mirko

Det kommer aldrig bli som förut igen. Vad vi hade då, var något av det underbaraste jag nånsin varit med om. Det var magiskt. Det var något som inte gick att sätta ord på. Det var inte bara att sväva runt på små fluffiga rosa moln. Det var att sväva långt bort i rymden till regnbågens slut, till en värld av lycka. Det var det bästa som fanns.
Vi kommer aldrig ha det igen. Hur mycket vi än försöker så blir det aldrig riktigt samma sak, vi når aldrig riktigt fram igen. Nära kanske, men inte riktigt fram. Det var nånting vi hade då som gjorde det hela fruktansvärt magiskt. Om jag kunde skulle jag ta reda på vad det var, så vi kunde få det igen. Men jag kan inte. Det är förfluten tid. Det är något som varit. Vi kan inte gå tillbaka dit.
Och hur hårt nuet än är för oss för tillfället så vet jag att vi klarar oss igenom det. Vi överlever det här, så som då. För vi släpper inte taget. På något sätt lyckas vi hålla ihop, även när allt annat rasar samman.
Vårat förflutna var en berg- och dalbana. Vi bråkade, det är klart. Men dom där underbara stunderna är dom vi minns. Det var något så underbart magiskt och overkligt. Det är något jag aldrig kommer glömma.
Så även om det är svårt nu så blir det snart bättre igen. Kanske till och med bättre än det vi hade då? Jag vet inte, vi får helt enkelt vänta och se. Våran berg- och dalbana kommer aldrig få ett slut. Och det gör mig ingenting. Inte så länge jag åker med dig.

Du är mitt syre.
Du är mekanismen som gör att jag andas.
Och jag hatar mig själv för att jag säger det här men..
Jag överlever inte utan dig.

Varje gång du sviker mig.
Varje gång du sårar mig.
Varje gång du skriker på mig.
Varje gång du skäller ut mig.
Varje gång du förstör mig.
Varje gång du sliter mig i bitar.
Varje gång du slår sönder mig.
Varje gång du får mig att fälla tårar.
Varje gång du krossar mig.

Det är då självförsvarsmekanismen sätter igång.
Det är automatiskt.
Det är då jag börjar intala mig att jag klarar mig själv, att om det här är slutet så överlever jag det.
Det är då jag säger åt mig själv att hålla masken och bita ihop.
Det är då jag tvingar mig att inte visa hur trasig jag egentligen är.
Det är automatiskt för mig.
Det enda som behövs för att det ska starta är att du på något sätt gör illa mig.
Då sätter det igång av sig själv.

Men jag står aldrig kvar ensam i slutet.
Jag har alltid dig kvar vid min sida.
Det finns inget slut för oss.
Vi håller ihop.
Jag vet inte hur vi gör det men vi klarar oss igenom allt.
Vi splittras inte, trots att vi ibland slår varandra i bitar.
Trots att vi bråkar så går vi inte varsin väg.
Och du ska veta hur tacksam jag är för det.
För att du aldrig släpper taget om mig.
Skrik på mig hur mycket du vill. Skäll ut mig. Kalla mig saker. Slå till mig. Jag bryr mig inte.
Bara du inte släpper taget om mig.

Jag är inte stark nog att hålla mig borta från dig.
Även om jag ibland drömmer att jag var det.
Även om jag ibland drömmer om att bli stark nog att säga att jag inte klarar av det här.
Att du sakta dödar mig.
Du förgiftar mig med varje ord som lämnar dina läppar.
Du förgiftar mig med dina vackra ord.
Du förgiftar mig med dina ögon.
Du förgiftar mig med dina löften.
Du förgiftar mig, du vet om det va?
Och hur gärna jag än vill vara stark nog att säga nej så kommer jag aldrig bli det.
För jag behöver dig.
Jag behöver dig hela tiden.
Jag behöver låta dig såra mig.
Jag behöver låta dig krossa mig ibland.
Så att jag vet att jag fortfarande lever.
Du är min egen drog.
Och jag är beroende.
Utan dig rasar min värld.
Så hur gärna jag än vill stå på egna ben så kommer det aldrig hända.
För jag behöver dig för mycket.

Du förstör mig. Igen.
Du krossar mig. Igen.
Du sliter mig i bitar. Igen.
Men du bryr dig inte.

Nej, jag hatar dig inte.
Men jag kommer aldrig lita på dig heller.

Du sa aldrig mer.
Så bli inte arg när jag frågar.. vad håller du på med?




©

Jag kanske inte är hel, men jag är långt ifrån halv.
Jag kanske inte är helt lagad men jag klarar mig.
Jag kanske fortfarande är trasig här och där men jag överlever det.
Jag kanske inte är lycklig men olycklig är jag inte heller.
Jag kanske inte ler men jag är inte heller ledsen.
Jag svävar nånstans mittemellan just nu.
Jag svävar omkring i min egen lilla såpbubbla, långt bort från verkligheten.
Men en dag vet jag att jag måste komma tillbaka.
En dag måste du peta håll på min vackra såpbubbla som skiftar i regnbågens färger.
En dag.
Men inte idag.

Jag visste att det skulle bli såhär. Nånstans i bakhuvet visste jag om det.
Jag visste att du skulle såra mig igen. Precis som alla gångerna innan.
Men.. det var väl en del av mig som ville tro att du inte skulle det.
Att du hade förändrats sen dess.
Att du äntligen förstod mig.
Så fel man kan ha.
Så blind man kan vara.
Så absolut genomkorkad man kan bli.
Jag är trött på våran karusell.
Jag är trött på att den aldrig går rakt utan alltid bara upp eller ner.
Nej, jag har inte tröttnat än.
Men jag är åksjuk.
Och jag vill gå av ett tag.
Tills världen slutar snurra.

Och utan att ge mig en vettig anledning så gjorde han det. Bara sådär. " Det tar slut här ".
Jaha. Har jag något att säga till om? Har jag en röst i det här eller är det bara din som hörs?
Jag öppnade munnen men orden som skulle lämnat mina läppar passerade aldrig.
Jag stod där tyst, kippade efter luft och liknade en fisk på torra land.
Han måste ha förstått vad jag tänkte den stunden, han måste ha sett skräcken i mina ögon.
Han rörde min iskalla hand en sekund och såg sedan rakt på mig.
" Allting har ett slut, det vet du väl om? ".
Med dom orden lämnade han mig där. Han gick. Han vände sig inte om, bara gick.
Och jag stod kvar, fortfarande lika tom på ord, och stirrade efter honom och undrade om jag fortfarande levde.

Varför gör jag det här? Varför ger jag bort mig själv? Det är som att jag frivilligt hoppar in i ett lejons bur och låter det slita mig i bitar. Varför är jag dum nog att göra det? För stunden innan du sliter sönder mig är underbar. Stunden då du är bara min och allting är perfekt. Då du bryr dig, då du inte ser någon annan. En stunds lycka är värt det. Du gör mig lycklig som ingen annan kan och du sårar mig som ingen annan kan. Du är speciell. Och jag är för blind för att förstå att jag går i bitar mer och mer för varje gång.

Jag vet vad jag är med dig.
Hel.
Glad.
Lycklig.
Komplett.
Och utan dig?
Trasig.
Sönder.
I bitar, ett pussel som aldrig går att lösa.

Och ändå är det det du vill att jag blir?

Note to self; köp slushmaskinen.

Du tror att jag har glömt, inte sant? Du tror att jag har glömt hur du sårade mig då. Tror du verkligen att jag skulle kunna glömma det? Tror du verkligen att jag frivilligt kastar mig i dina armar igen? Nej. Det är det underbara med mig, jag glömmer inte. Jag förtränger, men jag glömmer inte. Jag förtränger känslor för att slippa känna. Och det brukar sluta med att jag förtränger mig själv. Men tro mig, jag har inte glömt. Jag har inte glömt allt du gjorde mot mig då. Och jag tänker inte glömma det. Inte än. Det är inte riktigt över, det är inte riktigt slut. Inte föränn jag fått ge igen för det du gjorde.

" Du klarar dig själv nu. "
Va?
Nej.
Nej nej nej.
Jag kan inte.
Hur gör man?
Jag överlever inte på egen hand.
Gör inte såhär mot mig.
Du lovade.
Du lovade mig, minns du inte?
Du lovade mig att alltid stå tätt intill mig och se till att jag inte faller.
Du lovade mig.
Betyder ett löfte ingenting för dig?
Vad hände med allt det där om att vi aldrig skulle skiljas åt?
Vad hände med " jag lämnar aldrig dig " ?
Vad hände med alla drömmar?
Vad hände med oss?

Livrädd. Förskräckt. Galen. Lycklig. Rädd. Chockad. Panikslagen. Glad. Ledsen. Ängslig. Patetisk. Modig.

Det finns väldigt många ord här i världen.
Men inget som stämmer in perfekt på situationen jag råkar befinna mig i.

Vi har ett förflutet ihop. Ett förflutet vi strulade till rejält. Vi förstörde det med skrik, tårar och gräl.
Men vi är galna nog att fortsätta. Ett förflutet ihop räcker inte, nu ska vi strula till nuet också.
Andra gången gillt. Vi är smartare nu, vi vet vad vi gör. Vi vet vad den andra tänker och vad vi kan lyckas med.
Låt oss inte strula till det helt nu. Låt oss få det att fungera.
Och om vi inte lyckas den här gången heller? Är vi inte menade att höra ihop då?
Jo. Vi hör ihop. Vi är perfekta ihop.
Och om vi skulle lyckas strula till det än en gång?
Tja, vi har framtiden också. Tredje gången gillt.

Tänk lite.
Stanna upp och tänk.
Så lovar jag att jag gör detsamma.
Vi pausar här.
Vi stannar upp båda två och bara tänker ett tag.
Vad håller vi på med?
Vad gör vi riktigt?
Vem föll först?
Vem la krokben först?
Vem tittade fel först?
Vem rörde vem fel först?
Vad gör vi?
Vi vet att det är fel, gör vi inte?
Vi vet att det kan sluta galet, visst gör vi?
Vi vet.
Eller gör vi?
Nej.
Kanske vet vi, kanske inte.
Bryr oss om rätt och fel är inget vi gör i alla fall.
Vi gör det vi gör.
För vem bryr sig om rätt och fel egentligen?
Alla gör fel ibland.
Kanske vet vi men ignorerar det.
För vi vill inte veta vad som är rätt.
Vi vill inte veta vad som är rätt för då får vi bevisat att det vi gör är fel.
Men vet du vad?
Vi går igen.
Vi struntar i att stanna upp och tänka mer.
Att tänka gör bara saker värre.
Vi bara gör, så får det bli som det blir.
Vi kör.
Och om dom tycker det är fel?
Då fortsätter vi tills dom tycker det är rätt.

Varför är allt bra mellan oss helt plötsligt?
Varför är vi tightare än vanligt?
Varför krossar du mig inte?
Varför sliter du mig inte i bitar?
Varför är du snäll mot mig?
Jag kan hantera hat, ilska och bitterhet. Det är enkelt. Det är vardag.
Men när du plötsligt börjar vara snäll mot mig så tappar jag greppet helt.

Jag vet vad jag gjorde mot dig.
Jag vet att det var fel.
Jag vet att det var hopplöst.
Jag vet att vi var galna.
Jag vet att vi hade kul.
Jag vet att vi grälade.
Jag vet att vi skrattade.
Jag vet att vi grät.
Jag vet att det fanns känslor inblandade.
Känslor som ingen riktigt visste vad dom betydde.
Jag vet att det var den bästa tiden i våra liv.
Och jag vet att trots allt så ångrar jag inte en sekund av det.

Du kommer aldrig fånga mig. Du kan aldrig fånga mig. Jag låter dig aldrig fånga mig. Jag är inte den typen du tror att jag är. Jag är inte tjejen du fantiserat ihop. Jag är inte snäll dygnet runt, jag kan skrika tills jag blir hes och jag är långt ifrån änglalik om du sårat mig. Jag gillar inte pluttenuttiga ord och jag gillar inte årsdagar. Jag är inte det du tror, jag är motsatsen. Och du kommer aldrig få det. Du kommer aldrig få mig. Hellre springer jag hela livet än att jag låter dig fånga mig.

Det är lite ironi över det hela. Alltså det faktum att det här året hade jag samma lärare som jag hade en tid när jag gick ettan första gången. Ettan när jag var 7 och nu när jag är 16 alltså. Då var jag liten, med blont hår och lugg och hade honom en tid. Nu har jag dock växt lite men håret är fortfarande blont och det går fortfarande inte att lura honom. Bitterljuvt.

Nio ormar på knappt en vecka. Jag gillar inte ormar. Jag hatar ormar. Jag var modig och sprang för livet, skrikandes. Här kan man snacka tuff. Jag har inget vettigt att skriva. Vädret är kasst. Allting som händer i sommar verkar hända i juli. Utom att jag ska jobba nu på måndag men det är det. Jag skulle hellre jobba tills jag faller ihop än att göra ingenting. Så vad ska jag göra en tråkig dag som denna? Dator, kanske finns det nån sida nånstans som är intressant. TV, se filmer om och om igen. Städa lite, det behövs om något. Och kanske ska jag försöka få ihop ett någorlunda roligt inlägg. Vi får väl se.

Börja inte gilla honom. Börja inte gilla honom, han är inget bra för dig. Han kommer såra dig igen. Börja inte gilla honom, han är inget värt att ha. Bry dig inte om honom. Ignorera honom helt, han finns inte. Han existerar inte. Han är en mardröm, det är allt han är. Skit i honom nu, när det faktiskt finns någon bra därute nånstans. Skit i honom, han är inte värd din tid. Han är falsk. Han ljuger. Han är en player. Han är en idiot. Vad du än gör, börja inte gilla honom. För det kommer inte sluta bra.

När ska jag lära mig att lyssna på mig själv?

Det enda som binder mig till det förflutna är han. Han håller fast mig.
Han är länken som binder mig till det som varit. Det som man borde förtränga och bara minnas då och då.
Inte varje sekund varje minut varje timme varje dag.
Hur ska man kunna gå vidare när någon håller fast en för hårt?
Hur ska man kunna sikta mot framtiden när man knappt kan hålla sig kvar i nuet?
För det finns något kvar, något som aldrig försvinner.
Känslor.
Hur mycket jag än försöker förtränga så finns dom där.
Dom finns hos mig, dom finns hos honom.
Och det skrämmer mig.
För jag kan inte glömma. Jag vill inte glömma.
Men jag vill inte heller sitta fast här för alltid.
Jag vill inte heller låtsas som om vi inte är nånting.
Vi är nånting. Vi vet bara inte vad än.

Jag saknar känslan av att vara vid liv. Jag saknar att vara genomfryst och bli varm på en sekund, bara för att du rör mig. Jag saknar sättet du såg på mig på, som om vi var dom enda som existerade. Jag saknar att höra din röst viska underbara meningar i mina öron. Jag saknar att ha dina armar omkring mig samtidigt som du mumlade fina ord. Jag saknar när ögonen pratade för sig själva, när ingen av oss behövde säga något men ändå förstod precis vad den andra tänkte. Jag saknar att kunna röra dig. Jag saknar att kunna prata med dig. Jag saknar att ha någon som förstår mig. Jag saknar att ha någon som bryr sig. Men mest av allt, saknar jag den andra halvan av mig själv. Jag var borta när jag mötte dig, jag blev hel med dig och nu är jag i bitar för att jag inte har dig kvar. Det här dödar mig sakta. Hjälp mig tillbaks till livet nu. För jag saknar dig. Och jag saknar det vi var.



©

Tack för alla minnen du gav mig. Tack för alla underbara ord. Tack för alla gulliga meningar du formade bara för min skull. Tack för att du tröstat mig. Tack för att du stöttat mig. Tack för att du trott på mig. Tack för att du funnits där.

Tack för alla minnen du nu förstört. Tack för att jag slösade bort tid på dig som jag kunde spenderat på något viktigt. Tack för alla elaka ord som kom efter dom underbara. Tack för alla vidriga meningar du formade för min skull. Tack för att du försökte såra mig. Tack för att du försökte förstöra mig. Tack för att du ville svika mig. Tack för att du slutade bry dig.

Och tack, för att du verkligen trodde att du skulle kunna förstöra mig med några små fula ord. Du är patetisk, lille vän. Tror du verkligen att två små meningslösa ord som ' håll käft ' kan stoppa mig? Tror du verkligen att dom rubbar min skyddsmur eller? Alla ord du sa, har jag redan fått. Tusen gånger om. Been there, done that. Du är åratal efter. Du kan inte förstöra mig. Och om det där var ditt försök till det, så är du kass. Värdelöst, totalt värdelöst. Dina ord glider av mig som små menlösa vattendroppar, kan du inte förstå det? Såna där ord tar inte på mig längre för jag har fått dom tillräckligt många gånger. Det är bara tomma ord från en patetisk kille som vill verka tuff. Du är inte ett hot mot mig, du kommer aldrig bli det. Jag skulle lätt kunna förstöra dig, om jag ville. Vill jag? Hmm. Ja. Jag vill det. För trots att orden du sa är i stil med en femårings " du är dum " så retade du upp mig. Efter allt vi hade, så är det såhär du vill avsluta det? Efter allt vi gått igenom så vill du bara kasta bort det? Okej. Du vet att du förlorar, och ändå ger du dig in i det. Jag hoppas bara du vet vad du gör. Det kommer inte vara värt det, och det lär du märka när du står där ensam och ingen vill veta av dig. Skyll dig själv.

Han är patetisk. Han är ett kräk. Han är vidrig. Han är falsk. Han är en idiot. Han är en lögnare. Han är en player. Han äcklar mig. Han kommer förlora det här. Varför bryr jag mig ens? Han är inte värd min tid. Så sant så, men aldrig att jag låter honom komma undan med vad han gjorde. Jag ska förstöra honom. Jag ska slita honom i bitar. Jag ska krossa honom. Och sen går jag.

Var det en dröm? Var det verklighet? Jag har ingen aning längre. Som en underbar dröm och nån sliter upp dig ur sängen. Välkommen ner till bottnen.

Med ögon som ber " gå inte förbi ".



©

Jag har suttit och intalat mig själv meningar som " jag mår bra ", " jag är okej " och " jag har överlevt värre ". Egentligen fattar jag inte varför jag gör det när jag vet att det är lögn. Det här är det värsta jag nånsin gjort.

Jag bestämde mig för att koppla ur, bara stänga av alla känslor. Tekniskt sett bestämde jag mig för att bli en robot. Inga känslor betydde ju att ingen skulle bli sårad. Det funkade ungefär två dagar. Helt enkelt, det var inte jag. Jag försökte göra om mig själv till en kall person bara för att slippa såras. Men när man tänker efter är det bättre att bli sårad och kanske även såra någon. Att se någon vara nära tårar betyder att du gjorde ett bra intryck på den. Den kommer minnas dig. Den kommer sakna dig. Och du vet att du kommer må likadant. Så det är värt det. Det är värt att låta någon komma nära dig även om det slutar i tårar och kaos. För det du hade däremellan är något som inte går att köpa för pengar.

En enda sista fråga. Var det värt det?
Jag har varit på botten, jag har varit bland molnen och jag har svajat på kanten. Jag har gjort många misstag, jag har gjort saker rätt. Jag har skrattat, jag har skrikit. Jag har klantat mig. Jag har fått folk att skratta åt mig tack vare min ibland väldigt låga IQ. Jag har mött flera härliga personer och vissa inte lika härliga. Jag har gjort saker jag ångrar, jag har gjort saker jag är stolt över. Jag har krympt, jag har växt. Jag har krympt utseéndemässigt, jag har blivit mindre. Men jag har växt personlighetsmässigt.
Men allt som allt var det hela det bästa jag nånsin gjort. Så ja, det var värt det. Om jag kunde skulle jag göra om det om och om och om igen för resten av livet.

Det är kört. Både du och jag vet att vi kommer falla i bitar inom kort. Vi vet att lycka tar slut innan det ens börjat, vi vet att vi förlorar, vi vet att det är svårt att glömma. Glömma går inte. Man kan inte glömma någon helt, man måste förtränga. Problemet är att jag varken kan eller vill förtränga dig. Problemet är att jag var på botten när jag mötte dig, du hjälpte mig upp. Och utan dig kommer jag landa på botten med ett stort j*vla magplask igen. Vi är körda.

Jag gillar inte ovisshet. Jag avskyr det, det är hemskt. Jag vet inte längre vart jag är på väg, jag är vilse. Jag vet inte längre vad jag vill helst. Jo, jag vet en sak. Men problemet är att det innebär att jag flyr till ett annat land. Vad lämnar jag då bakom mig? Trygghet, vänskap, kärlek. Men jag har också en otrolig nyfikenhet och vill se vad som väntar mig längre fram ändå. Den enda anledningen till att jag fortfarande är fast här är egentligen enkel; trygghet. Familj ger trygghet, vänner ger trygghet, bekanta miljöer ger trygghet. Att fly helt ensam är kanske inte den bästa idén när man är livrädd. Men att stanna kvar och få panik över att man fortfarande är här kanske inte heller är en bra idé.

Om man ska prata med mig numera så är det vissa ord man måste undvika.
Sommarlov.
Höst.
Skola.
Linje.
Jobb.
Mat.
Stranden.
Körkort.
Övningskörning.
Framtid.
Annars är allt precis som vanligt.

Hur är det tänkt att man ska gå framåt, när ens förflutna fortfarande dyker upp titt som tätt? Hur ska du nå framtiden när du inte ens klarar av nuet utan att ha något förflutet med dig? Hur ska du klara av att stå på egna ben? Hur ska du överleva utan att andas genom någon annan? Hur ska du leva genom att andas egna andetag? Hur ska du klara dig genom allt svårt ensam? Hur?

Jag har brownies, jag har en halvtom saftflaska, jag har ostbågar, jag har en dator, jag har filmer, jag har böcker, jag har min hund. Så jag kommer nog klara av att gömma mig några timmar på rummet.



©

Dom som känner mig vet att jag inte är något stort fan av barn ( dock var jag übersöt som skitunge! ). Antingen skrämmer dom mig eller så avskyr jag dom. Men idag charmade en liten kille på max fyra år omkull mig helt. Jag var småsur och han kom fram och visade upp sin joker-påse samtidigt som han tittade på mig med en ' hur är det? ' - blick. Strax efter tog han upp en förpackning ur påsen med en gubbe som jag tyckte liknade en pokémon. Sen pratade han något otydligt men var så sjukt glad, tills han mamma släpade bort honom från mig. Hur fucking söt liksom?

Jag är trött på alla personer som hela tiden måste kommentera att det förfärliga sommarlovet är på väg. Jag är trött på personer som frågar mig vad jag ska göra i sommar. Jag är ännu mer trött på personer som frågar vad jag ska göra i höst. Jag är trött på personer som försöker göra upp sommarplaner med mig, när jag lever genom att intala mig själv att det är ett år kvar till den vidriga sommaren står för dörren. Fattar du inte? Jag vill inte ha sommar. Jag vill inte ha höst. Jag vill spola tillbaka tiden till februari och stanna där resten av livet. Jag är trött på att tiden rinner ur mina händer som små miljoner sandkorn. Jag är trött på att folk måste påminna mig om att jag måste börja om på nytt. När sommaren börjar så måste jag börja om från noll. Noll. En ny start. Och jag vill inte ha den. För ett år sen hade jag skuttat av lycka om nån hade gett mig en nystart. Nu vill jag ge den personen en käftsmäll och säga att jag är lycklig som jag är. Jag är trött, okej? Och därför pushar jag mig själv mer än nånsin. Ingen mat, ingen vila, inget kul. Fokusera. Andas. Överlev.

Du kommer aldrig vara ensam.
Jag kommer aldrig vara ensam.
Vi kommer alltid ha varann. Okej?
Minnena vi delar kan ingen nånsin ta ifrån oss. Ingen.
Ingen kan förstöra det vi har.
Ingen kan ändra det vi gjort.
Ingen kan trolla bort orden vi sagt.
Det är gjort.
Och även om jag måste gå så lovar jag att stanna kvar.
Och jag lovar att ta dig med mig när jag går.
Du är den största delen av mig, du är med mig var jag än är.
Hör du mig? Vart jag än vandrar så kommer du vara med mig.
Och samtidigt så lämnar jag en del av mig hos dig tills jag kommer igen.
För jag försvinner inte för alltid.
Du tog mitt hjärta från början så du kan lika gärna behålla det.
Tills den dagen då jag hittar tillbaka.
Till vad jag bryr mig om.
Till vad som förändrade mig.
Till vad som gjorde mig till mig.
Till vad som håller mina fötter kvar på jorden trots att jag svävar bland molnen.
Till dig.

Praktik.
En gubbe gjorde mig småsur när han sa åt mig att sätta mig i kassan. Eller ja, han pekade på mig och sen på kassan och typ " du dit! " ( hallå, ser jag ut som en hund kanske? ). Sen gjorde han mig lagom förbannad när han trodde att jag hette Linus och skulle sitta i kassan.
Annars var min dag helt toppen.

Det här kan inte vara slutet. Det här kan inte vara farväl. Det här kan inte vara över.
Det har ju bara börjat. Jag är inte klar här än. Det finns så mycket kvar. Det finns så många ord som aldrig lämnat mina läppar, men du har ändå hört dom. På nåt kusligt sätt ser du igenom mig. Jag kan inte försvinna härifrån än. Jag tror du har förhäxat mig.

Jag vill påpeka att jag faktiskt har namnsdag om sisådär en månad och att jag förtjänar ett litet paket. Som innehåller det här. Speciellt dom två klänningarna.

Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, du vet om det eller hur? Du kommer alltid vara den första jag ser när jag vaknar och den sista jag ser när jag somnar, även om du faktiskt inte är här. Du kommer vara den jag jämför alla andra med. Men jag kan lova dig redan nu, ingen kommer nånsin nå din nivå. Ingen. Du är en one of a kind. Du är unik. Du är den bästa jag vet. Så varför ger jag upp så lätt? Varför ger jag upp utan att kämpa för det? Det är inte likt mig. Anledningen är att dom gånger jag kämpar för något så vet jag att ifall jag faller så kan jag resa mig direkt. Jag kommer på fötter direkt. Men ifall du lämnar mig ensam så vet jag inte om jag nånsin reser mig igen. Jag är rädd, okej? Men jag vet också att om man verkligen vill ha något så kan man få det. Problemet är att jag fortfarande tvekar om det är värt risken. Risken att falla och aldrig resa sig igen. Risken att förlora mig själv. Risken att förlora dig. Och jag vet också att om jag inte vågar ta den där lilla risken så kommer jag få leva resten av livet med orden " tänk om.. " ekandes i huvudet. Jag kommer alltid gå och fråga mig själv vart jag kunde varit om jag gjort det, vad som kunde hänt mellan dig och mig, vad som kunde ha hänt alla andra. Så vad är värst, att leva med miljarder frågor i huvudet varje sekund eller riskera allt och slippa leva i ovisshet? Enkelt. Man tar risken.

Jag borde klara mig. Jag borde le. Jag borde skratta. Jag borde vara lycklig. Det kan jag inte. När en dörr stängs öppnas en annan, visst. Men när en dörr stängs och den andra plötsligt slår igen framför ditt ansikte, vart tar du då vägen? Då står du plötsligt där, utan nånstans att gå. Utan en aning om vart du är på väg. Den där dörren som jag kämpat med att hålla öppen så länge nu kommer snart slå igen. Och jag kommer stå där, på fel sida. Utan dig. Utan mig. Du är en del av mig, du kommer hamna på den andra sidan. Jag kommer förlora dig. Jag kommer tappa bort mig själv igen. Om någon nånsin tror att lycka är något som varar så har den fel, så fel man kan ha. Lycka är kort. Lycka är tillfället. Lycka är något som varar en sekund, för att sen låta personen vara livrädd i miljarder. Lycka är något du inte kommer få mycket av. Lycka är något du måste ta vara på, när du väl har det. Och resten av livet får du le genom att minnas det du en gång hade. Det dom tog ifrån dig.