alla håll. Dom smaragdgröna ögonen glittrade. Leéndet fanns på läpparna. Jag drog försiktigt i tyget på klänningen, rädd att den skulle gå sönder bara av en berörning. Det gjorde den inte. Den var vit som pudersnö och perfekt. Jag hade alltid trott att det skulle se ut som om jag gick klädd i ett vitt tält. Det gjorde jag inte. Visst, jag kanske hade smalnat av lite. Och visst, kanske nyckelbenen syntes en aning. Men det gjorde inget. Det såg ändå perfekt ut.
Ett glatt skällande hördes och Romeo sprang in till mig. Romeo var hundvalpen han gett mig på min födelsedag för två månader sen. Jag hukade mig och busade skrattandes med honom ända tills dörren for upp. Där stod hon, min bästa vän, i syrenlila klänning och med en bukett i händerna. " Är du redo? ", frågade hon med ett lyckligt tjut. Jag log nervöst och nickade. Jag var redo. Jag drog ner den tunna vita slöjan för ansiktet och följde med henne ut. Musiken startade och några små tårar rann ner från mina välsminkade ögon. Jag var lycklig. Det här var rätt. Det här var ödet. Det var menat att bli så här, trots allt.

Lyckorop hördes. Människor skrattade. Glada skrik, leénden och glittrande ögon. Jag stod tätt intill honom och ville inte gå nån annanstans. Jag ville alltid vara där, nära honom. För alltid.
Då såg jag dig. Ditt svarta hår, ditt sneda leénde. Det var utan tvekan du. Du stod vid några träd en bit bort och du såg. Du såg rakt på mig. Jag la huvudet på sned och försökte se efter ordentligt, var det verkligen du? Jag blinkade några gånger och plötsligt var du inte där längre. Borta, bara sådär. Mina ögonbryn for upp i pannan och du hade förvirrat mig, än en gång. På den lyckligaste dagen i mitt liv dök du upp, självklart.
En del av mig ville springa fram dit du stått och se om du fanns kvar där nånstans. En annan del av mig ville stanna kvar, tätt intill honom. Honom jag lovat, dyrt och heligt, att dela resten av mitt liv med. Och jag stannade. Jag hade sprungit efter dig alldeles för länge. Jag hade jagat dig länge nog nu. Sprungit efter dig dag och natt, nu fick det räcka. Om du hade brytt dig alls hade du inte sprungit, du hade stannat. Om du ville fånga mig hade du jagat mig för länge sen. Jag hade gett dig chans efter chans och du hade inte tagit nån av dom. Nu var det din tur. Bollen var på din sida, om man ser det så. Ville du fånga mig visste du mycket väl var jag fanns. Och nu var det för sent.
Men en stund senare återvände tankarna till huvudet. Var det verkligen för sent? Om du kom tillbaka, vad skulle jag göra? Vad skulle jag säga? Skulle jag slänga mig i dina armar och säga att jag förstod, så som jag gjort en gång tidigare? Vad skulle hända om du återvände? Vad skulle det bli av mig?
Jag ville inte veta. Jag ville inte minnas. Men du skulle alltid hemsöka mig, på gott och ont.