mirko

Nu lämnar han mig, så som jag lämnade dig för länge sen.
Nu ger han mig den där blicken, den som jag gav dig. Den som man vill ska säga " försök att förstå " men som egentligen säger " jag har fått nog ". Jag ser det nu.
Nu rör han lätt vid min kind, som för att säga " du kommer alltid betyda något ". Men det känns mer som ett brännmärke. Jag känner det nu.
Nu säger han dom där orden, dom jag aldrig velat höra. Jag hör en del av dom, inte alla. Men jag ser hans läppar röra sig så som dom aldrig gjort förr. Jag snappar upp några ord här och där. " Förlåt.. inte meningen.. inte ditt fel.. det var inte tänkt att bli såhär.. men jag.. ledsen.. förlåt.. vänner ändå? ". Jag hör nu hur hemskt det låter.
Han slår armarna om mig. En sista varm kram. Sista värmen han ger mig, det är nu. Sen släpper han mig. Jag andas knappt. Jag drar in doften av honom, som så många gånger förr. Jag känner värmen. Han har inte släppt mig än, men jag saknar redan hans trygga armar. Jag känner nu hur illamående jag plötsligt är.
Han släpper taget och ser på mig med blicken ingen kan tyda. Och ingen vet egentligen vad den betyder heller, utom dom som faktiskt har gett den till någon. Jag har. Jag vet. Den betyder " du är inte Den med stort D ". Jag skakar, när blev det så kallt? När hans armar försvann runt dig, hörs en röst viska. Men det är bara jag som hör den. Det har varit underbart, men underbart är kort. Nu är det slut. Det är det han vill säga, tror jag. Det var det jag tänkte säga när jag var i hans sits. Men jag sa det aldrig. Och inte han heller.
Nu går han ifrån mig. Nu lämnar han mig ensam kvar, så som jag gjorde mot dig. Tårar rinner nerför mina kinder, jag skakar. Jag hackar tänder, jag är rädd. Livrädd. För vem är jag utan honom? Jag är trasig, jag är halv. Kan någon vara Den med stort D för mig, även om jag inte är det för honom? Funkar det?
Nu har han gått. Han är borta. Jag står kvar, ensam. Jag förstår inte känslorna som flyger igenom min kropp. Jag kan inte kontrollera dom längre. Jag känner mig svimfärdig, jag känner kräkreflexer och jag känner tomhet. Rädsla, övergiven, sårad, sviken, osäker. Alla känslor som jag aldrig tyckt om far igenom mig.
Men det jag är mest rädd för nu, är framtiden. För jag vet hur jag gjorde mot dig. Jag lovade att fortfarande vara en lika stor del av ditt liv. Istället gick vi skiljda vägar helt. Jag försvann ur ditt liv. Du sökte aldrig upp mig.
Kommer han göra så nu? Är det här verkligen det sista farvälet? Är det över nu? Är jag själv? Får jag aldrig se honom igen? Får jag aldrig höra hans röst viska ord i örat på mig? Får jag aldrig känna hans värme mer? Miljoner frågor, inga svar.


Jag visste inte vad jag gjorde mot dig då. Jag visste inte hur det skulle kännas. Jag trodde aldrig jag skulle få veta heller. Så fel jag hade. Om jag kunde ta tillbaka det jag gjorde mot dig så skulle jag det. För det var den hemskaste känslan jag nånsin haft. Förlåt mig.
Två ord kan inte göra det ogjort, två ord kan inte få det att kännas bra. Men två ord är allt jag kan ge dig. Det finns inget annat sätt nu. Så än en gång, förlåt mig.

Den där sista dagen vi delade, jag minns den alldeles för väl. Jag minns varje ord som sas emellan oss. Jag minns också blickarna som gavs, även om jag inte kunde tyda alla. Jag minns min önskan, att stanna tiden där och då. Jag minns också att jag önskade att du gav mig orden du tänkte men inte kunde få ut ur munnen. Jag ville att du skulle ge mig orden du aldrig gett mig innan. Jag ville höra dom. Jag behövde höra dom. Jag behövde få se bokstäverna falla från dina läppar och bilda meningar som jag för alltid skulle minnas. Men det hände aldrig.
Jag minns dagarna efteråt, då jag vandrade runt som ett spöke i en dimma. Genomskinlig, rentav osynlig. Inte ett ljud, ingen värme, ingenting. Jag bara irrade runt. Och tänkte. Tänkte tusentals förbjudna tankar. Tankar som i längden bara skulle förgöra mig själv.
Jag minns ångesten, jag minns paniken. Jag minns smärtan, jag minns osäkerheten, jag minns förvirringen. Jag minns allting. Utom anledningen till att vi skulle glida isär.
Jag gissar på att du fick en för stor del av mitt liv. Och jag kunde bara inte hantera det. Du kunde inte heller hantera det rätt. Du fick för många känslor att bubbla upp. Du fick för mycket känslor av mig, du var inte värd dom. För jag fick inga tillbaka.
Du kommer alltid ha en stor del av mitt liv, det är inget jag kan förneka eller välja bort. Du kommer alltid finnas kvar. Du kanske inte står bredvid längre och håller om mig men så länge jag minns, så länge finns du här. Och tro mig, jag glömmer inte någon som du.
Jag vet att det var längesen vi faktiskt var ett vi, nu är vi bara du och jag. Inget vi. Jag saknar det. Och det finns dagar då jag tänker på dom stunderna och önskar innerligt att vi gjort det annorlunda. Då kanske vi fortfarande varit vi. Men gjort är gjort. Jag har gjort det jag gjort, jag har sagt det jag sagt. Och likaså du.
Men hur ska man kunna gå vidare och fortsätta leva, bara sådär? Hur ska man kunna leva i nuet, drömma om framtiden, när man fortfarande är fångad i sitt förflutna? När man hålls fast av osynliga kedjor och ett spöke av honom sitter bredvid och berättar historien om och om igen? Jag kan den utantill nu. Jag känner igen spökets röst, jag vet hur hans kalla osynliga händer känns när dom täcker min mun så jag inte ska skrika. Jag lärde mig det för länge sen nu. Men jag är fortfarande fast. Och historien börjar likna världens hemskaste spökhistoria nu. Även fast jag vet så väl att det är oss den handlar om, dig och mig.
Så vem tycker jag synd om i historien? Är det flickan? Hon som en gång var lycklig som sen blev livrädd, sliten i bitar och bara ett skal av den hon varit. Är det pojken? Han som i början var den rädda men sen stal glädjen av henne för att rädda sig själv. Jag tror jag står på hennes sida.
Hon som är jag.
Hur ska man kunna gå vidare och glömma någon som förstört en på så många sätt? Hur ska man kunna ignorera att man gett hjärtat till killen man drömt om och han i sin tur har bara tagit det och bara gått i väg, utan ett ord? Hur ska man kunna fortsätta utan den viktigaste delen av sig själv? Hur ska man kunna ignorera att man är helt igenom trasig? Och hur ska man orka med folk som säger " det där är väl ingenting, skärp dig nu och bli dig själv! ". Ja. Ja, jag skulle gärna. Om du berättar hur.

Jag bryr mig inte direkt om allt vad du kallar mig. Du kan skrika alla hemska ord i världen, det rör mig inte. För nån har gett mig dom innan dig. Men det enda som rör mig, det är när du skriker att det bara är mitt fel. För det är det inte. Det är ditt eget fel att du inte gick när jag gav dig chansen. Jag gav dig faktiskt tusen chanser men du stannade kvar. Du ville väl tro det bästa, antar jag. Men säg inte att jag inte varnade dig. För det gjorde jag.
Varje gång du gav mig en komplimang sa jag emot. Varje gång du beskrev mig som underbar sa jag att du hade fel. För jag är inte underbar. Och jag är inte det bästa som hänt dig. Och jag är inte, och var aldrig, bara din. Och du fick veta det den svåra vägen. Men våga inte säga att jag inte varnade dig för det.
Vem gjorde mig såhär? Enkel fråga. Lite svårare svar. Det tar emot att svara varje gång, för jag vill egentligen inte minnas anledningen. Anledningen är han. Han som var den jag föll för. Han var den jag ville ha. Han var den jag inte kunde få. Aldrig helt. Han gjorde allt det hemska jag precis gjort mot dig. Fast tusen gånger om, så du kom lätt undan. När han gick bestämde jag mig för att ingen skulle få göra det mot mig igen. Hur skulle det gå till? Jag skulle såra honom innan han fick chansen att såra mig. Ingen skulle få möjligheten att komma tillräckligt nära för att göra illa mig. Ingen. Aldrig mer.
Jag vet hur det låter. En aning självdestruktivt. Bittert kanske. Dåligt val, absolut. Men det är det enda jag är trygg med.

Jag älskar dig. Jag gör det, verkligen. Du är allt jag nånsin drömt om, allt jag önskat mig. Du är allt jag velat ha. Trodde jag i alla fall.
Men det spelar ingen roll hur mycket jag älskar dig, eller hur perfekt du är, du blir aldrig han. Jag älskar att du säger att du gör allt för mig, och jag älskar att du kan bevisa det. Jag älskar att du säger dom där tre orden till mig när du vet att jag behöver dom. Jag älskar att du lyssnar och jag älskar att du förstår mig. Jag älskar att du alltid finns där. 
Vet du vad jag älskade med honom? Att han inte var perfekt. Han var faktiskt motsatsen. Han kunde inte lova mig nånting, och om han gjorde det så höll han det aldrig. Han sa dom tre orden alldeles för sällan, vilket fick mig att tvivla på om jag betydde något alls för honom. Han var inte den öppna personen som kunde dela sina tankar.
Men han var min. Ett tag. För längesen nu.
Han var den jag föll för. Fast numera tror jag mest att han la krokben för mig med flit. Han var inte underbar jämt. Han sa inte alltid det jag ville höra. Han kunde gräla. Han kunde såra mig rejält. Och han kunde göra om det. Han kunde svika mig. Han kunde leka med mina känslor jag fortfarande, efter flera år, inte kan tyda. Han kunde, för jag lät honom. Jag var väl för rädd för att jag skulle ge honom ett ultimatum, sluta såra eller stick. Jag var rädd att han skulle välja stick. Jag var för rädd för svaret. Livrädd. Därför lät jag honom såra mig, gång på gång, bara för att ha honom kvar. Han får nog aldrig veta hur ont det gjorde. För jag lär knappast berätta det.
Det finns stunder då jag är i din famn och tänker på honom. Jag erkänner, jag har inte glömt. Jag är inte över det. Jag låter minnena spelas upp framför mina ögon och det är bara jag som ser. Ser då han håller om mig och väntar med att släppa. Och en del av mig saknar det. En annan del av mig äcklas av det och skriker " hur kunde du gå på allt han sa? ". Men det är alltid delen som saknar det som vinner. Jag saknar honom.
Han och jag är inte dom som vi var då, det är självklart. Då var det faktiskt tvärtom. Nu är jag den livrädda och han den som leker med känslor. Kommer det vändas tillbaka igen? Och ännu viktigare, var det jag som gjorde honom såhär?
Är det mitt fel att han vinner över mig i mitt eget spel?
Ja, han är fortfarande en del av mitt liv. Vi ses ibland, vi pratar. Inte så som då, men han är kvar. Det finns stunder då jag tänker mer på honom än på dig. Och jag vill väl bara att du ska veta att du aldrig kan få mig helt, för nån har varit här innan dig. Nån var här, tog en för stor del av mig och lämnade resten av mig kvar. Trasig.

Min DVD hackar och har även fått tre av mina favoritfilmer att hacka. Vilket gör att jag nu är emot den helt.
Det är en irriterande fet fluga i mitt rum.
Jag är fortfarande fast på samma hemska praoplats.
Praktiken gör att jag blir äckligt överdrivet trött och därför sover hela helgen för att orka jobba igen. Värt det? Nej.
Min säng behöver bäddas.
Jag längtar till julafton.
Jag vill ha snöstorm.
Jag måste städa.
Jag har ingen kraft kvar.
Jag är törstig men orkar inte gå.
Min mobilräkning slog rekord.
Jag har sår på fingrarna.
Jag vill ha nya skor.
Jag vill shoppa.
Jag är trött på falska vänner.
Jag är trött på den här stan.
Jag är trött på allt just nu.

Tja, det var nog det.

Jag kan erkänna en sak för dig, även om jag inte vill. Jag har inte glömt. Jag har inte heller slutat minnas. Jag erkänner att jag tänker på dig ibland, vissa dagar mer än andra. När hemska stunder fångar mig då minns jag dina ord, då minns jag värmen du en gång gav ifrån dig. Jag minns, och blir trygg igen. När personer skriker på mig, när allt är upp och ner, då minns jag dig. Jag minns hur du brukade trösta mig och lova att allt skulle bli bra. För du skulle ju alltid finnas här. Ännu ett löfte du inte höll. Men det gör mig inte lika mycket nu. Det är klart att det alltid kommer svida, det är inte det jag säger. Det är klart att det gör ont vissa stunder mer än andra. Det kommer alltid kännas, det ska du veta om. Men det är inte det jag säger. Det jag säger är att jag lärt mig leva med smärtan. Jag har gjort den till en del av mig nu. Ibland tar den över mina känslor, ibland får den mig att vilja bryta ihop. Ibland känns det som om den sliter sönder min själ. Men jag överlever varje gång. För jag har lärt mig. Jag har inget annat val än att överleva. Du kommer alltid vara en del av mig, och jag vet om det. Därför väljer jag att fokusera på alla fina minnen vi faktiskt delar istället. Det har inte bara varit ångest, panik och tårar. Nej, vi har massa fina minuter ihop. Alla leénden, alla skratt. Alla stunder då jag krupit ihop i din famn. Alla vackra ord, även om dom sällan var sanna. Alla drömmar. Allt som en gång fick mig att le. Jag saknar det. Och jag saknar dig. Ja, jag erkände. Jag saknar den du var och jag har inte glömt. Jag tänker ofta på hur du mår, vem du är nu och om du fortfarande minns mig. På om du minns våra drömmar vi delade, om du minns orden jag viskade och om du minns vad du lovade mig. Det sista tvivlar jag på, men att hoppas har ju inte tagit kol på mig än. Så jag fortsätter. En dag kanske du dyker upp igen, vem vet? En dag kanske jag får se dig igen. Men det enda jag egentligen vill säga är - jag kommer inte glömma.

Dom värsta sångerna jag vet är dom som skriker ut ditt namn. Ingen annan hör det, bara jag. Men det är där. En okänd röst skriker ut ditt namn, gång på gång. Jag vet inte vem han är men han låter mig inte glömma dig. Jag kan inte fokusera, jag kan inte koncentrera mig på texten för det enda jag hör är ditt namn. Det ekar omkring mig, det skär i öronen. Jag vill inte höra. Känslan kryper inpå mig, den tar över helt. Ångesten är där, liksom paniken. Skräcken syns tydligt i mina ögon nu, bara man tittar tillräckligt noga. Jag är rädd. Minnena fångar upp mig, jag ser allt framför mig så tydligt igen. Som om det var igår. Det var det inte. Det var åratal sen men dom syns lika tydligt. Alla sommarnätter, alla blickar, alla känslor. Allt finns där. Allt finns kvar. I drömmen.
Sången tog slut för länge sen men det tar mig evigheter att förtränga allt igen. Jag sitter där och stirrar ut genom fönstret, som om jag väntar på att någon ska rädda mig. På att någon tar mig ifrån den här vakna mardrömmen. Men egentligen väntar jag inte på någon. Hade jag väntat på vem som helst hade jag blivit räddad för länge sen. Men det gör jag inte. Jag väntar på dig. För det är bara du som kan rädda mig ur den här dimman jag är vilse i. Men du dyker aldrig upp. Jag har väntat flera evigheter men du syns fortfarande inte till. Och jag vet att jag inte har något annat val än att vänta. 
Jag sitter i fönstret och stirrar ut över allting. Det är tyst, dött och kallt. Jag känner mig nästan likadan. Vintern är snart här. Regnet öser ner. Himlen färgas grå. Lika färglös som jag. Jag bryr mig inte. Så jag låter musiken plåga mig, jag låter rösten skrika ditt namn och jag låter minnena ta över min själ för en stund. För det är det enda sättet jag kan komma nära dig på nu.

Bara för att jag inte nämner ditt namn mer, betyder det att jag inte minns vad du heter? Bara för att jag inte suckar och stirrar längtansfullt ut genom fönstret, betyder det att jag inte saknar dig? Bara för att jag inte längre vill prata om tiderna då du fanns i mitt liv, betyder det att jag ångrar dom? Bara för att jag inte vill vara på dom platser jag mötte dig, betyder det att jag inte trivdes där? Bara för att jag inte vill gå in på ämnen som kan leda till dig, betyder det att jag önskar bort tiden vi fick ihop? Bara för att jag inte vill göra sakerna jag gjorde med dig, betyder det att jag inte gillade dom? Bara för att jag inte längre är öppen mot alla, betyder det att jag har förändrats? Bara för att jag inte gråter mer, betyder det att du fick mig att få slut på tårar? Bara för att jag inte säger dom tre orden mer, betyder det att jag inte tror på kärlek? Bara för att jag inte längre behöver någon som tröstar mig, betyder det att jag mår bra igen?

Nej. Nej, det betyder det inte. Jag har inte glömt. Bara gått vidare.

Jag nämner inte ditt namn för bokstäverna bränner mina läppar varje gång jag låter dom passera. Jag stirrar inte ut genom fönstret längre för det får mig att minnas hur mycket jag saknar dig. Jag vill inte prata om tiderna då du fanns här för det är bara en påminnelse om att du är borta nu. Jag vill inte vara på platser jag varit med dig på för det får mig att minnas saker jag inte borde. Det känns som om spöket av dig lever kvar där och varje gång jag av misstag råkar närma mig en av platserna så sätter det sina kalla osynliga händer runt min hals och väser " du kan inte gömma dig för evigt ". Jag önskar inte bort våran tid, såklart inte. Men den bestod mest av panik, ångest, tårar, skrik och gräl. Jag vill inte minnas allt du sa när du blev arg, det gör fortfarande ont. Och sakerna jag gjorde med dig, jag gillade dom visst. Men spöket kommer tillbaka då med. Det kryper upp bakom mig, sätter sina iskalla händer för min mun och viskar i mitt öra " du vet att du inte kan fly ifrån mig så länge till ". Ja, jag har förändrats. Du gjorde mig livrädd och jag vågar inte längre ge en bit av mig själv rakt ut. Jag har inte slut på tårar. På dagarna, kanske, men på nätterna rinner dom nerför mina kinder. Det är kvällarna jag avskyr mest. Och kvällarna då jag är som mest rädd, då sätter dig spöket på min sängkant och berättar våran saga utan lyckligt slut med din röst. Det är då tårar trillar ner, när jag är ensam. Ensam med minnena av dig. Delvis sant, jag tror inte på kärlek. Fast jo, den finns. Bara inte för mig. Och helt klart nej, jag mår inte bra. Jag vill bara inte plåga alla andra med att berätta om hur du plågade mig. Och om hur ditt spöke fortsätter att plåga mig, när du inte kan.

Jag ville inte gå vidare, jag vägrade först. Du var mitt liv. Och du lämnade mig. Du tog en stor del av mig med dig dagen då du gick. Jag är inte över dig, det lär jag aldrig bli. Och jag har absolut inte glömt. Du lever kvar runt mig, i mig, överallt. Du finns här. Och spöket av dig finns här bredvid mig. Jag kan inte glömma.
Men vad ska jag göra, när du är borta och jag står själv? Jag tänker inte falla i bitar, hur lockande det än är ibland. Jag klarar mig alltid, det var så jag sa till dig en gång. Dom orden ångrar jag lite nu. För tänk om jag inte gör det? Men det spelar ingen roll. För jag tänker inte ge upp. Faller jag i bitar så okej, då får det bli så. Men jag tänker inte göra det medvetet.

Jag ser bilderna från tiden då jag hade dig. Känslan kommer tillbaka. Den sticker i halsen, den hugger mig i bröstet, den kväver mig. Den tar ett hårt grepp om min hals tills jag knappt får luft, då släpper den. Sen gör den om det var tionde sekund. Jag kippar efter luft. När blev det egentligen så svårt att andas?
Jag lyssnar på sångerna som alltid kommer skrika ditt namn, fast det bara är jag som hör det. Jag hör ditt namn upprepas om och om igen av samma tomma röst. Jag hör melodin, jag hör texterna. Men tydligast hör jag ditt namn.
Och när bilderna och musiken blandas ihop så kommer automatiskt en sak till, orden. Orden du sa till mig. Alla fina ord i vackra meningar. Alla underbara löften. Men du bröt dom nästan innan du hade fått orden ur munnen. Du kan inte hålla något, jag vet det. Men att höra dig säga det gav mig ändå något som kan liknas vid hopp. Men egentligen var det nog bara önsketänkande. För aldrig kan du förändras.
Och när jag börjar minnas orden, då minns jag även något annat. Slutet.
Du gav mig fina löften, du gav mig vackra ord. Du gav mig inte alla orden jag ville höra, men jag brydde mig inte. Du var inte perfekt, men det var ju inte jag heller så vad spelade det för roll om du inte kunde ge mig några ord? Några ord som jag så otroligt behövde. Men jag fick dom aldrig. Inte från dig. Och jag vill egentligen inte ha dom från någon annan, jag vill höra din röst säga dom. Jag vill se bokstäverna lämna dina läppar. Men det fick jag aldrig. Jag fick ett slut. Ett hejdå. Och sen slet du mig i bitar. Du rev sönder mig i småbitar. Jag är fortfarande trasig, det ska du veta om. Du borde veta.
Och ändå, trots allt du gjort mot mig, så glömmer jag dig aldrig. Aldrig. Om någon nämner ditt namn så stelnar jag till. Om någon av låtarna spelas så tystnar jag. Om jag ser ett foto så vill jag springa därifrån. Men jag kommer ändå aldrig glömma. Du kommer förbli en del av mig, även om jag inte vill. Du är en av dom som gjort mig till den jag är idag. Om någon säger ordet 'kärlek' tänker jag automatiskt på dig. För kärlek är inte kärlek utan smärta. Och smärta gav du mig. Om och om igen. För den som aldrig blivit sårad har knappast älskat någon.
Jag vill inte glömma. Men jag vill inte minnas heller.
Jag vet att det är självdestruktivt. Men jag kan bara inte låta bli. 

Jag bor i ett tempel av ångest. Väggarna är skrik, taket är ånger, golvet är skräck och luften - den är du. Du finns i mig, runt mig, överallt. Du påminner mig om det vi hade, det som jag gav upp allting för att få. Du påminner mig om det vi förlorade, det jag kämpat så för att hålla vid liv. Men mest av allt påminner du mig om känslan, känslan av att inte vara bra nog. Känslan av att vara ensam. Känslan av att ha förlorat det enda man nånsin ville ha.
Ja, jag bor i ett tempel av ångest. Där vandrar jag omkring hela dagarna och hela nätterna, jag är vaken dygnet runt. Det finns ingen annan jag kan prata med, det finns ingen som hör vad jag säger. Det finns inget jag kan göra för att ta mig därifrån. Jag är fast. Jag är fast i ett ändlöst ingenting av saboterade minnen, förstörda löften och trasiga tankar. Jag går där, tyst, dygnet runt och bara tänker. Tänker på det enda jag inte får tänka på för att nånsin ha en chans att ta mig därifrån. Men jag kan inte låta bli. Du är allt jag tänker på, du är den jag gav upp mitt liv för. Så jag tar spöket av dig i hand och vandrar längst tysta salar med kallt golv som ekar för varje steg. Och ju mer det ekar, desto fler tankar dyker upp i mitt huvud. Jag är fast här, med spöket utav dig.





©

Idag är en sån där jobbig dag då inget verkar gå rätt och man stör sig på massor. Till exempel.

* När man laddar upp en bild med en låttext under, sen kommer nån och skriver bara ' hellström '. Ja, det är klart jag vet att det är han om jag tagit med texten, varför påpeka det uppenbara?
* Snöblandat regn. Bara snö som stannar, tack.
* Folk som pratar om något man absolut inte har en aning om och inte intresserar sig för och att dom sen förväntar sig att man fattar allt dom sagt. Jag lyssnar inte ens.
* Stökigt rum. Finns det nåt jobbigare än att snubbla till på en klädhög när man är sur?
* När man behöver prata med någon som lyssnar men ingen har tid. Och att dom sen bara förväntar sig att man lyssnar på dom när dom behöver. Jag har ett eget liv och egna problem, jag är inte bara här för att lösa dina.
* När ens choklad tar slut. Och man behöver mer.
* Det går inget bra på TV. Vart har alla bra TV-kvällar tagit vägen?
* Folk som bara bryr sig om ens problem för att dom är nyfikna att veta vad det är.
* Datorn. Varför får man en vista, egentligen? Vi kommer ändå inte överens.
* Inga nya filmer och inga chips.
* När man behöver en kram men det finns ingen som kan ge en.

Nej, jag är inte bitter. Bara lite smått sur.

Praktik i mataffär.

Det kom en väldigt läskig, aningen skrämmande, man och sa " blöblöblö nyponsoppa? " till mig. Jag visade honom vart den fanns. Sen log jag mot honom och väntade på att han skulle ge mig ett tack och sen gå. Det fick jag inte. Jag fick mer " blöblö nej inte den.. blöblöblö? ". Ehe? Sen började han snacka tyska och väntade på att jag skulle säga något tillbaka på tyska. Ungefär nåt i stil med " Jahaaa, nu vet jag, det är härborta! ". Problemet är att mina tyska-skills inte är särskilt imponerande. Så om jag hade försökt mig på ett svar hade det blivit " scheisse ich vet inte vad dich snackar om! ". Typ.
Hur gick det? Han sa något mer och lämnade mig sen stående där som ett frågetecken, utan att ha en aning om vad han precis sagt till mig. Kanske sa han " inkompetenta idiot " eller kanske sa han " hon var en äkta blondin ". Det kommer jag aldrig få veta. Och kanske, bara kanske, kommer det hålla mig vaken inatt.

 

Jag kan inte lova dig allt du ber mig om. Du ber mig ge dig allt jag har. Varför? Vad har jag då kvar? Jag har varit idiot nog att göra så en gång, vet du vad han gjorde? Han tog allt jag hade och gick. Han lämnade mig utan ett farväl och jag lovade mig själv att aldrig vara så blind igen. Varför tror du att det här är annorlunda? Hur kan du lova mig? Hur kan du lova mig något om du inte vet om du tycker likadant imorgon? Du kanske ändrar dig totalt, en helomvändning. Och du lämnar mig, utan någonting. Nej, jag tänker inte ge dig allt. Jag tänker inte lova att jag är din, för jag är aldrig din helt och fullt. Du kanske är den enda jag leker med men du blir aldrig han. Jag lovar dig inte mitt för alltid för jag vet inte om jag är här imorgon. Jag flyr om jag vill och jag springer vart jag vill. Du kan inte fånga mig, och det vet du. Det är bara en dröm vi alla har, att nå det vi inte kan nå. Fånga den vi inte kan få. Jag har den, du har den, alla har den. Du lever genom en dröm. Likaså jag.
Och även om jag stannar kvar hos dig ett tag finns det alltid en sak jag aldrig kan ge dig, och det är hjärtat. Jag kan aldrig älska dig fullt ut. För jag har inte mitt hjärta kvar. Han tog det och gick. En gång för länge länge sen.

När din värld plötsligt rasar samman och alla murar du byggt upp rämnar, vad gör du då? När allt du kämpat så för att hålla ihop går i tusentals småbitar. När allt som betydde något slås i spillror. När du plötsligt står där utan skyddsmur, utan någon att luta dig mot och utan någon som fångar dig om du faller. När du gjort allt du kan för att skydda dig själv mot den kalla, hårda omvärlden. Nu står du där utan någon som tar din hand när du gråter, utan någon som lägger armarna om dig när du skakar och utan någon som bär dig när du inte orkar själv. Du är liten, sårbar och livrädd. Så vart tar du vägen, när du inte längre kan fly? Vart springer du när du vet att du är fastkedjad här? Vart flyr du för att glömma allt och bara tänka tankar om ingenting? Berätta för mig, för jag måste hitta den platsen. Platsen där problemen inte kan nå en, platsen där jag har tillåtelse att glömma allt för en stund och platsen där jag är lite närmare dig. Berätta, vart gick du när din värld rasade?