mirko

Med honom var det så annorlunda mot hur det är med dig. Då var det - BAM, BAM, BAM - smäll på smäll. Han kanske bara ville se hur mycket jag kunde ta, vad vet jag? Jag vet dock att jag tog emot allt och sen sa efteråt " jag älskar dig ändå ". Det kanske var det han ville. Att jag inte skulle säga dom orden, så han skulle han en ny anledning att såra mig. Jag vet inte.
Han gjorde saker som skrämde mig. Spår av honom kommer alltid finnas kvar i mig. Jag minns allting, aldrig att han skulle låta mig glömma. Det var tårar, skrik, ångest. Panik, gräl, otrohet, mer tårar, rädsla, oro. Allt han visste att jag var emot, det gjorde han mot mig. Han ville väl se min reaktion, antar jag. Grejen är, jag hade knappt någon. Jag grät lite, var ledsen en stund och sen skakade jag av mig det. Förträngde det. Det måste retat honom. Att jag kan säga att jag är " så emot " en sak men sen inte göra något när det händer mig. Han trampade på mina gränser och han visste det så väl. Problemet var ju att ju mer han trampade, desto otydligare blev gränserna jag satt för att skydda mig själv. Han suddade ut dom. Jag hade inga riktlinjer kvar. Så, jag följde hjärtat. Dum grej enligt vissa, nödvändigt enligt mig. Jag förlät han, om och om och om igen. För, när du är tretton och en kille säger " jag älskar dig ", då kommer du tro honom. För du har inte insett faran du sätter dig själv i än. Du har inte insett vilken risk du tar att bli sårad.
Men den risken, det är värt det. Det är värt att chansa.

Men med dig? Jag vet ärligt talat inte längre. Jag vet inte vad som händer, vart vi står, vad vi är. Jag vet ingenting. Och du hjälper mig inte. Du försöker inte ens hjälpa mig reda ut all frågetecken i luften runt omkring mig. För " du har inte tid ". Eller " du orkar inte ". Men vet du vad? Det finns mycket jag inte haft tid med. Det finns mycket jag inte orkat göra. Men jag gjorde det ändå. För du bad mig. Men du? Du ger mig inte ens en chans. Och det sårar mig. Sårar mig mer än något annat. Han kanske var en otrogen idiot men han hade åtminstonde tid till att leka med mig också. Han lekte med flera men han hade tid. Du säger att du bara ser mig, men inte ens det är en anledning som är bra nog för dig att ha tid för mig.
Liksom han trampar du på mina gränser. Precis när jag målat upp dom igen, då kom du. Du kom och ställde dig precis på linjen där gränsen går och suddade ut den, bit för bit. En bra början om man vill ha mig under kontroll.
Mitt hjärta säger " han är ärlig ". Det säger att det blir snart bra, att jag kommer få uppleva hans underbara sida snart. Snart är han den som jag tror att han är. Men när är snart? Jag har undrat det länge nu.
Min instinkt säger " spring för livet ", liksom så många människor sagt åt mig. Dom flesta, faktiskt. " Han är inte värd dig, du behöver inte honom, du klarar dig ändå, jag finns här för dig, det finns bättre " och några hundra anledningar till. Men dom har visst glömt två, ganska irriterande, egenskaper hos mig.
Den ena är att jag är extremt envis, jag ger mig inte föränn jag fått det jag ska ha. Vilket i det här fallet är dig. Jag har förstört mig själv flera gånger för att få det jag vill ha. Och jag har en känsla av att jag kommer göra det även nu.
Den andra egenskapen är att jag är väldigt trotsig. Om någon säger " gör det ", så gör jag tvärtemot. Så nu när folk säger " lämna honom, han är inte bra för dig " så stannar jag kvar, bara för att bevisa att jag kan överleva honom. Jag är stark nog.
Väldigt irriterande saker men ja, det är så jag funkar.
Men en del av mig tycker att du borde göra så som han gjorde, såra mig bara. Gör det. Jag kommer bli ledsen, men jag klarar mig. Jag kommer gråta, men tårar torkar. Jag kommer vara upprörd och skrika, men till sist tappar även jag rösten. Jag kommer känna att världen rasat samman, men någon kommer hjälpa mig bygga upp den från grunden. Så såra mig, jag fixar det. Jag har blivit sårad förr. För vad är det egentligen som du tycker är så underbart, med att dra ut på att såra mig? Försöker du krossa mig långsamt?
En större del av mig vill dock tro på dig. Den vill tro att du är ärlig, att du är sann. Att varje fint ord är sanning. Men jag behöver bevis. Det vet du lika väl som jag.
Så välj nu. Ta tag i mig och håll mig hårt eller så släpper du ditt lösa grepp helt.
För jag börjar undra vem du är ibland.