mirko

EX/KÄRLEK
1. Är du singel nu: Nja.
2. Föredrar du långa förhållanden istället för korta: Det bror på med vem.
3. Är du redo o satsa på ett förhållande nu ; Jag tror det.
5. Har du en kk : Nej.
6. Har du kört oskyddat nån gång ; Nej.
7. Har du playat någon nångång ; När jag var yngre kanske.
8. Har du dumpat någon och sedan ångrat dig : Ja.
9. Har du någon kille/tjej på g nu ; Ja.
10. Haft sex på fyllan ; Nej.
11. Sagt jag älskar dig till någon och verkligen menat de: Ja.
12. Sparat något från ett gammalt/sista förhållande/förhållandet ; Hmm. Minnen?
13. Somnat gråtande pga kärleken ; Har hänt.
14. Varit på en blind date ; Nej.
15. Har din pojkvän/flickvän sårat dig någon gång ; Jag har ingen än.


FAMILJ/BOENDE
1.Är dina föräldrar skilda ; Dom bor ihop.
2. Har du några syskon och isåfall vad ; En äldre syster.
3. Bråkar du ofta med din mamma/pappa ; Inte så jätteofta.
4. Bor du i lägenhet ; Nej.
5. Har du eget rum ; Ja.
6. Har du enfärgade tapeter ; Jepp.
7. Har du gjort iordning ditt rum ; Du menar städat? Nej, jag skulle. Men det blev inte av.
8. Har du en tv i ditt rum ; Yes.

9. Stor eller liten säng? : Jag slängde ut min dubbelsäng för en bäddsoffa.
10. Är dina syskon jobbiga? : Händer ja.
11. Har du dator på ditt rum? ; Ja.


KOMPISAR
1. Har du nån bästa vän ; Två.
2. Är du ofta med dina vänner ; Ja? 
3. Vad leker ni när ni träffas ; Ehum leker?
4. Bästa minnet med en nån vän ; Damn många. Ganska omöjligt att bara välja ett.
5. Vilken är din äldsta vän ; Angelica tror jag.
6. Kan du vara dig själv med dina kompisar ; Ja. Jag hatar falska människor.
7. Har du bråkat med din bästa vän ; Det har väl hänt alla någon gång?
8. När hade ni olika meningar senast; Jag minns inte, hah.
9. Hur längesen var det du träffade din bästis ; Eh en hel dag.
10. Har du alltid kul med dina vänner ; För det mesta.


SISTA SOM
1. Du fick en puss av ; Jadu.
2. Sov med dig i samma säng & när ; Hmm. Vet inte.
4. Du gick på bio med ; Haha damn. Var väl linnea och mathias.
5. Du höll i handen ; Jag brukar inte hålla handen.
6. Du gick på stan med ; Angelica.
7. Delade en pizza med dig ; Vet inte, har inte ätit pizza på månader.
8. Du ringde ; Typ angelica tror jag.
9. Skicka ett sms till dig ; Lollo.
10. Du kramade? ; Zappo.


ÖVRIGT
1. Har du nånsin haft utegångsförbud ; Nej.
2. Brukar du tjuvkika in i andras fönster ; Varför? 
3. Längtar du till sommarn igen ; Nja, lite.
4. Mår du bra när du kollar i spegeln ; Ibland, ibland inte.
5. Hur svarar du i telefon ; Ah?, Mhm?, Hallå? eller Vad är det?
6. Vill du ha barn ; Kanske nån dag.
7. Har du gjort något olagligt ; Har hänt.
8. Vill du så får du gärna berätta vad ; Men om jag inte vill?
9. Har du några tatueringar/piercingar ; Inte än. Men snart så.
10. Hatar du någon riktigt mycket just nu ; Ja.
11. Vem städar oftast ditt rum ; Ofta man har någon som städar ens rum? Snobb.
12. Favorit plats på jorden ; Nådendal.
13. Längtar du dit ; MEN DUH?!
14. Gillar du att sjunga ; Neh.
15. Har du egen dator ; Men ja.
16. Hur mår du idag ; Ångest.
17. Gillar du din klass ; Jag går inte i skolan.
18. Har du mycket pengar just nu ; Sommarjobbspengar.
19. De värsta du vet ; Falska människor. Hat. Krig.
20. Vad vill du jobba med sen ; Ingen aning,
21. Kommer du ha förhållande när du går ur skolan ; JAG GÅR INTE I SKOLAN.

Nu är en sån där jobbig stund då jag tänker för mycket igen.

Trots allt som gick snett så var nog 2009 mitt år ändå.
På våren var jag på en skön praktikplats. Det var inte särskilt många kompis-gräl. Det var slappt, precis lagom.
När sommaren började hittade jag och han varann igen. Han fick mig att må bra igen. Jag tror fortfarande att han är en del av dom som gör mig till mig, utan honom saknas det en del av mig. Anyhow, jag fick sommarjobbet jag ville ha. Sjukt sjukt sjukt nice. Inga kompisgräl då heller. Jag och vissa personer som glidit ifrån varann hittade tillbaka. Allt var sådär äckligt perfekt. Bra väder, skönt jobb, jag skulle börja en ny skola i en ny stad där ingen vet vem jag är, härliga personer, underbar kille. Sådär äckligt bra att man bara väntar på att något går snett.
Vilket det såklart gjorde. Han sårade mig. Men jag var idioten som förlät honom. Bara för att innerst inne vill jag fortfarande tro att han är den han en gång var, trots att han själv glömt det. Det var han inte. Han sårade mig, kom tillbaka, stannade ett tag för att sen lämna mig. Han förstörde mig igen.
¤ Sen tog sommarjobbet slut, vilket sög. Jag hade velat stanna kvar. Men allt har sitt slut, I guess.
¤ Jag åkte iväg till Finland en vecka ( bästa veckan på året ). Och jag ville aldrig åka hit igen.
¤ Ny skola. Ny stad. Nya personer. Allt var nytt. Jag var livrädd. Trots att skolan var perfekt så var den ändå så fel. Personerna var fel. Så, jag stack.
¤ Till en annan skola. Jag stannade en vecka, sen stack jag vidare ( gissa om min mamma var trött på mig här? ).
¤ Hmm. Ungefär här hittade jag en ny underbar pojke. Helt klart den bästa.
¤ Jag och en person som stod mig grymt nära gled också isär här. Och ja, jag erkänner. Jag saknar honom.
¤ Sen blev det praktik fem dar i veckan. Första platsen var ett hotell. Det lät ju ganska nice vid första tanken. Men nej. Nejnejnej. Visst, tiderna var okej. Och det är väl inte direkt fel att få äta hotellmat hela veckorna. Men det var för slappt. För.. långtråkigt. Det blev en månad, sen försvann jag. ( Fast jag kan erkänna såhär efteråt att jag saknar äppeljuicen, av allting ).
¤ Ny plats. Mataffär. Helt fel plats. Det fanns för lite att göra och personerna var.. fel. Absolut helt fel. Det enda jag gillade med stället var känslan man fick när klockan äntligen slog fyra och man fick byta om och springa därifrån ( bokstavligt ). Jag överlevde en månad, knappt.
¤ Ungefär här började också en massa dryga kompisgräl.
¤ Sista platsen för året blev att gå tillbaka till stället jag var på under våren. Bästa hitills. Det är också dit jag ska när lovet tagit slut.
Nu är julafton också över, inte särskilt kul. Med kläder, pengar, smågrejer, filmer, parfym och fyra (!) lådor choklad.


Där är det, svart på vitt. Väldigt förkortat dock. Tvåtusennio. Trots det som gick helt galet så slutade det ändå fint.
Det som inte dödar dig, gör dig starkare. Vilket det här året var beviset på. Beviset jag behövde.

Vi kanske är över. Vi kanske är helt körda. Våran saga kanske fick sitt sorgsna slut för länge sen. Men det finns tre saker du måste veta innan du går.

Jag glömmer aldrig allt du gjort för mig. Båda det bra och det dåliga kommer leva kvar inom mig. För de har båda gjort mig starkare.
Jag ska alltid minnas vår tid ihop som den finaste nånsin. Jag ska alltid minnas dina ord, dina ögon, din röst. Jag ska alltid minnas dig.
Och hur det än blir nu, om det här är det sista jag får säga dig, då ska du veta att.. jag kommer alltid älska dig.

Samma hår. Samma längd. Samma klädstil. Samma röst. Samma sätt.
Jag var helt säker på att det var du som stod mittemot mig. Jag var helt säker.
Vad skulle jag säga? Vad skulle jag göra? Vad kunde jag göra?
En del av mig ville ducka bakom skivstället som var emellan oss. Kanske skulle du inte se mig då. En annan del av mig ville springa därifrån, bara bort, så du inte skulle få en chans att säga något till mig. Och en annan del ville skälla ut dig. Bara skrika rent ut. Säga allt jag aldrig sagt, säga sånt jag borde sagt, säga sånt jag försökt få sagt. Det fanns så mycket jag ville berätta för dig. Och bara säga dig. Och förklara för dig. Och fråga dig.
Istället stod jag bara tyst och fokuserade på att andas. Jag kunde inte säga nåt. Om jag försökte skulle jag säga det motsatta till det jag försökte säga. Eller så skulle jag gå i bitar framför dina ögon.
Plötsligt tittade du upp. Första reaktionen var ' hjälp, han har sett mig. spring! '. Den andra var ' det är för sent, han har sett mig '. Båda stämde fast ändå inte.
Visst hade du sett mig. Och visst hade det varit för sent för att springa för livet.
Men det var inte du. Det var inte du som stått där. Det var någon annan.
Det skrämmer mig hur du påverkat mig. Fattar du vad du har gjort? Jag är livrädd för dig. Samtidigt vill jag inget hellre än att nån dag råka springa på dig på den mest oväntade platsen. Även om det skulle vara destruktivt så vill jag ändå det. Du har gjort mig destruktiv. Du förändrat mig. Förändrat mig till nåt dåligt. En kopia av dig.

 

Hur kunde du? Varför gjorde du det? Vad tänkte du med? Tänkte du alls? Ångrar du dig? Vill du att jag ska förlåta dig? Vill du börja om? Saknar du mig? Tänker du på mig? Minns du vad vi lovade? Minns du det du lovade? Kommer du ihåg allt vi sagt? Allt vi gått igenom?
Jag kan inte glömma. Och jag kan inte låta bli att ställa fråga efter fråga. Det negativa med varje ny fråga är att den medför minst fem andra. Frågor jag egentligen vill ha svar på men ändå är för rädd för att försöka besvara själv. Du måste svara mig. Du måste ge mig svar. Du måste svara på mina frågor så jag kan släppa det här. Släpp mig fri. Det är dags nu. Släpp taget om mig. Varför envisas du med att hålla mig fastkedjad när du sen inte bryr dig ett skit om mig? Varför kan du inte släppa mig? Vad är du rädd för? Är du rädd för att se mig med en annan, en bättre version av dig? Är du rädd för att se mig lycklig? Är du rädd för att se vad jag kan bli utan dig? Säg nu. Berätta för mig vad du är rädd för. Berätta allt, besvara mina frågor och släpp mig sen. Glöm mig, glöm allt. Förträng mig, om inte annat. Du vet att det är dags. Det är dags att gå skiljda vägar. Vi har hållit ihop genom mycket, vått och torrt, men har det varit helt smärtlöst? Nej. Vi har rivit varandra i bitar, slagit sönder varann om och om igen. Vi är trasiga, tack vare varandra. Är det då inte dags att laga oss själva nu, på egen hand? Det är dags att släppa taget om vårat förflutna och fokusera på framtiden. Vi klarar det. Vi klarar allt. Tillsammans. Vi har aldrig provat klara oss utan varann, borde vi inte det? Kanske slår det oss i bitar att stå på egna ben men hur vet vi om vi inte provar? Så släpp nu.

Blunda, släpp taget och hoppa ut i tomma intet.

Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt.

Sen gångra det med hundratusen. Ungefär så många gånger har du sagt det till mig. Och du fortsätter. Och varje gång lovar du att aldrig göra om vad du nu gjorde, och varje gång lovar du att du aldrig ville såra mig. Varje gång. Samma förlåt, samma ursäkter. Samma " det var inte meningen ". Samma sak. Samma billiga ursäkter. Samma äckliga förlåt.
Är det då så konstigt att jag slutat tro på dig?

Jag vet att vi inte varade alltför länge och jag vet att vi gjorde en hel del misstag ihop. Men ändå kan jag komma på mig själv med att sitta i just det där fönstret, stirra ut i den mörka natten och undra vad du gör. Om du är med henne nu eller om du är själv. Om du sitter i ett annat fönster men stirrar ut i samma mörka natt, och tänker samma tankar. Vi var dom som avslutade varandras meningar. Så om jag börjar tänka en tanke nu, avslutar du den sen? Jag vet inte. Jag lär aldrig få veta.
Jag fingrar på fönsterbrädan och låter tankarna vandra fritt. Jag låter dom flyga iväg i den mörka natten, om dom så vill. Kanske hittar någon av dom till dig. Och påminner dig om vad som varit, vad som hänt och vad vi båda förlorat på det hela. Kanske. Kanske inte.
Allt som hörs är regnet som faller ner. Dripp, dropp, dripp, dropp. Det syns inte, det bara hörs. Och det känns. Halva jag är blöt. Den halvan av mig som är på fel sida av fönstret. Och det doftar regn. Jag älskade regn.
Sen förstörde du min kärlek till det. Du lämnade mig, en natt som den här.
Kanske är det därför jag är vaken nu, trots att det är sent? Kanske tror jag, innerst inne, att om du lämnade mig en sån här natt så kommer du tillbaka en sån här natt också. Kanske. Eller kanske vill jag bara låta minnena kidnappa mig en stund. Kanske vill jag återvända till platsen där inget kan skada mig, utom den som förde mig dit.
Så jag låter minnena ta med mig längs gamla gator jag förbjudit mig själv att minnas. Jag låter mig passera gränder och jag låter mig själv se hur allt gick till. Jag låter minnena spela upp ett skådespel om dig och mig, om oss. Jag är den enda som ser på.
Och jag ser. Du går lagom nära, så som du alltid gjorde. Inte för långt bort men inte så nära att det blev svårt att andas. Jag ser ditt rufsiga hår och jag ser till och med dina glittrande ögon. Jag ser ditt leénde, jag hör ditt skratt. Jag hör din röst. Jag hör alla vackra ord och fina löften. Jag hör. Och jag både älskar varje sekund och halvt plågas ihjäl.
Jag ser även mig själv, eller den jag var med dig. Jag ser att mitt hår inte lydde mig den dagen. Men å andra sidan, det lyder mig aldrig. Jag ser mitt leénde, jag hör mitt egna skratt. Du säger nåt, jag ler och ser sen ner i marken. Jag behöver inte höra, jag minns precis allt du sa och när du sa det. Exakt på sekunden, jag har gått igenom det här så många gånger förut.
Men nu ser jag det. Blicken jag ger dig. Jag ryser av den, jag vill inte inse det. Men jo, det är sant. Det är kärlek. Det är beroende. Det är tillit. Det är hopp. Det är känslan du alltid ger mig. Den syns i mina ögon, men du verkar inte se. Världen ser ut att vara gjord av regnbågar och sockervadd. Om jag bara anat då hur snart den skulle förvandlas till nakna fötter och skör vass taggtråd. Om jag bara anat.
Jag sitter kvar i fönstret och låter minnena spela upp vår sista dans, om och om igen. Jag fäller några tårar som blandas med regnet. Jag avskyr att ta farväl. Men jag tror att det var just det vi gjorde den där natten. Den där natten, då för länge sen.






©

Du är inte min första kärlek. Jag vet att det är det du vill höra och jag vet att du önskar att det vore så men nej, det är du inte. Och ibland önskar jag att jag kan säga att du alltid är Han, Han med stort H. Att det alltid varit du. Men jag gillar inte lögner. Så jag låter bli.

Jag vet att du var den som gjorde mig självdestruktiv. Jag vet att du var den som slog sönder mig, den som gjorde mig trasig. Du var den som slog mig i bitar, rev mig itu och gick. Utan att ens bry dig om att försöka laga det du haft sönder. Du lät mig ligga kvar på marken - i småbitar.
Jag har lagat mig själv, så gott det gick. Det går aldrig bra när man gör det själv, det blir aldrig riktigt rätt. Du blir aldrig hel. Komplett. Så som innan. När han fanns med i bilden.
Jag saknar din röst, den hade en lugnande effekt på mig. Hur mycket som än hände omkring mig, om det ens skulle regnade ufo:n, så var jag totalt lugn.
Jag saknar dina ögon. Dom ärligaste jag sett. Ibland brutalt ärliga, ibland bara känslofyllda.
Jag saknar dina meningar. Dom som du visste skulle få mig på fall. Trots att leken var uppgjord från början så tyckte jag om att se bokstäverna falla från dina läppar och landa på mig. Jag tyckte om att höra vackra falska löften, jag tyckte om min skeva verklighet. Jag gillade att sväva uppe i rymden ett tag. Vad jag inte gillade, var kraschlandningen när du släppte mig. Brutalt.
Allt det där, och mycket mer, saknar jag med dig. Det tar sakta kol på mig. Det äter upp mig inifrån. Mina minnen, och mystiska känslor, äter upp mig inifrån. Jag är tom inuti. Jag är tom utan dig. Jag är tom när du försvunnit.
Det tar kol på mig. Men minnena är det jag lever genom. Och det är också vad som kommer förgöra mig i slutet.

Att se dig med en ny, igen, äcklar mig. Det gör mig arg. Det startar kräkreflexer. Det ger mig ångest. Lite panik. Lite skräck. Men mest av allt ilska.
Anledningen till att du och jag inte gick ihop var hon. Hon du lämnade mig för. Hon som var den rätta, den perfekta. Hon som var allt jag inte var. Och nu, helt plötsligt, har du bytt ut henne med. Jag borde vetat bättre. Visst, jag trodde inte det skulle vara länge men jag trodde heller inte att det var över så snabbt. Jag vet hur du är. Grejen är, du är egentligen inte såhär. Du blev såhär när du lärde känna mig. Och den frågan hånar mig. Den äcklar mig. Den skrämmer mig. Vilken fråga?
Var det jag som gjorde dig såhär?

Varför ber du mig nu, när du hade all tid innan? Varför kunde du inte sagt dom där tre orden tidigare, när du kunde få mig så lätt? Eller var det för lätt då? Vill du ha en utmaning? Eller vill du bara såra mig igen? Varför leker du med mig såhär? Du vill inte hålla mig hårt. Men du vill inte släppa helt heller. Säg mig, vad vill du? Bryr du dig? Eller är jag bara ett prydnadsföremål för dig, en slags trofé? Jag vet inte, för du kan aldrig berätta något. Du är aldrig ärlig. Så varför skulle jag tro dig nu? Du valde henne och minns du vad jag sa? " Jag hoppas hon är värd det ". Nå, var hon det?
Ser du han som är bredvid mig? Han är där dygnet runt, han stannar kvar. Han lovar mig allt i världen. Han håller det. Han säger dom där orden och menar det. Han finns här, hela tiden. Titta noga på honom nu. Den där killen - det kunde varit du.