mirko

¤   Sommar. Färger, dofter, lite kläder, frihet. Listan kan göras lång.

¤   Fairytale gone bad.

¤   Familj, vänner, my lovely dog.

¤   Kamera och inspiration som inte tar slut.

¤   Shopping. ( I'm a girl. Jag menar, vilken tjej älskar inte att strosa runt i affärer? )

¤   Salmiak ( Jag älskar lakrits, ja ).

¤   En gräsplan och en ny fotboll.

¤   Dream like a child.

¤   Sitta uppe på däck på en färja, på väg härifrån. Lyssna på vågor, måsar och skratt. Känna doften av saltvatten och sommar.

¤   Stjärnhimmel. Norrsken. Solnedgångar. Soluppgångar. Åska. Stormar. Blixtar. It's beautiful to me.

¤   Doftar man saknat och känner igen efter en lång tid. Som första syrénerna på sommaren eller pepparkakor på julafton.

¤   Nya converse ( 6 par hitills ).

¤   Köra moppe eller bil. Jag menar, farten.

¤   Sockervadd.

¤   Regn. Sommarregn, höstregn, you name it. Doften av regn är underbar.

¤   Gamla foton. Minnen.

¤   Högtider. Känslan.

¤   Känslan av att vara nykär.

¤   Sunrise Avenue.

¤   Underskattade grejer som en tidning, en iste och en hängmatta. Hur skönt?

¤   Jordgubbar. Bär. Melon. Rabarber.

¤   Lycka.

När jag ville prata fanns där alltid någon som orkade lyssna. När jag var orolig fanns där alltid någon som var villig att skydda mig. När jag var rädd fanns där alltid någon som kunde göra mig trygg. När jag föll i bitar fanns där alltid någon som kunde laga mig. När jag jag var ledsen fanns där alltid någon som kunde göra mig glad.
Varje problem jag hade, hade dom en lösning för. Jag saknar det.
Jag känner mig tom. Genomskinlig. Trasig. Förstörd. Som att en bit av mig fattas. Som att nån skulle tagit en stor tugga av mig och ingen kan laga mig.
Jag vet inte vad jag ska göra. Min första tanke var " gå vidare ". Den tanken följdes upp av " flytta ". Men hjälper det? Försvinner känslan av att jag försvinner från platsen? Blir jag hel? Jag vet inte. Jag tror inte det. Kanske. Men inte direkt. Det enda jag vet är att jag inte kan stanna. Men jag är rädd för att gå. Men jag tror att det är det rätta. Jag måste bara.

 
Du är en sån person som finner någon konstig njutning i att skada mig.
När jag skriker är du plötsligt döv, när jag håller på att falla ihop är du plötsligt blind och när mina tårar faller ner på din hud så har du plötsligt tappat känseln. Men när jag säger " vad tycker du? " eller " jag älskar dig ", då är du plötsligt normal igen.
Så berätta för mig, vilket är det du njuter av? Mina tårar? Mina skrik? När du ser mig sakta falla i bitar? Vilket är det du gillar?
För jag mår bara skit av det. Och jag känner hur mina nyckelben börjar sticka ut, liksom alla andra ben i min kropp. Jag känner hur styrkan försvinner, jag känner hur nära jag är att bryta ihop. Allt jag känner just nu är smärta. Smärta som du gett mig.

Ibland funkar det inte med ett ex för att han inte var det som din nuvarande är.
Ibland funkar det inte med din nuvarande just för att han inte är ditt ex.
Och ibland så lyssnar man på tystnaden för mycket.

Det gör ont. En svidande smärta i bröstet, det bränner bakom ögonlocken. Jag börjar darra. Mina händer skakar. Det bränns, det svider, det värker. Allt gör ont. Varje steg, varje andetag, varje blinkning. Allt gör ont nu.
Det svider ännu mer när jag hör ännu en lögn falla från dina läppar. Det gör ännu ondare när du säger " jag lovar " för då vet jag säkert att det inte blir så. Det gör ont, vad är det du inte förstår? Du skadar mig. Du gör illa mig. När du höjer rösten blir jag rädd. När du viskar svider det i varenda cell i min kropp. När du säger saker som " jag lovar att det blir så " eller " ja, jag ska " så vill jag bara skrika rakt ut. För då ljuger du igen.
Det gör ont. När ska du inse det?

Jag brukar föredra livet i svartvitt. Det är så jag lever, det är helt enkelt jag. Om allt är svartvitt ser du inte när världen är grå. Dock ser du den aldrig i färg heller. Men det gör väl ingenting.
Nu funkar det inte längre. Det var evigheter sen jag såg något i svartvitt. Tack vare dig. Du sätter färg på hela min värld, du värmer mig när jag frusit till is och du är den finaste jag vet. Så jag ber dig om en enda simpel sak - lämna mig aldrig.

Ångest.
Panik.
Rädsla.
Skräck.
Snurrig.
Yr.
Mer ångest.
Ännu mer panik.

Alla känslor jag aldrig gillat. Dom svämmar över. Som en stor tsunami forsar dom över mig. Dom kryper inpå, tar över min kropp. Dom förgiftar mig. Rent gift.
Alla känslor jag hatar. Nu hatar jag dom ännu mer.

Jag borde ta en dusch. Försöka skölja bort alla hemska tankar. Försöka få dom att rinna av mig samtidigt som vattnet. Försöka tvätta bort dom helt, så inga tankar alls finns kvar. Försöka få bort tankarna som inte lämnar mig ifred. Ja, jag har fått nog av dom. Jag borde ta en dusch och försöka skölja bort dom.
Problemet är ju bara att det bara funkar i tio minuter.

Att se hennes ögonlock bli tyngre och tyngre. Se hur hennes andning blir mer fel för varje sekund. Känna hur hon blir kallare ju mer tiden går. Kall. Kallare. Kallare. Värmen bara försvinner ur hennes kropp. Mer och mer. Jag ser hur hon kämpar, jag ser hur hon försöker hålla sig kvar. Hålla kvar vid det sista av livet. Hon är inte redo att släppa taget än. Inte jag heller. Hon är en fighter. Det har hon alltid varit. Och jag kan inte låta bli att känna mig stolt över henne. Och ett sting av hopp. Men mest av allt, känner jag panik. Hon bara ligger där, hjälplös. Och jag är lika maktlös som hon. Jag kan inte hjälpa henne, jag kan inte hindra det. Men att samtidigt se henne kämpa emot så gör att det bara gör mer ont i mig. För jag kan inte kämpa med henne. Jag kan bara se på. Hon glider mig ur händerna. Hon kämpar för att hålla kvar det sista hon har av livet. Hon vill inte gå än. Tårarna stiger i mina ögon, paniken stiger likaså. Jag vill inte heller att hon ger upp nu. Jag vill inte att hon går. Men samtidigt vet jag att kämpa emot, är ganska omöjligt just nu. Jag vet hur det här kommer sluta. Jag vet att en av oss kommer gå. Jag vet vem det blir. Men jag vill inte tänka på det. Även om sanningen är rakt framför mig.
Hennes ögon ser annorlunda ut nu. Dom är blanka. Större. Trötta. Och något obegripligt jag inte kan tyda. Lite rädsla, lite ' jag ger inte upp ', lite skräck, lite panik. En blandning. Av alla känslor jag aldrig gillat. Nu gillar jag dom ännu mindre.
Hennes ögonlock är tyngre. Nu öppnar hon dom inte mer. Hon är kall, iskall. Andningen blir svagare och jag känner hur hon försvinner ifrån mig. Hon är borta nu. Det hon var har försvunnit. Hon vaknar inte igen. Jag känner hur ångesten och paniken vaknar till liv igen. Hon har försvunnit ifrån mig.


Hon har gett upp. Men inte frivilligt. Jag saknar henne redan. 
Men hon är inte här längre. Och jag kan inget göra.

Du säger att vi borde glömma, glömma allt som hänt. Allt vi var, allt vi är, bara glömma. Alla minnen, alla vackra ord, alla blickar borde raderas. Allting som har med varandra att göra borde glömmas. Eller i alla fall förträngas.
Jag vill inte. Jag vågar inte. Utan dig, vad är då jag? Jag lät dig ta en för stor tugga av mig. Jag gav dig en alldeles för stor del av mitt liv. Jag behöver dig nu. Jag behöver dig mer än nånsin.
Jag behöver höra dina andetag. Jag behöver höra din röst. Jag behöver en kram.
För allt du är, är också jag. Allt jag är, är även du. Du har blivit en för stor del av mig. Om vi skulle släppt taget så skulle vi gjort det för längesen. Det är för sent nu.

Jag vill inte ha nåt medlidande. Jag vill bara att det onda försvinner. Nu, direkt. Bara bort ur min kropp. Nu, försvinn. Det gör ont. Det gör svinont. Det gör alldeles för ont. Jag orkar inte. Samtidigt vet jag att jo, det gör jag. Jag har klarat värre än det här. Kanske inte sån här smärta, men jag har klarat smärta värre än den här ändå. Det går bra, det går fint. Bara fokusera. Fokusera på något annat. Problemet är att jag vet inte vad, för jag känner av det här hela tiden. Men jag vet att det går.
På nåt sätt så går det.

När blev allt så komplicerat? Jag vill vara sju. Jag vill leka i snön i fula skor. Jag vill ha röda kinder och höra skratt. Jag vill ha ett leénde på läpparna och största problemet ska vara gångertabellen.

Beskriv drömkillen; Svart hår, lagom långt. Gärna lite halvrufsigt. Blåa eller gröna ögon. Glittrande ögon. Inga fula händer. Lång. Absolut inga fula skor. Han ska inte vara snobb, men han ska vara medveten om hur han ser ut. Och han ska ha ett underbart leénde. Han ska inte vara kaxig, men inte heller helt tyst. Han ska vara otroligt charmig.

Jag mötte honom idag. Dock var han nära att köra över mig med en truck.
Men jag kan blunda för det.

Jag är inte okej.
Och när jag inte är okej, då äter jag inte. Jag brukar äta lite. Nu äter jag inte alls. Det äcklar mig. Och om jag skulle försöka, så skulle jag ändå inte få ner nåt. Jag känner mig mätt. Trots att jag inte fått i mig nåt.
Jag är trött. Men kan ändå inte somna. Mina ögonlock är tunga, tunga som bly. Men drömmarna lyckas ändå inte fånga mig och ta med mig till en värld bortom den här.
Min kropp är svag. Kanske strejkar den, vad vet jag? Svag är den dock. Jag orkar inte resa mig, för benen bär mig inte. Jag vill skrika men inget kommer ut. Jag vill berätta allt men jag kan inte, för bokstäverna i min mun är borta. Jag vill springa härifrån men det går inte. Jag vill fly, men min kropp är emot mig nu.
Så innan du frågar igen, nej, jag är inte okej. Inte okej nånstans.

Du borde vara helt förstörd.

Nej. Faktiskt inte. Ganska skön känsla ändå, att få säga dom där orden. " Nej jag är inte förstörd ". Jag är precis som förut. Jag ler ibland, jag har kvar min humor, jag är fortfarande jag. Precis som alltid. Och när jag förklarar det, att jag är som förut, får jag direkt följdfrågan.

Varför? Du borde vara helt knäckt.

Ja, jo, tack. Det kanske jag borde. Men det är jag inte. Jag är precis som innan. Det här har inte förändrat mig. Det kommer inte förändra mig. Du kommer inte märka nån skillnad på vem jag är nu och vem jag är sen. Jag kommer vara likadan, nu som då. Och sen.

Varför är du inte förstörd?

Jag tänker inte säga att det inte tar på mig alls, det är klart det gör. Det är klart det känns lite. Som ett gift som sprider sig. Men inte mer än så. Ganska skön känsla, när man vant sig vid den. En brännande smärta. Ångestladdade tankar. Mer smärta. Ganska lugnt. Jag är van, jag känner den knappt längre. Den brukar finnas där hela tiden. Jag vet inte hur det är att vara utan den, det är väl därför.
Så visst känns det lite. Men inte mer än vanligt. Så nej, det tar inte på mig särskilt mycket.

Men du borde ändå vara trasig.

Jag har aldrig sagt att jag är hel. Jag har aldrig påstått att jag är perfekt. Det är jag inte. Långt ifrån. Motsatsen faktiskt. Det är ni som hittat på skiten. Bara för att jag ler, bara för att jag skrattar, så är jag tydligen hel. Komplett. Nej, ni har fattat fel. Att jag skrattar betyder inte att jag är lycklig. Det är en fasad jag byggt upp. Om jag inte spelar glad, då frågar ni hur jag mår. Då ger ni mig dom där medlidande blickarna. Jag vill inte ha sånt.

Jag har aldrig varit hel. Jag har alltid varit trasig. En trasdocka. Det är därför inget knäcker mig, det är därför ingen förstör mig. För det kan inte nå mig. Jag har en mur omkring mig och såna som du kan aldrig nå mig här. Det där giftet har alltid funnits här. Det har alltid funnits inuti mig. Det har spridit sig överallt. Det bränns, det svider, det äter upp mig inifrån.
Men det knäcker mig inte heller.

Andas.
Andas in.
Andas ut.
Andas.

EX/KÄRLEK
1. Är du singel nu: Nja.
2. Föredrar du långa förhållanden istället för korta: Det bror på med vem.
3. Är du redo o satsa på ett förhållande nu ; Jag tror det.
5. Har du en kk : Nej.
6. Har du kört oskyddat nån gång ; Nej.
7. Har du playat någon nångång ; När jag var yngre kanske.
8. Har du dumpat någon och sedan ångrat dig : Ja.
9. Har du någon kille/tjej på g nu ; Ja.
10. Haft sex på fyllan ; Nej.
11. Sagt jag älskar dig till någon och verkligen menat de: Ja.
12. Sparat något från ett gammalt/sista förhållande/förhållandet ; Hmm. Minnen?
13. Somnat gråtande pga kärleken ; Har hänt.
14. Varit på en blind date ; Nej.
15. Har din pojkvän/flickvän sårat dig någon gång ; Jag har ingen än.


FAMILJ/BOENDE
1.Är dina föräldrar skilda ; Dom bor ihop.
2. Har du några syskon och isåfall vad ; En äldre syster.
3. Bråkar du ofta med din mamma/pappa ; Inte så jätteofta.
4. Bor du i lägenhet ; Nej.
5. Har du eget rum ; Ja.
6. Har du enfärgade tapeter ; Jepp.
7. Har du gjort iordning ditt rum ; Du menar städat? Nej, jag skulle. Men det blev inte av.
8. Har du en tv i ditt rum ; Yes.

9. Stor eller liten säng? : Jag slängde ut min dubbelsäng för en bäddsoffa.
10. Är dina syskon jobbiga? : Händer ja.
11. Har du dator på ditt rum? ; Ja.


KOMPISAR
1. Har du nån bästa vän ; Två.
2. Är du ofta med dina vänner ; Ja? 
3. Vad leker ni när ni träffas ; Ehum leker?
4. Bästa minnet med en nån vän ; Damn många. Ganska omöjligt att bara välja ett.
5. Vilken är din äldsta vän ; Angelica tror jag.
6. Kan du vara dig själv med dina kompisar ; Ja. Jag hatar falska människor.
7. Har du bråkat med din bästa vän ; Det har väl hänt alla någon gång?
8. När hade ni olika meningar senast; Jag minns inte, hah.
9. Hur längesen var det du träffade din bästis ; Eh en hel dag.
10. Har du alltid kul med dina vänner ; För det mesta.


SISTA SOM
1. Du fick en puss av ; Jadu.
2. Sov med dig i samma säng & när ; Hmm. Vet inte.
4. Du gick på bio med ; Haha damn. Var väl linnea och mathias.
5. Du höll i handen ; Jag brukar inte hålla handen.
6. Du gick på stan med ; Angelica.
7. Delade en pizza med dig ; Vet inte, har inte ätit pizza på månader.
8. Du ringde ; Typ angelica tror jag.
9. Skicka ett sms till dig ; Lollo.
10. Du kramade? ; Zappo.


ÖVRIGT
1. Har du nånsin haft utegångsförbud ; Nej.
2. Brukar du tjuvkika in i andras fönster ; Varför? 
3. Längtar du till sommarn igen ; Nja, lite.
4. Mår du bra när du kollar i spegeln ; Ibland, ibland inte.
5. Hur svarar du i telefon ; Ah?, Mhm?, Hallå? eller Vad är det?
6. Vill du ha barn ; Kanske nån dag.
7. Har du gjort något olagligt ; Har hänt.
8. Vill du så får du gärna berätta vad ; Men om jag inte vill?
9. Har du några tatueringar/piercingar ; Inte än. Men snart så.
10. Hatar du någon riktigt mycket just nu ; Ja.
11. Vem städar oftast ditt rum ; Ofta man har någon som städar ens rum? Snobb.
12. Favorit plats på jorden ; Nådendal.
13. Längtar du dit ; MEN DUH?!
14. Gillar du att sjunga ; Neh.
15. Har du egen dator ; Men ja.
16. Hur mår du idag ; Ångest.
17. Gillar du din klass ; Jag går inte i skolan.
18. Har du mycket pengar just nu ; Sommarjobbspengar.
19. De värsta du vet ; Falska människor. Hat. Krig.
20. Vad vill du jobba med sen ; Ingen aning,
21. Kommer du ha förhållande när du går ur skolan ; JAG GÅR INTE I SKOLAN.

Nu är en sån där jobbig stund då jag tänker för mycket igen.

Trots allt som gick snett så var nog 2009 mitt år ändå.
På våren var jag på en skön praktikplats. Det var inte särskilt många kompis-gräl. Det var slappt, precis lagom.
När sommaren började hittade jag och han varann igen. Han fick mig att må bra igen. Jag tror fortfarande att han är en del av dom som gör mig till mig, utan honom saknas det en del av mig. Anyhow, jag fick sommarjobbet jag ville ha. Sjukt sjukt sjukt nice. Inga kompisgräl då heller. Jag och vissa personer som glidit ifrån varann hittade tillbaka. Allt var sådär äckligt perfekt. Bra väder, skönt jobb, jag skulle börja en ny skola i en ny stad där ingen vet vem jag är, härliga personer, underbar kille. Sådär äckligt bra att man bara väntar på att något går snett.
Vilket det såklart gjorde. Han sårade mig. Men jag var idioten som förlät honom. Bara för att innerst inne vill jag fortfarande tro att han är den han en gång var, trots att han själv glömt det. Det var han inte. Han sårade mig, kom tillbaka, stannade ett tag för att sen lämna mig. Han förstörde mig igen.
¤ Sen tog sommarjobbet slut, vilket sög. Jag hade velat stanna kvar. Men allt har sitt slut, I guess.
¤ Jag åkte iväg till Finland en vecka ( bästa veckan på året ). Och jag ville aldrig åka hit igen.
¤ Ny skola. Ny stad. Nya personer. Allt var nytt. Jag var livrädd. Trots att skolan var perfekt så var den ändå så fel. Personerna var fel. Så, jag stack.
¤ Till en annan skola. Jag stannade en vecka, sen stack jag vidare ( gissa om min mamma var trött på mig här? ).
¤ Hmm. Ungefär här hittade jag en ny underbar pojke. Helt klart den bästa.
¤ Jag och en person som stod mig grymt nära gled också isär här. Och ja, jag erkänner. Jag saknar honom.
¤ Sen blev det praktik fem dar i veckan. Första platsen var ett hotell. Det lät ju ganska nice vid första tanken. Men nej. Nejnejnej. Visst, tiderna var okej. Och det är väl inte direkt fel att få äta hotellmat hela veckorna. Men det var för slappt. För.. långtråkigt. Det blev en månad, sen försvann jag. ( Fast jag kan erkänna såhär efteråt att jag saknar äppeljuicen, av allting ).
¤ Ny plats. Mataffär. Helt fel plats. Det fanns för lite att göra och personerna var.. fel. Absolut helt fel. Det enda jag gillade med stället var känslan man fick när klockan äntligen slog fyra och man fick byta om och springa därifrån ( bokstavligt ). Jag överlevde en månad, knappt.
¤ Ungefär här började också en massa dryga kompisgräl.
¤ Sista platsen för året blev att gå tillbaka till stället jag var på under våren. Bästa hitills. Det är också dit jag ska när lovet tagit slut.
Nu är julafton också över, inte särskilt kul. Med kläder, pengar, smågrejer, filmer, parfym och fyra (!) lådor choklad.


Där är det, svart på vitt. Väldigt förkortat dock. Tvåtusennio. Trots det som gick helt galet så slutade det ändå fint.
Det som inte dödar dig, gör dig starkare. Vilket det här året var beviset på. Beviset jag behövde.

Vi kanske är över. Vi kanske är helt körda. Våran saga kanske fick sitt sorgsna slut för länge sen. Men det finns tre saker du måste veta innan du går.

Jag glömmer aldrig allt du gjort för mig. Båda det bra och det dåliga kommer leva kvar inom mig. För de har båda gjort mig starkare.
Jag ska alltid minnas vår tid ihop som den finaste nånsin. Jag ska alltid minnas dina ord, dina ögon, din röst. Jag ska alltid minnas dig.
Och hur det än blir nu, om det här är det sista jag får säga dig, då ska du veta att.. jag kommer alltid älska dig.