mirko

Den här tiden förra året hittade vi tillbaka. Jag till dig. Du till mig. Till varandra. Du hittade mig igen. Du hade inte glömt. Det var underbart. Det var fint. Det var underbart fint. Jag saknar det litegrann.
Dina ord, dina meningar. Dig. Det var liksom.. så enkelt. Kanske för att jag är van vid hur du är. Jag vet att du tröttnar, och jag vet att du lämnar mig för någon då. Jag vet att du är brutalt ärlig. Men jag vet också att du kommer tillbaka till mig. Av någon anledning, som du alltid vägrar berätta, så återvänder du till mig. Därför funderar jag nu på när du kommer hit igen. När du kommer med vackra löften och underbara ord. Det var ett tag sen nu. Så jag har den där känslan av att snart ringer min telefon den där alldeles speciella signalen.