mirko

När jag mötte honom trodde jag aldrig att jag skulle sakna dig igen. Jag trodde verkligen att du var ett avslutat kapitel. Så uttjatat, så färdigläst, så tömt på mening. Men idag så kom den där dagen.
Dagen då jag ville säga hans namn men sa ditt, dagen då jag hörde din röst bredvid mig hela tiden fast du inte är här. Dagen då jag går igenom varenda minne vi delar så noggrant det går, då jag analyserar varenda sekund. Dagen då jag bara vill slå ditt nummer, höra din röst och ditt skratt och få tillbaka den där känslan. För det spelar ingen roll hur mycket jag älskar honom, han kan inte ge mig känslan som du ger mig. För han är inte du.
Känslan du får att rusa genom min kropp är magisk på ett annat sätt, ett sätt som inte går att beskriva. Mer som ett lyckorus. Och jag har inte fått det på länge. Jag saknar det så extremt.
Nu är det ett år sen du och jag var vi. Men minnena är lika klara för det. Varenda sekund spelas upp på min näthinna, om och om igen.
Kanske gillar jag att plåga mig själv. Kanske saknar jag något. Kanske är jag fortfarande din.