mirko

Jag saknar dig. Jag är inte säker på varför samtidigt som jag är det. Jag antar att det är så att jag vet varför jag saknar dig, men att jag inte vill sakna dig. För vi två, vi är ju över. Historia. Förfluten tid. Det vi hade, var underbart. Magiskt. Ibland destruktivt men ibland härligt. Dock aldrig riktigt perfekt. Men nu, såhär efteråt, börjar jag tänka mer och mer. Hur kul är det egentligen när precis allting är perfekt? Inte särskilt. Kanske borde jag ha gett dig en chans till. Kanske borde jag ha insett att vi hade något fint ihop. Kanske borde jag ha sett dina små försök att vinna tillbaka mig. Och jag har insett. Och jag har sett. Men jag vet att det är slut.
Men det ändrar inte det faktum att ja, jag saknar dig. Din röst, ditt skratt. Dig.
När jag gick trodde jag inte det skulle bli så. Jag trodde det skulle bli hur enkelt som helst att bara säga " det går inte längre " och sen gå vidare. Så fel jag hade.
Jag önskar jag kunde förklara för dig hur jag egentligen känner. För dig, för det som var mellan oss. För allting. Men det är svårt. Jag har försökt, men du lyssnar inte. Du vill väl inte höra några ursäkter. Och jag förstår det.
Men jag tänkte inte ge dig några billiga ursäkter. Inga " det gick bara inte ". Jag vill prata. Så som vi gjorde då. Då, när vi var vi. Jag saknar det. Dom där stunderna då vi kunde bara prata om djupare saker men samtidigt förstå varandra helt. Det var fint.
Jag vet att det jag gjorde var fel. Jag borde gett dig en bättre förklaring än den du fick. Jag borde ha berättat allting, jag borde berättat hur mycket du ändå betyder för mig. Jag vet att min ursäkt är sen, men jag saknar dig. Jag minns att jag sa till dig den där dan, " du är min bästa vän och jag vill inte förlora dig ". Det var sant. Du är det. Jag vill inte förlora dig.
Den där dagen var hemsk. Jag är ledsen för det. Förlåt mig.
Men jag ber dig nu, lyssna på mig. Prata med mig. Så som vi gjorde då. För du är fortfarande en av mina bästa vänner, du är fortfarande en av få jag litar på. Du är ju du. Liksom, det är vi. Jag ber dig, låt det bli som innan. Sådär lätt, roligt och.. ja, sådär som vi var. För det var fint. Du förstod, du lyssnade.
Och du sa att du alltid skulle älska mig, liksom jag sa det till dig. Du sa att du skulle vänta tills du får mig. Du skulle vänta tills jag blev din. Tills dess skulle du finnas här. För mig.
Så min fråga är, vart är du nu?