mirko

Jag tänkte mig inte för. Jag bara gick. Och det var något av det sämsta jag kunde göra. Men jag tänkte inte.
Jag gick till platsen där vi möttes första gången, och jag tänkte inte på det. Inte föränn jag var på väg därifrån. 
Först då förstod jag varför det där svarta hålet inuti mig växte sig större. Minnen. Det blir större av minnena av dig. Flashbacks från när jag en gång inte gick själv därifrån, när jag hade dig bredvid. Jag kunde se dig framför mig. Men jag vet att det inte var du. Det vara bara spöket av dig jag såg.
Men samma hår, samma leénde, samma ögon. Det var du. Det enda problemet var bara att jag inte kunde röra dig. Om jag närmade mig dig så försvann du.
Jag lovade mig själv att inte gå dit igen efter allt som blev. Jag lovade att aldrig sätta foten där. Nu gjorde jag det. Jag gick bara rakt fram, utan att ägna dig en tanke. Men när jag var på väg därifrån så stack något till i mig. Jag såg mig omkring och insåg vart jag var. Fel plats. Fel tid. Jag är helt enkelt inte stark nog att återvända. Eller jo, återvända är jag stark nog att göra. Men att återvända och sen gå igen, det funkar inte. Det gör ont. Och jag hatar att du gjorde såhär mot mig. Jag hatar att du la nån slags förbannelse över mig. Och jag hatar att jag inte kan bryta mig fri. Jag hatar att du har all makt och jag är hjälplös. Jag hatar det.
När jag gick därifrån med tveksamma och osäkra steg forsade alla känslorna över mig på en gång. Som en stor tsunami och jag sjönk. Nånstans där sjönk jag, fast ingen såg. Ingen såg någonting.
Utom jag. Jag hade miljoner minnen som spelades upp framför mina ögon. Men bara jag såg.
Jag såg allting. Samtidigt som tusentals känslor slukade mig hel. Ångest, panik, glädje, rädsla, lycka, sorg, ånger, bitter, skräck. Allt och så mycket mer.
Jag försökte att ignorera vad platsen betydde för mig när jag gick därifrån. Jag försökte att inte tänka på fina minnen som utspelats sig där. Jag försökte att låta bli alla tankar som kunde leda tillbaka till dig. Jag försökte låta bli att tänka alls.
Och sen gick jag snabbt därifrån och spelade omedvetet våran låt på iPoden.

Jag brukar föredra livet i svartvitt. Det är så jag lever, det är helt enkelt jag. Om allt är svartvitt ser du inte när världen är grå. Dock ser du den aldrig i färg heller. Men det gör väl ingenting.
Nu funkar det inte längre. Det var evigheter sen jag såg något i svartvitt. Tack vare dig. Du sätter färg på hela min värld, du värmer mig när jag frusit till is och du är den finaste jag vet. Så jag ber dig om en enda simpel sak - lämna mig aldrig.

Ångest.
Panik.
Rädsla.
Skräck.
Snurrig.
Yr.
Mer ångest.
Ännu mer panik.

Alla känslor jag aldrig gillat. Dom svämmar över. Som en stor tsunami forsar dom över mig. Dom kryper inpå, tar över min kropp. Dom förgiftar mig. Rent gift.
Alla känslor jag hatar. Nu hatar jag dom ännu mer.

Du ler, du skrattar, du håller om mig. Jag är trygg. Men samtidigt så rädd. Livrädd. Livrädd för att du kanske går igen. Du får inte gå. Så jag kramar din hand lite hårdare, ser dig i ögonen och hoppas att du förstår. Du ler. Du böjer dig fram och viskar " jag vet vad du menar ", som om du läst mina tankar. Jag ler tillbaka. Ett svagt men hoppfullt leénde. Kanske är det här början på något bättre? Du håller mig närmre dig och jag lutar huvudet mot dig. Du doftar trygghet.
Du gör mig lugn igen. När allt annat är fullt av kaos och panik gör du mig lugn. Du är botemedlet när världen är hemsk.
Jag kryper närmare dig, vill aldrig härifrån. Jag känner din doft, jag hör dina hjärtslag. Jag känner dina andetag mot mig. Det är såhär det ska vara. Du och jag. Omvärlden finns inte då.
Plötsligt är du borta. Bara borta. Jag springer runt och letar men du finns ingenstans. Paniken stiger. Var är du? Var är du? Var är du? Jag springer runt som en galning och letar efter dig. Och där står du. Du ler inte längre. " Det går nog inte ändå " mumlar du. " Vadå? ", viskar jag. " Vad är det som inte går? ". Du ler ett svagt leénde. " Du och jag. " Sen går du. Jag försöker springa efter men benen bär inte. Jag försöker skrika och ropa men rösten är försvunnen. Jag gråter och känner hur paniken fyller mig igen. Snälla, gör det inte. Snälla, lämna mig inte här. Snälla, du sa ju att du aldrig skulle gå. Du lovade mig.

Jag skriker. Jag sätter mig upp och skriker. Jag ser mig omkring i panik. Jag är hemma. Det var bara en dröm. En vacker dröm. Men ändå så totalt hemsk. Allting snurrar. Varför gjorde du så mot mig? Ska jag leva såhär för alltid nu?
Jag vet att jag inte kan få tillbaka dig genom drömmar. För när jag vaknar är du aldrig kvar. Fast om drömmarna är det enda sättet jag kan komma nära dig på igen, så okej.

Jag borde ta en dusch. Försöka skölja bort alla hemska tankar. Försöka få dom att rinna av mig samtidigt som vattnet. Försöka tvätta bort dom helt, så inga tankar alls finns kvar. Försöka få bort tankarna som inte lämnar mig ifred. Ja, jag har fått nog av dom. Jag borde ta en dusch och försöka skölja bort dom.
Problemet är ju bara att det bara funkar i tio minuter.

Att se hennes ögonlock bli tyngre och tyngre. Se hur hennes andning blir mer fel för varje sekund. Känna hur hon blir kallare ju mer tiden går. Kall. Kallare. Kallare. Värmen bara försvinner ur hennes kropp. Mer och mer. Jag ser hur hon kämpar, jag ser hur hon försöker hålla sig kvar. Hålla kvar vid det sista av livet. Hon är inte redo att släppa taget än. Inte jag heller. Hon är en fighter. Det har hon alltid varit. Och jag kan inte låta bli att känna mig stolt över henne. Och ett sting av hopp. Men mest av allt, känner jag panik. Hon bara ligger där, hjälplös. Och jag är lika maktlös som hon. Jag kan inte hjälpa henne, jag kan inte hindra det. Men att samtidigt se henne kämpa emot så gör att det bara gör mer ont i mig. För jag kan inte kämpa med henne. Jag kan bara se på. Hon glider mig ur händerna. Hon kämpar för att hålla kvar det sista hon har av livet. Hon vill inte gå än. Tårarna stiger i mina ögon, paniken stiger likaså. Jag vill inte heller att hon ger upp nu. Jag vill inte att hon går. Men samtidigt vet jag att kämpa emot, är ganska omöjligt just nu. Jag vet hur det här kommer sluta. Jag vet att en av oss kommer gå. Jag vet vem det blir. Men jag vill inte tänka på det. Även om sanningen är rakt framför mig.
Hennes ögon ser annorlunda ut nu. Dom är blanka. Större. Trötta. Och något obegripligt jag inte kan tyda. Lite rädsla, lite ' jag ger inte upp ', lite skräck, lite panik. En blandning. Av alla känslor jag aldrig gillat. Nu gillar jag dom ännu mindre.
Hennes ögonlock är tyngre. Nu öppnar hon dom inte mer. Hon är kall, iskall. Andningen blir svagare och jag känner hur hon försvinner ifrån mig. Hon är borta nu. Det hon var har försvunnit. Hon vaknar inte igen. Jag känner hur ångesten och paniken vaknar till liv igen. Hon har försvunnit ifrån mig.


Hon har gett upp. Men inte frivilligt. Jag saknar henne redan. 
Men hon är inte här längre. Och jag kan inget göra.

Jag önskar jag kunde säga att det bara är en fas vi fastnat i. Att vi bara är fast ett tag till, att det går över. Att det löser sig. Men jag gör det inte. För jag kan inte.
Det här är ingen fas. Det här är verkligheten. Kall, hård verklighet.
Vill du höra hur jag ser på det? Vill du höra sanningen, även om den är brutal ibland? Du säger nej. Du vill inte höra. Du vill bara gå vidare. Som om det här faktiskt inte händer. Men sanningen är, det gör det. Det händer. Och det händer just precis nu. Du kan inte springa ifrån det, tro mig. Jag har försökt tillräckligt många gånger. Det kommer bara sluta med att du är utmattad av att fly ifrån dig själv. Och sen för svag för att resa dig när du väl faller. För falla, det kommer du. Du kommer falla. Snart.
Om du fick välja, att leva i en lögn eller bli sårad när du hör sanningen, vad skulle du välja? Jag skulle ta nummer två, ingen tvekan. Men du? Vad skulle du välja? Är det inte bättre att du blir sårad och sen går vidare när du höra sanningen, än att du blir lycklig på en lögn?
Jag är fast i något som varit. Något som inte är desamma längre. Jag är fast flera år tillbaka i tiden, och jag har varit det sen jag vet inte när. En del av mig vill bort, fly härifrån. En annan del av mig trivs här. Trots allt så är det förflutna ändå något som är tryggt. Det har hänt, du vet vad du gjort. Det är trygghet. Jag skulle gärna stanna här.
Men du? Du försöker få mig att släppa taget helt. Du försöker radera alla minnen åt mig. För du vill inte att jag minns. Du vill att allt jag gör ska handla om dig. Du vill vara solen i mitt universum. Även om du vet att det är nästan omöjligt. Du försöker ändå. Du är ganska lik mig, trots allt. Envisa, jobbiga typen. Den som inte ger upp bara för ett nej. Kanske är du min själsfrände ändå.
Men du kan inte ta mig härifrån. En del av mig kommer alltid vara fast i det förflutna, även om du kämpar emot det. För det är något, jag vet inte vad, jag har lämnat ouppklarat där. Det är något jag aldrig avslutade. Det är något jag lämnade orört. Något är det. Jag tror jag vet vad.
Jag vet att du inte vill veta det. Men du kan inte undvika sanningen för alltid.

Du säger att vi borde glömma, glömma allt som hänt. Allt vi var, allt vi är, bara glömma. Alla minnen, alla vackra ord, alla blickar borde raderas. Allting som har med varandra att göra borde glömmas. Eller i alla fall förträngas.
Jag vill inte. Jag vågar inte. Utan dig, vad är då jag? Jag lät dig ta en för stor tugga av mig. Jag gav dig en alldeles för stor del av mitt liv. Jag behöver dig nu. Jag behöver dig mer än nånsin.
Jag behöver höra dina andetag. Jag behöver höra din röst. Jag behöver en kram.
För allt du är, är också jag. Allt jag är, är även du. Du har blivit en för stor del av mig. Om vi skulle släppt taget så skulle vi gjort det för längesen. Det är för sent nu.