mirko

Min sockervaddsmaskin strejkar. Jag tror min värld just gick under och jag med den.

Det var svårt att andas när du fanns bredvid. Det kändes som om nån tog ett grepp runt min hals varje gång jag gav dig en blick. Och när du gav mig ett av dina leénden så blev allt bara värre. Det var som om luften plötsligt tagit slut. Vad jag inte tänkte på då var om det är så här svårt att få luft med dig, hur är det då när du inte längre står vid min sida? Jag ville inte veta det. Jag förträngde det faktum att du en dag faktiskt kunde gå rakt ur mitt liv. Jag förträngde det och intalade mig själv att jag inte behövde oroa mig för det, för du skulle ju alltid finnas där. Du skulle stå vid min sida vad som än hände, jag kunde alltid luta mig mot dig när jag föll. Du skulle ju alltid fånga mig. Jag intalade mig själv att det inte fanns något att oroa sig över. Jag intalade mig det så mycket att jag en dag faktiskt trodde på det. Jag trodde aldrig att du skulle gå.
Tills den dagen då du faktiskt gjorde det.
Världen rasade samman på en nanosekund. Allt som förut var gjort av glitter och sockervadd blev plötsligt kall, hård sten. Jag försökte få dig att ge mig svar på alla miljoner frågor som fanns i luften men du gav mig inte ett enda. Det jag fick var en blick jag inte kunde tyda och några få ord innan du gav mig ett sista hejdå. Och sen gick. Du gick rakt ut ur mitt liv, efter allt som hänt. Du lämnade mig ensam kvar trots att det var det enda du lovat mig. Det enda du lovat mig att aldrig göra var det du gjorde. Först tassade jag runt på äggskal, livrädd att något mer skulle gå i bitar. Såklart trampade jag snett ändå, allt gick i kras. Allt som fortfarande var någorlunda helt, det som fortfarande hölls ihop, rasade isär. Då tassade jag inte på äggskal längre. Det byttes ut mot skör, vass taggtråd. Varje steg jag tog gjorde ont, varje ord som passerade mina läppar sved. Du var den jag vant mig vid, den som bar mig när jag inte orkade själv. När du gick så försvann också allt annat jag älskat. Ensam, utan dig.

Men numera tassar jag inte runt på äggskal längre. Och inte på taggtråd heller, inte så ofta i alla fall. Jag går på krossat glas nu, medveten om att ingen kommer bära mig för alltid. Jag vet att allting inte varar och att jag därför måste vara beredd att gå själv. Och jag har insett att livet inte är en dans på rosor, det är taggarna man dansar på. Det gör jag varje dag. Jag har vant mig vid det, det känns inte längre. Känslan av att allting kommer brista försvann ett tag efter att du gjorde det.
Och det har jag dig att tacka för, för att du lärde mig. Du gjorde mig starkare än nånsin, trots att du också var den som gjorde mig svagare än nånsin. Du är en av dom som gjort mig till mig, oavsett hur det slutade mellan oss. Och för det, är jag skyldig dig ett tack. Men jag väntar mig ingenting tillbaka, för sån är inte du. Du tar, du ger inte. Du tar och går. Och det är okej med mig nu.
För du lärde mig allt jag kan. Du lärde mig att jag måste ta mig upp på egen hand, och det gjorde jag. Jag får inte falla för allting, det kommer aldrig ta mig framåt. Du lärde mig att jag måste kämpa för det jag vill ha. Och det gör jag. Jag tänker inte ge upp, även om det kanske var det du ville. Jag kommer klara mig fint utan dig, även om jag aldrig trott det innan.

Du gav mig orden jag väntat så länge på att få höra. Du gav mig vackra löften, fina ord och dikter. Du gav mig det jag saknade. Du gav mig kärleken jag så länge sökt efter. Men nu när jag hittat den, är det tillräckligt?
Du ger mig allt jag ber om. Men det är inte nog. Allting är inte nog. För hur underbar och perfekt du än är, så är du inte han. Du blir aldrig han heller. Han var en idiot, han var egocentrisk och han gick inte att lita på. Men han var också idioten jag föll för, för så länge sen. Och jag ska erkänna det, jag har inte glömt honom. Jag tänker fortfarande på honom. Det händer att jag saknar honom under dom stunder då jag egentligen borde sakna dig. Det händer att jag är nära att säga hans namn och inte ditt när folk frågar om vem jag tänker på eller vem det är jag älskar. Är jag över honom? Nej. Kan jag få honom, om jag ger upp drömmarna med dig? Nej. Jag kommer aldrig vara över honom helt. Men jag kommer aldrig få honom heller. Kanske för stunden, visst. Men aldrig längre än en vecka. För han låter sig inte sitta fast. Det gör du. Du lovar mig saker och du håller dom. Du finns där när jag behöver dig. Jag har alltid en famn att krypa ihop i. Du är perfekt. Du är vad alla drömmer om, även jag. Du är allting jag nånsin önskat mig, allt jag sökt efter. Du är den jag drömt om i evigheter. Och jag trodde alltid att när jag väl hittat drömkillen så skulle jag bli lycklig på sekunden. Så varför känner jag mig då så tom?

Ja, kanske ljög vi om att vi kände något. Kanske ljög vi ihop vår saga tillsammans. Den spontana början, den ibland så lyckliga vägen och det sorgliga slutet. Kanske sökte vi båda samma sak. Jag minns att jag en gång, en enda gång, frågade dig vad du sökte efter. Din svar hörs lika klart nu som det gjorde då, trots att du gått. " Jag vill inte vara ensam ". Jag borde förstått redan då, jag borde sett alla tecken som så tydligt fanns där. Alla andra såg dom, dom varnade mig. Jag var nog blind just då.
Jag hade inget bra svar till det, så jag mumlade bara fram ett okej. Jag trodde du menade att du inte ville vara ensam för du ville vara med mig. För att du brydde dig. Det var inte så det var. Du ville inte vara ensam, med vem spelade dock ingen roll. Bara du inte var ensam.
Nej, vi sökte inte samma sak. Du sökte någon att dela dina ensamma stunder med för att känna dig mindre ensam, om än bara för en sekund. Jag sökte något jag inte kunde få.
Du sökte tillfällig omtanke, hur billigt det än lät. Du sökte något att ha för stunden men det fick absolut inte vara länge. Tillfälligt skulle det vara. Känslor fick inte finnas med. Men att bara, för en kort stund, känna sig en liten aning mindre ensam dög bra. För att sen vandra runt i en dimma av förvirring igen.
Jag sökte något jag inte kunde fånga. Jag har alltid varit sån. Det som är förbjudet, det är det som lockar mest. Den man inte får röra, det är den man leker med. Den man aldrig kan fånga, det är den man jagar. Och i mitt fall är det du. Redan i vår spontan början så gjorde du det klart för mig, vissa saker är omöjliga. Omöjliga, förbjudna och kanske rentav idiotiska. Jag brydde mig inte. Du varnade mig, jag vet om det med. Du trodde inte på kärlek, det fanns inga lyckliga slut och inget varade för alltid. Du tittade efter andra, du hade svårt för att säga vad du kände och kunde inte lova mig någonting. Du gav mig alla ord som ingen vill höra men dom fick mig att vilja ha dig mer. Du gav mig alla varningssignaler, dom som skulle fått vem som helst att springa för livet. Vem som helst utom jag. Jag sprang efter dig istället. Det var något med dig, något som fick mig att följa efter.
Men kände jag något? Jag vet inte. Kanske var det bara behovet av att jaga något som ingen annan kunde fånga. Kanske var det en önskan att fånga dig och få dig att tro. Kanske var det kärlek. Jag vet inte. Kanske var det alltihop?
Vi har inte lagt av än. Spelet är fortfarande igång, jag har inte slutat jaga dig. Och du är fortfarande personen som alla borde undvika. Du har sårat mig mer än någon annan, ändå jagar jag dig. Kanske har jag helt enkelt ett behov av att jaga hjärtesorgen personifierad. Kanske väntar jag bara på den dagen då du stannar upp, vänder dig om och jagar mig istället. Kanske.
Kanske är det en idiotisk saga vi krafsat ihop. Inte kanske, den är idiotisk. Den är spontan, den är galen, den är korkad, den är elak, den är sorglig, den är hjärtesorg och den är underbar. Det är kärlek, skrik, tårar, gräl, panik, ångest, oro, rädsla och svek. Men den är vi.
Den är du, den är jag, den är vi.

En av dom stora gåtorna i livet är ju det där när man köper en ny mobil. Att telefonförsäljaren nästan alltid säger " om den inte skulle funka, så är det bara att ringa ". Är det bara jag som hör ironin i det?

När min mobilräkning plötsligt blev lite över femhundra så kunde jag, helt tydligt, se skorna jag ville ha få vingar och flyga iväg långt bort för att inte återvända. Det kanske inte var en sån bra dag trots allt.

Känslan är borta. Ångesten försvann, paniken avtog och skräcken nådde mig aldrig. Du har inte samma makt över mig längre. Du kan inte kontrollera mig så som du kunde då. Du äger mig inte längre.
Ärligt talat så saknar jag den känslan du gav mig lite. Ja, konstigt nog gör jag det. Troligen är det väl för att jag har blivit så van vid ångest, tårar och svek. Det är vardag. Och nu när den känslan plötsligt övergett mig känner jag mig bara så.. tom. Lika tom som ett kinderägg utan leksak, jag är bara ett skal. Allt det jag är van vid är borta. Känslan jag lärt mig leva med övergav mig. Visst är det ovanligt och visst, det skrämmer mig en aning. Men för första gången får jag veta hur det känns att vara fri. Det är som att jag släpat runt på en stor sten på ryggen och plötsligt är den borta, jag kan andas igen. Men jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Att veta att du inte har glömt mig ger mig en konstig känsla jag inte kan beskriva särskilt bra. Lite lycka, lite ångest, lite chock, lite rädsla, lite ånger, lite skräck och lite panik. Det är ungefär den känslan jag har när någon nämner ditt namn. Är jag rädd för dig? Jag vet inte, lite kanske. Du är den som kan ta fram både det bästa och det värsta i mig. Eller är det mig jag är rädd för? Rädd för att jag inte kan hantera det här så som jag borde, rädd för att jag ska komma på mig själv med att önska att jag har dig som jag hade dig då. Eller är det känslorna jag är rädd för? Rädd för att falla men inte lyckas fälla dig. Rädd för att det ska få ett slut. Rädd för att slutet inte blir lyckligt utan mest består av kaos, skräck och tårar.
Jag är nog rädd för allt det där. En blandning. Och jag gillar det inte. Jag gillar inte när paniken kommer krypande och det känns som att jag borde springa för livet. Jag gillar inte ångesten efteråt eller känslan av att det alltid fanns något jag kunde gjort bättre. Jag gillar inte att komma på saker som jag skulle ha sagt men aldrig fick fram. Jag gillar inte känslan av att det här kanske är totalt fel och att jag vandrar på fel väg. Jag gillar inte att behöva tänka ut själv vad du menar med det du säger eftersom du aldrig kan säga något tydligt. Jag gillar inte att behöva lösa gåtor för att förstå dig.
Men att se dig igen skrämde mig ännu mer. Att höra din röst gav mig panik. För det fick mig att inse att jag faktiskt saknade dig.

Jag vet inte hur du lyckades men du har satt en radar på mig. Den ger utslag varje gång jag är på väg mot lyckan och då vet du att det är dags att rycka in. För inte får jag bli lycklig, absolut inte. När jag trodde att jag glömt allt vi sagt, förträngt det du gjort mot mig och gått vidare - då dyker du upp. Som ett spöke ur döda drömmar. Du bara är där, precis som alltid. Ljudlöst och tyst, men plötsligt står du där. Jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte vad jag ska göra. Så jag bara står där. Jag stirrar på dig och kippar efter andan. Lever jag? Eller har du verkligen dödat mig? Andas jag? Det var frågorna som surrade i mitt huvud. Snabbt la jag handen över hjärtat och insåg att jo, det slog. Inte som vanligt men det slog. Jag var inte död. Än. Jag fick inte fram ett ord, alla ord som snurrade i mitt huvud kändes fel. Så tills sist väste jag bara fram " vad vill du ha av mig? ". Okej, inte världens bästa val. Men det var det enda jag fick fram. Du log snett och förklarade. Förklarade allting och jag erkänner att jag inte lyssnade, det är därför jag inte längre minns. Det enda jag fokuserade på var att minnas hur man andades normalt. När du till slut stängt munnen och stod där och såg på mig med förväntansfulla ögon, det var då jag insåg att det var min tur. Min tur att säga vad jag tyckte, vad jag tänkte. Jag var nära att säga " du har bara förstört mig varenda gång, varför förtjänar du min tid? " men jag lät bli. Jag sa det inte. Jag hade chansen och jag sa det inte. Varför? För jag vill inte att det ska finnas den minsta risk att jag förlorar dig. Jag behöver dig. Du får mig att känna mig levande. Hur? För du förstör mig så många gånger och jag vet att jag lever när det är svårt att andas. Så vad sa jag istället? Jag sa okej. Jag förlät dig, bara sådär. Utan att tänka mig för sa jag att det var lungt. Om man vet hela historien, då skulle man tycka att jag var en idiot nu. Det gör jag också, lite i alla fall. Men jag vore en större idiot om jag lät dig gå ifrån mig nu. Jag sa att det var lungt och att vi kunde ses, som du ville. Varför gjorde jag det när jag vet att det finns en risk att du sliter mig itu? Jag vet inte. Kanske för att jag tror att det här bara är en konstig inledning till en mardröm. Kanske för att jag tror att jag drömmer än. Men det gör jag inte. Jag är vaken. Du gick rakt in i mitt liv igen och jag är vaken. Jag vet inte om det är en bra grej.

1. - Your memory marks everything I do.


Den kändes som ett brännmärke. Och det hade suttit där i flera år nu. Inprintat i nacken på mig med bläck som inte går att sudda ut.
Då jag gjorde den, vi gjorde den, hade jag haft en rätt kort spretig tuppkamsfrisyr. Vitblont hår som stod åt alla håll och kanter och ögon inramade av sotad ögonskugga. Blek i hyn var jag och läpparna lutade nästan också åt det vita hållet. Vi hade fått en galen idé om en impulsgrej och, som alltid, så hade vi gjort som vi tänkt. Ingen tvekan, inga tvivel. För det var ju så vi var. Jag var sexton, du var sjutton. Små skitungar, egentligen. Små skitungar som käftade emot alla, bråkade och gjorde allt vi inte skulle. Vi lekte med elden, skulle man kunna säga. Små skitungar som inte hade en aning om vad som väntade oss i livet.
Det hade varit en tisdag. En tisdag i slutet av april, den tjugosjätte för att vara exakt. Egentligen var det meningen att vi skulle sitta i varsin skolbänk på varsin lektion. Men vi vägrade. Vägrade göra som vi blev tillsagda och vägrade vara ifrån varandra. Istället hade vi sprungit allt vad vi orkade därifrån. Mest för att din lärare fick syn på oss då vi stod precis vid porten och planerade att fly. Vi tog en genväg genom trädgårdar och jag minns en gammal tant som slängde sin lilla spade efter oss då vi precis sprungit rakt över hennes trädgårdsland och det hon precis fixat till. Den hade nästan träffat dig, men bara nästan. Vi skrattade bara åt det och sprang vidare. Sprang ända tills vi kom fram till ån som rinner genom staden. Där hade vi stannat upp och bara sett oss omkring efter en plats att gömma oss på, eftersom du var säker på att dom skickat någon efter oss. Vi hade följt ån ner mot centrum då vi hittat den perfekta platsen. Under en stenbro hade vi krypit ihop, tätt intill varandra, i flera timmar. Vi hade tagit slut på alla dina cigaretter, pratat skit och jag hade lekt med din piercing i läppen. En solig dag i april, sommarn var på väg. Och istället för att sitta i klassrummet och plugga till slutproven gjorde vi allt vi aldrig skulle. Tillsammans.
Vi hade vandrat vidare ner på stan när du slutade tro att någon följt efter oss. Vi hade kollat igenom varenda affär minst två gånger, tjafsat om vilken skiva som var bäst då och till slut hade vi dunsat ner på en solig trapp. Vi hällde i oss onyttigt mycket kaffe, jag rökte upp dom flesta av dina nyinköpta cigaretter och spelade gamla Nirvana-låtar på mobilen. Den dagen var den bästa i mitt liv. Jag satt i ditt knä och bara.. var. Allt var så perfekt. Mina svarta trasiga jeans var perfekta. Även den urtvättade för stora t-shirten jag snott av dig var perfekt. Du viskade dom där fina orden till mig och jag log fånigt mot dig. Tänk att jag hittat någon så perfekt som du. Vi pratade om allt och ingenting. Du berättade om dina drömmar, jag berättade om mina. Jag minns fortfarande vad din högsta önskan var. Du ville hitta någon att bli lycklig med. Jag minns också att jag hade väntat på att du skulle lägga till " och det är du " men det hade du aldrig gjort. Min önskan var att få dig. Du log och slog armarna om mig och viskade dom där tre orden. Jag ville lägga till " för alltid " men vågade inte. Du kanske skulle bli rädd. Vi satt tysta ett tag men sen öppnade du munnen och sa med allvarlig röst, " vet du vad? ". Det hade skrämt mig. Jag trodde du skulle säga att du tröttnat. Jag var livrädd då jag frågade vad. Du lutade hakan mot min axel och viskade " det här är den bästa dagen i mitt liv, jag önskar att jag aldrig glömmer den ". Jag log och höll med dig. Då passerade en kille i tjugoårsåldern, han hade en grå t-shirt och man skymtade en tatuering av en stjärna på armen. Både du och jag satt tysta en stund efter att han passerat och flera minuter senare hörde jag din röst säga " tänker du på samma sak som jag? ". Jag hade nickat, visst gjorde jag det. Det gjorde jag alltid.
Och det vi tänkte på, det gjorde vi. Vi hade gått till första bästa tatueringsstudio och gjort så att vi varade för alltid. Eller i alla fall aldrig fick glömma.
Tre timmar senare hade vi gått ut därifrån, du var fattigare och jag gnällde över smärtan. Men vi hade gjort det.
Eftersom båda två hade haft ganska kort hår då så syntes såklart tatueringarna i nacken dygnet runt. Om man inte hade en stor munkjacka, förstås. Men vi dolde dom aldrig. För det skulle ju vara för evigt.

Han är en kopia av dig. Likadan på pricken, nästan. Samma hår, samma ögon, samma läppar, samma längd. Det är som om han är din tvilling. Din goda tvilling, du är den onda. Han är som du. Exakt. Fast ändå... nej. Han är för snäll. Säger ja till allt, håller med om allting, gör vad man vill när man vill det. Det gjorde aldrig du. Jag bad dig om en sak, du gjorde motsatta. Jag sa en sak, du sa emot. Det var vi. Det var så vi var, hela tiden. Varandras motsatser som tillsammans blev kompletta. Vi var osams så ofta att allt verkade perfekt när vi väl kom överens. Det kan kallas en sned verklighetsbild men det var så vi var, så olika att vi blev lika.

Jag vill inte. Jag vill inte att det ska förbli såhär mellan oss. Men det finns heller inget jag kan göra, för du har alla kort på hand. Jag har inget att spela med längre och kan inte fuska mig igenom det här. Det här.. vad är det för något? Något som började som nåt underbart fin och som vi sen gjorde om till världens sjukaste spel. Vi förstörde det finaste vi haft, för vad? För panik, ångest, skrik, tårar och svek. För att kunna såra varandra tusen gånger om utan skuldkänslor. Well, det kanske funkar så för dig. Inte för mig. Jag kan inte sova om jag har minsta tanke på att jag sårat dig. Så bra gick det. Jag gissar på att du vinner den här ronden. Och det gör mig galen. Det gör mig galen att du sårar mig tusen gånger om och inte ser hur du bryter ner mig. Eller kanske ser du men väljer bara att inte bry dig, jag vet inte. Men jag vet att jag inte vill att det är såhär vi ska sluta. Men hur ska jag få dig att lyssna när allt du vill är att slita mig i bitar?

Det finns alltid saker man kopplar till personer, hur mycket jag än önskar att det inte gjorde det ibland. Nu är en sån stund. För hur mycket jag än avskyr dig för allt du gjorde så kommer jag heller aldrig få en chans till att glömma det. För varje dag påminns jag om dig. Det finns låtar jag inte kan lyssna på för att dom beskriver dig perfekt. Jag kan inte heller se twilight utan att ge dig minst en tanke. Sommarnätterna i fönstret med telefonen i handen kan jag ju bara glömma. Vissa ord och meningar kan jag inte längre säga. Och om nån annan säger dom till mig, då återvänder den där tomma blicken till mina ögon och jag sitter tyst. Vill inte höra. Vill inte veta. Vill inte minnas. Men samtidigt vet jag att jag inte kan undvika allting för evigt. Och det hade jag inte planerat heller. Bara tills känslorna försvunnit ur min kropp.

Leken är över. Det roliga har tagit slut. Fortare än vanligt gick det. Jag har dig runt lillfingret, du är fast. För alltid. När dina läppar formade dom där orden tog det roliga slut, där och då. " Jag är din ".

If words could kill I'd spell out your name
If songs could kill this one's for you

©

©

Jag vill säga alla dom där meningarna jag aldrig sa. Dom som jag hade behövt säga men som aldrig passerade mina läppar. Jag vill ge dig orden jag aldrig vågade ge dig. Du förtjänade dom verkligen. Det hade kanske gjort skillnad på hur vi är nu. Kanske. Å andra sidan, kanske inte. Men du förtjänade dom ändå.
Jag vill ge dig dom och tusen till men jag kan inte. Jag vill se in i dina glittrande ögon och försöka förstå, en sista gång, vad du tänker. Jag vill höra dig säga orden jag saknat. Dom jag behöver höra. Jag vill känna dina armar omkring mig en sista gång, bara för att få ett sista minne av det. Trygghet. Det är vad du är för mig. Du kommer alltid vara det. För när jag tänker tillbaka, på allt vi sagt och gjort, finns det inget jag ångrar. För jag fick dig att falla. Jag fick dig att bli min.
Men att det sen inte fick världens bästa avslut är en annan sak. Kanske är det inte ens över? Jag vet inte. För nånstans i dimman tappade vi bort varann. För en sekund glömde vi allt som hänt och det räckte. Det räckte för att vi skulle glida isär. Det var som att hoppa från en brant klippa rakt ner i ett mörkt ingenting. Vi visste inte vad som väntade, men vi brydde oss inte. För vi hade varandra. Så vi gjorde det bara. Hoppade rakt ut i ett ändlöst ingenting. Ingen aning om vad som väntade, om det skulle bli bättre eller sämre. Men det gjorde ju ingenting, för vi hade varann. Trodde vi. På vägen ner mot botten så förlorade vi varandra. Vi gled isär på en nanosekund och plötsligt var det över. Skiljda vägar. Varsitt håll.
Det finns miljoner saker jag vill säga dig. Förklara för dig. Eller bara berätta för dig. Men jag har ingen tid kvar. Vi hade en tidsbegränsning och jag hann aldrig få orden att passera mina läppar. Inte du heller. Det finns så mycket vi bara lämnade osagt, trots att det borde få komma ut i luften. Jag är säker på att det kommer dofta ångest när vi möts igen. Allt för det vi aldrig hann säga.

Någon har varit där innan dig och någon kommer vara där efter dig. Du blir aldrig den enda, hur mycket du än vrider och vänder på det. Du är en av alla dom. En av alla dom som fallit och sen ångrat sig. Du är som jag.

 

©

 

Jag minns knappt den du egentligen är. Jag har ett vagt minne av honom. Men han, den du är nu, är inte du. Du står framför mig med tom blick och säger att det inte är mitt fel. Nej, jag vet det. Jag vet det så väl. För du gör jämt såhär mot mig. Du sårar mig, fångar upp mitt intresse igen trots att det aldrig riktigt svalnat, är min för ett tag för att sen lämna mig med ett itusågat hjärta igen. Och igen. Och igen. Varenda gång, samma sak. Och man tycker ju att jag borde ha lärt mig något av det här. Det är inte veckor vi pratar om, det är år. Vi har hållit på såhär i år. Jag vill inte räkna ut hur många för det skulle bara påminna mig om alla minnen vi har ihop. Och sen alla hemska stunder. Och det jag skulle minnas mest är alla farväl. Alltid från din sida. Jag står kvar, du går iväg. Jag står fortfarande kvar när du återvänder. Och sen börjar leken om igen. Jag borde ha lärt mig något. Och det har jag faktiskt, tro det eller ej. Jag vet att du är ett kräk. Du är ett falskt patetiskt as och du förtjänar egentligen inte någons tid. Jag vill såra dig. Jag vill förstöra dig. Jag vill slita dig i bitar, laga dig och sen slita itu dig igen. Så som du gjort mot mig så många gånger. Men jag kan inte. För hur mycket jag än hatar dig för allt du gjort så säger något i mig stopp. Jag kan inte göra dig illa. Det är något som tar emot och jag kan inte vinna. Jag är körd. Jag gillar inte känslan av förlust. Och den har jag haft i åratal nu, tack vare dig. Jag vill förklara för dig men varenda gång när jag har börjat har du ignorerat och gått iväg. Varje gång, du vill inte höra klart. För du vet vad jag har att säga. Jag vill säga att jag har tröttnat. Spel är inte kul längre. Jag har fått nog av att du kör över mig och jag har ingen ork till att ta mig upp en gång till.
Men vad säger jag? Ingenting. Så vi fortsätter spela. För du vill inte höra om jag vill lägga av och jag vill inte höra dig säga att du vunnit. Så vi spelar vidare. En vinner det här. Det lär inte bli jag.

På något vis är det så mycket enklare när det gäller att vara stark, bara för sig själv. När det gäller att hålla masken, stå ut med allt även om det mesta är skit och ha en gnutta självkontroll kvar. Men det är fucking inte alls lika lätt när det gäller att stå ut och vara stark även för nån annan. När det gäller att vara stark för två. Jag orkar knappt hålla mig själv på benen, måste jag nu vara ditt ständiga stöd? Jag har inget emot det, det är inte det jag säger. Det jag säger är att jag är klen. Svag. Hur lång tid tar det inte då innan vi båda faller till marken? Och det kommer bara vara mitt fel. Om du så mycket som snubblar till, hur orkar jag då hålla oss båda uppe? Särskilt nu när jag är trasigare än nånsin. Jag vill hjälpa dig. Jag vill verkligen. Du förtjänar det bästa. Du förtjänar allt fint världen kan ge. Och jag ska försöka allt jag kan för att du ska få det. Du är värd det. Det spelar ingen roll om det tar all min kraft för att hålla dig på benen, om jag bryts ner bit för bit eller om jag helt och hållet försvinner. Så länge du är kvar. Jag önskar bara att du inte hade behövt min hjälp när jag är som svagast och egentligen behöver dig som stöd.

Sluta hålla med mig om allt jag säger.  Något måste du misstycka om. Något, säg något. Även om det är simpelt, säg det. Jag orkar inte med att du är en ja-sägare.
Sluta säga " jag älskar dig " efter allt dumt jag gjort. Varför gör du det? Jag skulle kunna komma till dig med röda ögon, tårar trillande nerför kinderna och släpandes på världens största säck med ånger och viska till dig " jag har svikit dig igen.. ". Det enda du skulle göra vore att ge mig en puss på pannan, ett leénde och säga " vad fint älskling! "
Sluta försöka förstå mig när du uppenbart inte kan det. Du förstår inte mitt sätt att tänka, det har du aldrig gjort. Så istället ler du bara och håller med, vilket för mig tillbaka till vart jag började. Punkt ett. Varför kan du inte bara tolka det som du vill, sluta försöka förstå mig innan du ens har pratat med mig.
Sluta försöka läsa mina tankar för du har inte den förmågan. Du kan inte. Du har aldrig kunnat det. Vad jag vet finns det endast två personer som kan läsa mina tankar. Du är inte en av dom.
Sluta lova mig saker som både du och jag vet kan brytas vilken sekund som helst. Du vet att jag hatar det. Folk som ger mig löften och sen inte kan hålla dom. Du vet det. Så varför lovar du mig saker om och om igen när både du och jag vet att nån gång bryter du något av det? Vad är poängen med att lova mig hela världen när du inte ens kan ge mig ett nu?
Sluta beskydda mig dygnet runt. Jag klarar mig själv. Jag älskar att ha dig som sköld ibland, det är inte något jag nekar till. Men inse fakta, jag klarade mig helt på egen hand innan och vad jag vet har jag inte blivit totalt hjälplös sen jag mötte dig. Jag vet fortfarande hur man käftar emot, jag vet vad jag inte borde göra och jag minns hur man slåss. Jag har tagit hand om mig själv hela livet och kan inte sluta bara sådär, det borde du förstå.
Sluta tro att du äger mig. Ingen gör det. Ingen kan nånsin göra det. Jag äger mig själv och ingen annan får bestämma över mig. Försöker någon så sticker jag. Och den personen lär inte se mig igen.
Sluta påminna mig om hur ditt liv var innan mig. För jag vill faktiskt inte veta längre. Jag har fått höra det mesta om dina ex, om din familj och om.. ja, allt om dig. Men mest om det första, och vet du vad? Jag tål inte sånt snack. Antingen är du över det eller inte. Och om inte, förträng det eller lämna mig. Så simpelt.
Sluta vara så gullig mot mig när jag vet att du egentligen vill skälla ut mig. Varför är du så rädd att säga ifrån? Du vill skrika " din elaka bitch! " men du säger " vad söt du är gumman ". Är det bara jag som hör skillnaden? Och är det bara jag som inte fattar varför du inte skriker på mig när du egentligen så gärna vill? Gör det, jag kan ta det. Jag är van.
Sluta ge mig allt jag pekar på. För jag testar dig bara ibland. Jag testar om du kan säga nej till mig. Det kan du inte. Aldrig.
Sluta tro att jag är en ängel. För det är jag inte. Dock har jag inte sagt det heller. Om du bara visste vad jag kan göra mot dig. Jag har gjort kusligt många saker jag ångrar, saker jag inte är stolt över. Så sluta tro att jag är världens snällaste unge som aldrig skulle kunna såra någon. För då är du blind.
Sluta stirra mig i ögonen. Jag har en grej mot det. Jag kan se dig i ögonen, visst kan jag det. Men jag fattar inte grejen med ett puttenuttigt par som sitter och verkligen glor varann i ögonen och fnissar fram " åh du är så söt! " och " nej, DU är så söt! ". Jag fattar det bara inte.



Sluta ge upp så himla lätt!

Tänk dig en våg. Nej, inte vatten. En våg man väger saker på. En sån där gammaldags grej med två skålar. Lägg det du vill välja på högra sidan och det du borde välja på den vänstra. Vilken sida tippar över? Vilken väger mest? Vilken väljer du?

Jag vill inte säga att jag ångrar allt, för det gör jag inte. Jag vill inte ta tillbaka orden jag sagt, för jag menade dom när jag sa dom. Jag vill inte spola tillbaka tiden och skippa att göra något jag gjorde. Eller det vi gjorde. Det kanske var fel. Kanske? Det var nog fel. Men ibland känns fel bara så rätt att man inte bryr sig. Jag vill inte ångra något. Och jag vill absolut inte ångra dig.

Blogg.se är fucked up. Jag kan se kommentarer jag får, men dom publiceras inte även om jag godkänner dom. Startsidan är galet fel och hela skiten gör mig förvirrad. Och plus att jag tror att jag dragit mina fingrar ur led på högerhanden. Inte toppen.

När allt känns skit, vart tar man vägen? När det känns som om alla, hela världen, är emot en. När ingenting går rätt och allt man säger tolkas fel. När man råkar ge någon en blick som egentligen var menad åt en annan. När man förlorar någon som betyder så obeskrivligt mycket. När man inser vilka misstag man gjort och att det inte går att rätta till dom. När man ångrar allt man gjort mot någon och inte kan fixa det. När man vill ta tillbaka allt man sagt men inte kan stoppa tillbaka orden in i munnen igen. När man ångrar nåt man gjort mot någon men inte kan spola tillbaka tiden. När det är för sent att rätta till sina fel. När världen är upp och ner och man inte kan hitta en väg tillbaka till den man en gång var. När man inte minns hur ett leénde känns. När allt man känner till är ångestfyllda nätter och tysta tårar. När man inte längre vågar lita på någon. När folk bara vill förstöra en, riva en i bitar eller slita en mitt itu. När allt är skrik, tårar, gräl, panik, ångest och sorg. När man förstår hur trasig man egentligen är och att den enda som kan laga en inte finns kvar i ens värld längre.
Vart tar man vägen då?