mirko

Jag bryr mig inte direkt om allt vad du kallar mig. Du kan skrika alla hemska ord i världen, det rör mig inte. För nån har gett mig dom innan dig. Men det enda som rör mig, det är när du skriker att det bara är mitt fel. För det är det inte. Det är ditt eget fel att du inte gick när jag gav dig chansen. Jag gav dig faktiskt tusen chanser men du stannade kvar. Du ville väl tro det bästa, antar jag. Men säg inte att jag inte varnade dig. För det gjorde jag.
Varje gång du gav mig en komplimang sa jag emot. Varje gång du beskrev mig som underbar sa jag att du hade fel. För jag är inte underbar. Och jag är inte det bästa som hänt dig. Och jag är inte, och var aldrig, bara din. Och du fick veta det den svåra vägen. Men våga inte säga att jag inte varnade dig för det.
Vem gjorde mig såhär? Enkel fråga. Lite svårare svar. Det tar emot att svara varje gång, för jag vill egentligen inte minnas anledningen. Anledningen är han. Han som var den jag föll för. Han var den jag ville ha. Han var den jag inte kunde få. Aldrig helt. Han gjorde allt det hemska jag precis gjort mot dig. Fast tusen gånger om, så du kom lätt undan. När han gick bestämde jag mig för att ingen skulle få göra det mot mig igen. Hur skulle det gå till? Jag skulle såra honom innan han fick chansen att såra mig. Ingen skulle få möjligheten att komma tillräckligt nära för att göra illa mig. Ingen. Aldrig mer.
Jag vet hur det låter. En aning självdestruktivt. Bittert kanske. Dåligt val, absolut. Men det är det enda jag är trygg med.

Jag älskar dig. Jag gör det, verkligen. Du är allt jag nånsin drömt om, allt jag önskat mig. Du är allt jag velat ha. Trodde jag i alla fall.
Men det spelar ingen roll hur mycket jag älskar dig, eller hur perfekt du är, du blir aldrig han. Jag älskar att du säger att du gör allt för mig, och jag älskar att du kan bevisa det. Jag älskar att du säger dom där tre orden till mig när du vet att jag behöver dom. Jag älskar att du lyssnar och jag älskar att du förstår mig. Jag älskar att du alltid finns där. 
Vet du vad jag älskade med honom? Att han inte var perfekt. Han var faktiskt motsatsen. Han kunde inte lova mig nånting, och om han gjorde det så höll han det aldrig. Han sa dom tre orden alldeles för sällan, vilket fick mig att tvivla på om jag betydde något alls för honom. Han var inte den öppna personen som kunde dela sina tankar.
Men han var min. Ett tag. För längesen nu.
Han var den jag föll för. Fast numera tror jag mest att han la krokben för mig med flit. Han var inte underbar jämt. Han sa inte alltid det jag ville höra. Han kunde gräla. Han kunde såra mig rejält. Och han kunde göra om det. Han kunde svika mig. Han kunde leka med mina känslor jag fortfarande, efter flera år, inte kan tyda. Han kunde, för jag lät honom. Jag var väl för rädd för att jag skulle ge honom ett ultimatum, sluta såra eller stick. Jag var rädd att han skulle välja stick. Jag var för rädd för svaret. Livrädd. Därför lät jag honom såra mig, gång på gång, bara för att ha honom kvar. Han får nog aldrig veta hur ont det gjorde. För jag lär knappast berätta det.
Det finns stunder då jag är i din famn och tänker på honom. Jag erkänner, jag har inte glömt. Jag är inte över det. Jag låter minnena spelas upp framför mina ögon och det är bara jag som ser. Ser då han håller om mig och väntar med att släppa. Och en del av mig saknar det. En annan del av mig äcklas av det och skriker " hur kunde du gå på allt han sa? ". Men det är alltid delen som saknar det som vinner. Jag saknar honom.
Han och jag är inte dom som vi var då, det är självklart. Då var det faktiskt tvärtom. Nu är jag den livrädda och han den som leker med känslor. Kommer det vändas tillbaka igen? Och ännu viktigare, var det jag som gjorde honom såhär?
Är det mitt fel att han vinner över mig i mitt eget spel?
Ja, han är fortfarande en del av mitt liv. Vi ses ibland, vi pratar. Inte så som då, men han är kvar. Det finns stunder då jag tänker mer på honom än på dig. Och jag vill väl bara att du ska veta att du aldrig kan få mig helt, för nån har varit här innan dig. Nån var här, tog en för stor del av mig och lämnade resten av mig kvar. Trasig.

Jag kan erkänna en sak för dig, även om jag inte vill. Jag har inte glömt. Jag har inte heller slutat minnas. Jag erkänner att jag tänker på dig ibland, vissa dagar mer än andra. När hemska stunder fångar mig då minns jag dina ord, då minns jag värmen du en gång gav ifrån dig. Jag minns, och blir trygg igen. När personer skriker på mig, när allt är upp och ner, då minns jag dig. Jag minns hur du brukade trösta mig och lova att allt skulle bli bra. För du skulle ju alltid finnas här. Ännu ett löfte du inte höll. Men det gör mig inte lika mycket nu. Det är klart att det alltid kommer svida, det är inte det jag säger. Det är klart att det gör ont vissa stunder mer än andra. Det kommer alltid kännas, det ska du veta om. Men det är inte det jag säger. Det jag säger är att jag lärt mig leva med smärtan. Jag har gjort den till en del av mig nu. Ibland tar den över mina känslor, ibland får den mig att vilja bryta ihop. Ibland känns det som om den sliter sönder min själ. Men jag överlever varje gång. För jag har lärt mig. Jag har inget annat val än att överleva. Du kommer alltid vara en del av mig, och jag vet om det. Därför väljer jag att fokusera på alla fina minnen vi faktiskt delar istället. Det har inte bara varit ångest, panik och tårar. Nej, vi har massa fina minuter ihop. Alla leénden, alla skratt. Alla stunder då jag krupit ihop i din famn. Alla vackra ord, även om dom sällan var sanna. Alla drömmar. Allt som en gång fick mig att le. Jag saknar det. Och jag saknar dig. Ja, jag erkände. Jag saknar den du var och jag har inte glömt. Jag tänker ofta på hur du mår, vem du är nu och om du fortfarande minns mig. På om du minns våra drömmar vi delade, om du minns orden jag viskade och om du minns vad du lovade mig. Det sista tvivlar jag på, men att hoppas har ju inte tagit kol på mig än. Så jag fortsätter. En dag kanske du dyker upp igen, vem vet? En dag kanske jag får se dig igen. Men det enda jag egentligen vill säga är - jag kommer inte glömma.

Dom värsta sångerna jag vet är dom som skriker ut ditt namn. Ingen annan hör det, bara jag. Men det är där. En okänd röst skriker ut ditt namn, gång på gång. Jag vet inte vem han är men han låter mig inte glömma dig. Jag kan inte fokusera, jag kan inte koncentrera mig på texten för det enda jag hör är ditt namn. Det ekar omkring mig, det skär i öronen. Jag vill inte höra. Känslan kryper inpå mig, den tar över helt. Ångesten är där, liksom paniken. Skräcken syns tydligt i mina ögon nu, bara man tittar tillräckligt noga. Jag är rädd. Minnena fångar upp mig, jag ser allt framför mig så tydligt igen. Som om det var igår. Det var det inte. Det var åratal sen men dom syns lika tydligt. Alla sommarnätter, alla blickar, alla känslor. Allt finns där. Allt finns kvar. I drömmen.
Sången tog slut för länge sen men det tar mig evigheter att förtränga allt igen. Jag sitter där och stirrar ut genom fönstret, som om jag väntar på att någon ska rädda mig. På att någon tar mig ifrån den här vakna mardrömmen. Men egentligen väntar jag inte på någon. Hade jag väntat på vem som helst hade jag blivit räddad för länge sen. Men det gör jag inte. Jag väntar på dig. För det är bara du som kan rädda mig ur den här dimman jag är vilse i. Men du dyker aldrig upp. Jag har väntat flera evigheter men du syns fortfarande inte till. Och jag vet att jag inte har något annat val än att vänta. 
Jag sitter i fönstret och stirrar ut över allting. Det är tyst, dött och kallt. Jag känner mig nästan likadan. Vintern är snart här. Regnet öser ner. Himlen färgas grå. Lika färglös som jag. Jag bryr mig inte. Så jag låter musiken plåga mig, jag låter rösten skrika ditt namn och jag låter minnena ta över min själ för en stund. För det är det enda sättet jag kan komma nära dig på nu.

Bara för att jag inte nämner ditt namn mer, betyder det att jag inte minns vad du heter? Bara för att jag inte suckar och stirrar längtansfullt ut genom fönstret, betyder det att jag inte saknar dig? Bara för att jag inte längre vill prata om tiderna då du fanns i mitt liv, betyder det att jag ångrar dom? Bara för att jag inte vill vara på dom platser jag mötte dig, betyder det att jag inte trivdes där? Bara för att jag inte vill gå in på ämnen som kan leda till dig, betyder det att jag önskar bort tiden vi fick ihop? Bara för att jag inte vill göra sakerna jag gjorde med dig, betyder det att jag inte gillade dom? Bara för att jag inte längre är öppen mot alla, betyder det att jag har förändrats? Bara för att jag inte gråter mer, betyder det att du fick mig att få slut på tårar? Bara för att jag inte säger dom tre orden mer, betyder det att jag inte tror på kärlek? Bara för att jag inte längre behöver någon som tröstar mig, betyder det att jag mår bra igen?

Nej. Nej, det betyder det inte. Jag har inte glömt. Bara gått vidare.

Jag nämner inte ditt namn för bokstäverna bränner mina läppar varje gång jag låter dom passera. Jag stirrar inte ut genom fönstret längre för det får mig att minnas hur mycket jag saknar dig. Jag vill inte prata om tiderna då du fanns här för det är bara en påminnelse om att du är borta nu. Jag vill inte vara på platser jag varit med dig på för det får mig att minnas saker jag inte borde. Det känns som om spöket av dig lever kvar där och varje gång jag av misstag råkar närma mig en av platserna så sätter det sina kalla osynliga händer runt min hals och väser " du kan inte gömma dig för evigt ". Jag önskar inte bort våran tid, såklart inte. Men den bestod mest av panik, ångest, tårar, skrik och gräl. Jag vill inte minnas allt du sa när du blev arg, det gör fortfarande ont. Och sakerna jag gjorde med dig, jag gillade dom visst. Men spöket kommer tillbaka då med. Det kryper upp bakom mig, sätter sina iskalla händer för min mun och viskar i mitt öra " du vet att du inte kan fly ifrån mig så länge till ". Ja, jag har förändrats. Du gjorde mig livrädd och jag vågar inte längre ge en bit av mig själv rakt ut. Jag har inte slut på tårar. På dagarna, kanske, men på nätterna rinner dom nerför mina kinder. Det är kvällarna jag avskyr mest. Och kvällarna då jag är som mest rädd, då sätter dig spöket på min sängkant och berättar våran saga utan lyckligt slut med din röst. Det är då tårar trillar ner, när jag är ensam. Ensam med minnena av dig. Delvis sant, jag tror inte på kärlek. Fast jo, den finns. Bara inte för mig. Och helt klart nej, jag mår inte bra. Jag vill bara inte plåga alla andra med att berätta om hur du plågade mig. Och om hur ditt spöke fortsätter att plåga mig, när du inte kan.

Jag ville inte gå vidare, jag vägrade först. Du var mitt liv. Och du lämnade mig. Du tog en stor del av mig med dig dagen då du gick. Jag är inte över dig, det lär jag aldrig bli. Och jag har absolut inte glömt. Du lever kvar runt mig, i mig, överallt. Du finns här. Och spöket av dig finns här bredvid mig. Jag kan inte glömma.
Men vad ska jag göra, när du är borta och jag står själv? Jag tänker inte falla i bitar, hur lockande det än är ibland. Jag klarar mig alltid, det var så jag sa till dig en gång. Dom orden ångrar jag lite nu. För tänk om jag inte gör det? Men det spelar ingen roll. För jag tänker inte ge upp. Faller jag i bitar så okej, då får det bli så. Men jag tänker inte göra det medvetet.

Jag ser bilderna från tiden då jag hade dig. Känslan kommer tillbaka. Den sticker i halsen, den hugger mig i bröstet, den kväver mig. Den tar ett hårt grepp om min hals tills jag knappt får luft, då släpper den. Sen gör den om det var tionde sekund. Jag kippar efter luft. När blev det egentligen så svårt att andas?
Jag lyssnar på sångerna som alltid kommer skrika ditt namn, fast det bara är jag som hör det. Jag hör ditt namn upprepas om och om igen av samma tomma röst. Jag hör melodin, jag hör texterna. Men tydligast hör jag ditt namn.
Och när bilderna och musiken blandas ihop så kommer automatiskt en sak till, orden. Orden du sa till mig. Alla fina ord i vackra meningar. Alla underbara löften. Men du bröt dom nästan innan du hade fått orden ur munnen. Du kan inte hålla något, jag vet det. Men att höra dig säga det gav mig ändå något som kan liknas vid hopp. Men egentligen var det nog bara önsketänkande. För aldrig kan du förändras.
Och när jag börjar minnas orden, då minns jag även något annat. Slutet.
Du gav mig fina löften, du gav mig vackra ord. Du gav mig inte alla orden jag ville höra, men jag brydde mig inte. Du var inte perfekt, men det var ju inte jag heller så vad spelade det för roll om du inte kunde ge mig några ord? Några ord som jag så otroligt behövde. Men jag fick dom aldrig. Inte från dig. Och jag vill egentligen inte ha dom från någon annan, jag vill höra din röst säga dom. Jag vill se bokstäverna lämna dina läppar. Men det fick jag aldrig. Jag fick ett slut. Ett hejdå. Och sen slet du mig i bitar. Du rev sönder mig i småbitar. Jag är fortfarande trasig, det ska du veta om. Du borde veta.
Och ändå, trots allt du gjort mot mig, så glömmer jag dig aldrig. Aldrig. Om någon nämner ditt namn så stelnar jag till. Om någon av låtarna spelas så tystnar jag. Om jag ser ett foto så vill jag springa därifrån. Men jag kommer ändå aldrig glömma. Du kommer förbli en del av mig, även om jag inte vill. Du är en av dom som gjort mig till den jag är idag. Om någon säger ordet 'kärlek' tänker jag automatiskt på dig. För kärlek är inte kärlek utan smärta. Och smärta gav du mig. Om och om igen. För den som aldrig blivit sårad har knappast älskat någon.
Jag vill inte glömma. Men jag vill inte minnas heller.
Jag vet att det är självdestruktivt. Men jag kan bara inte låta bli. 

Jag kan inte lova dig allt du ber mig om. Du ber mig ge dig allt jag har. Varför? Vad har jag då kvar? Jag har varit idiot nog att göra så en gång, vet du vad han gjorde? Han tog allt jag hade och gick. Han lämnade mig utan ett farväl och jag lovade mig själv att aldrig vara så blind igen. Varför tror du att det här är annorlunda? Hur kan du lova mig? Hur kan du lova mig något om du inte vet om du tycker likadant imorgon? Du kanske ändrar dig totalt, en helomvändning. Och du lämnar mig, utan någonting. Nej, jag tänker inte ge dig allt. Jag tänker inte lova att jag är din, för jag är aldrig din helt och fullt. Du kanske är den enda jag leker med men du blir aldrig han. Jag lovar dig inte mitt för alltid för jag vet inte om jag är här imorgon. Jag flyr om jag vill och jag springer vart jag vill. Du kan inte fånga mig, och det vet du. Det är bara en dröm vi alla har, att nå det vi inte kan nå. Fånga den vi inte kan få. Jag har den, du har den, alla har den. Du lever genom en dröm. Likaså jag.
Och även om jag stannar kvar hos dig ett tag finns det alltid en sak jag aldrig kan ge dig, och det är hjärtat. Jag kan aldrig älska dig fullt ut. För jag har inte mitt hjärta kvar. Han tog det och gick. En gång för länge länge sen.

När din värld plötsligt rasar samman och alla murar du byggt upp rämnar, vad gör du då? När allt du kämpat så för att hålla ihop går i tusentals småbitar. När allt som betydde något slås i spillror. När du plötsligt står där utan skyddsmur, utan någon att luta dig mot och utan någon som fångar dig om du faller. När du gjort allt du kan för att skydda dig själv mot den kalla, hårda omvärlden. Nu står du där utan någon som tar din hand när du gråter, utan någon som lägger armarna om dig när du skakar och utan någon som bär dig när du inte orkar själv. Du är liten, sårbar och livrädd. Så vart tar du vägen, när du inte längre kan fly? Vart springer du när du vet att du är fastkedjad här? Vart flyr du för att glömma allt och bara tänka tankar om ingenting? Berätta för mig, för jag måste hitta den platsen. Platsen där problemen inte kan nå en, platsen där jag har tillåtelse att glömma allt för en stund och platsen där jag är lite närmare dig. Berätta, vart gick du när din värld rasade?

Det var svårt att andas när du fanns bredvid. Det kändes som om nån tog ett grepp runt min hals varje gång jag gav dig en blick. Och när du gav mig ett av dina leénden så blev allt bara värre. Det var som om luften plötsligt tagit slut. Vad jag inte tänkte på då var om det är så här svårt att få luft med dig, hur är det då när du inte längre står vid min sida? Jag ville inte veta det. Jag förträngde det faktum att du en dag faktiskt kunde gå rakt ur mitt liv. Jag förträngde det och intalade mig själv att jag inte behövde oroa mig för det, för du skulle ju alltid finnas där. Du skulle stå vid min sida vad som än hände, jag kunde alltid luta mig mot dig när jag föll. Du skulle ju alltid fånga mig. Jag intalade mig själv att det inte fanns något att oroa sig över. Jag intalade mig det så mycket att jag en dag faktiskt trodde på det. Jag trodde aldrig att du skulle gå.
Tills den dagen då du faktiskt gjorde det.
Världen rasade samman på en nanosekund. Allt som förut var gjort av glitter och sockervadd blev plötsligt kall, hård sten. Jag försökte få dig att ge mig svar på alla miljoner frågor som fanns i luften men du gav mig inte ett enda. Det jag fick var en blick jag inte kunde tyda och några få ord innan du gav mig ett sista hejdå. Och sen gick. Du gick rakt ut ur mitt liv, efter allt som hänt. Du lämnade mig ensam kvar trots att det var det enda du lovat mig. Det enda du lovat mig att aldrig göra var det du gjorde. Först tassade jag runt på äggskal, livrädd att något mer skulle gå i bitar. Såklart trampade jag snett ändå, allt gick i kras. Allt som fortfarande var någorlunda helt, det som fortfarande hölls ihop, rasade isär. Då tassade jag inte på äggskal längre. Det byttes ut mot skör, vass taggtråd. Varje steg jag tog gjorde ont, varje ord som passerade mina läppar sved. Du var den jag vant mig vid, den som bar mig när jag inte orkade själv. När du gick så försvann också allt annat jag älskat. Ensam, utan dig.

Men numera tassar jag inte runt på äggskal längre. Och inte på taggtråd heller, inte så ofta i alla fall. Jag går på krossat glas nu, medveten om att ingen kommer bära mig för alltid. Jag vet att allting inte varar och att jag därför måste vara beredd att gå själv. Och jag har insett att livet inte är en dans på rosor, det är taggarna man dansar på. Det gör jag varje dag. Jag har vant mig vid det, det känns inte längre. Känslan av att allting kommer brista försvann ett tag efter att du gjorde det.
Och det har jag dig att tacka för, för att du lärde mig. Du gjorde mig starkare än nånsin, trots att du också var den som gjorde mig svagare än nånsin. Du är en av dom som gjort mig till mig, oavsett hur det slutade mellan oss. Och för det, är jag skyldig dig ett tack. Men jag väntar mig ingenting tillbaka, för sån är inte du. Du tar, du ger inte. Du tar och går. Och det är okej med mig nu.
För du lärde mig allt jag kan. Du lärde mig att jag måste ta mig upp på egen hand, och det gjorde jag. Jag får inte falla för allting, det kommer aldrig ta mig framåt. Du lärde mig att jag måste kämpa för det jag vill ha. Och det gör jag. Jag tänker inte ge upp, även om det kanske var det du ville. Jag kommer klara mig fint utan dig, även om jag aldrig trott det innan.

Du gav mig orden jag väntat så länge på att få höra. Du gav mig vackra löften, fina ord och dikter. Du gav mig det jag saknade. Du gav mig kärleken jag så länge sökt efter. Men nu när jag hittat den, är det tillräckligt?
Du ger mig allt jag ber om. Men det är inte nog. Allting är inte nog. För hur underbar och perfekt du än är, så är du inte han. Du blir aldrig han heller. Han var en idiot, han var egocentrisk och han gick inte att lita på. Men han var också idioten jag föll för, för så länge sen. Och jag ska erkänna det, jag har inte glömt honom. Jag tänker fortfarande på honom. Det händer att jag saknar honom under dom stunder då jag egentligen borde sakna dig. Det händer att jag är nära att säga hans namn och inte ditt när folk frågar om vem jag tänker på eller vem det är jag älskar. Är jag över honom? Nej. Kan jag få honom, om jag ger upp drömmarna med dig? Nej. Jag kommer aldrig vara över honom helt. Men jag kommer aldrig få honom heller. Kanske för stunden, visst. Men aldrig längre än en vecka. För han låter sig inte sitta fast. Det gör du. Du lovar mig saker och du håller dom. Du finns där när jag behöver dig. Jag har alltid en famn att krypa ihop i. Du är perfekt. Du är vad alla drömmer om, även jag. Du är allting jag nånsin önskat mig, allt jag sökt efter. Du är den jag drömt om i evigheter. Och jag trodde alltid att när jag väl hittat drömkillen så skulle jag bli lycklig på sekunden. Så varför känner jag mig då så tom?

Ja, kanske ljög vi om att vi kände något. Kanske ljög vi ihop vår saga tillsammans. Den spontana början, den ibland så lyckliga vägen och det sorgliga slutet. Kanske sökte vi båda samma sak. Jag minns att jag en gång, en enda gång, frågade dig vad du sökte efter. Din svar hörs lika klart nu som det gjorde då, trots att du gått. " Jag vill inte vara ensam ". Jag borde förstått redan då, jag borde sett alla tecken som så tydligt fanns där. Alla andra såg dom, dom varnade mig. Jag var nog blind just då.
Jag hade inget bra svar till det, så jag mumlade bara fram ett okej. Jag trodde du menade att du inte ville vara ensam för du ville vara med mig. För att du brydde dig. Det var inte så det var. Du ville inte vara ensam, med vem spelade dock ingen roll. Bara du inte var ensam.
Nej, vi sökte inte samma sak. Du sökte någon att dela dina ensamma stunder med för att känna dig mindre ensam, om än bara för en sekund. Jag sökte något jag inte kunde få.
Du sökte tillfällig omtanke, hur billigt det än lät. Du sökte något att ha för stunden men det fick absolut inte vara länge. Tillfälligt skulle det vara. Känslor fick inte finnas med. Men att bara, för en kort stund, känna sig en liten aning mindre ensam dög bra. För att sen vandra runt i en dimma av förvirring igen.
Jag sökte något jag inte kunde fånga. Jag har alltid varit sån. Det som är förbjudet, det är det som lockar mest. Den man inte får röra, det är den man leker med. Den man aldrig kan fånga, det är den man jagar. Och i mitt fall är det du. Redan i vår spontan början så gjorde du det klart för mig, vissa saker är omöjliga. Omöjliga, förbjudna och kanske rentav idiotiska. Jag brydde mig inte. Du varnade mig, jag vet om det med. Du trodde inte på kärlek, det fanns inga lyckliga slut och inget varade för alltid. Du tittade efter andra, du hade svårt för att säga vad du kände och kunde inte lova mig någonting. Du gav mig alla ord som ingen vill höra men dom fick mig att vilja ha dig mer. Du gav mig alla varningssignaler, dom som skulle fått vem som helst att springa för livet. Vem som helst utom jag. Jag sprang efter dig istället. Det var något med dig, något som fick mig att följa efter.
Men kände jag något? Jag vet inte. Kanske var det bara behovet av att jaga något som ingen annan kunde fånga. Kanske var det en önskan att fånga dig och få dig att tro. Kanske var det kärlek. Jag vet inte. Kanske var det alltihop?
Vi har inte lagt av än. Spelet är fortfarande igång, jag har inte slutat jaga dig. Och du är fortfarande personen som alla borde undvika. Du har sårat mig mer än någon annan, ändå jagar jag dig. Kanske har jag helt enkelt ett behov av att jaga hjärtesorgen personifierad. Kanske väntar jag bara på den dagen då du stannar upp, vänder dig om och jagar mig istället. Kanske.
Kanske är det en idiotisk saga vi krafsat ihop. Inte kanske, den är idiotisk. Den är spontan, den är galen, den är korkad, den är elak, den är sorglig, den är hjärtesorg och den är underbar. Det är kärlek, skrik, tårar, gräl, panik, ångest, oro, rädsla och svek. Men den är vi.
Den är du, den är jag, den är vi.

Känslan är borta. Ångesten försvann, paniken avtog och skräcken nådde mig aldrig. Du har inte samma makt över mig längre. Du kan inte kontrollera mig så som du kunde då. Du äger mig inte längre.
Ärligt talat så saknar jag den känslan du gav mig lite. Ja, konstigt nog gör jag det. Troligen är det väl för att jag har blivit så van vid ångest, tårar och svek. Det är vardag. Och nu när den känslan plötsligt övergett mig känner jag mig bara så.. tom. Lika tom som ett kinderägg utan leksak, jag är bara ett skal. Allt det jag är van vid är borta. Känslan jag lärt mig leva med övergav mig. Visst är det ovanligt och visst, det skrämmer mig en aning. Men för första gången får jag veta hur det känns att vara fri. Det är som att jag släpat runt på en stor sten på ryggen och plötsligt är den borta, jag kan andas igen. Men jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Att veta att du inte har glömt mig ger mig en konstig känsla jag inte kan beskriva särskilt bra. Lite lycka, lite ångest, lite chock, lite rädsla, lite ånger, lite skräck och lite panik. Det är ungefär den känslan jag har när någon nämner ditt namn. Är jag rädd för dig? Jag vet inte, lite kanske. Du är den som kan ta fram både det bästa och det värsta i mig. Eller är det mig jag är rädd för? Rädd för att jag inte kan hantera det här så som jag borde, rädd för att jag ska komma på mig själv med att önska att jag har dig som jag hade dig då. Eller är det känslorna jag är rädd för? Rädd för att falla men inte lyckas fälla dig. Rädd för att det ska få ett slut. Rädd för att slutet inte blir lyckligt utan mest består av kaos, skräck och tårar.
Jag är nog rädd för allt det där. En blandning. Och jag gillar det inte. Jag gillar inte när paniken kommer krypande och det känns som att jag borde springa för livet. Jag gillar inte ångesten efteråt eller känslan av att det alltid fanns något jag kunde gjort bättre. Jag gillar inte att komma på saker som jag skulle ha sagt men aldrig fick fram. Jag gillar inte känslan av att det här kanske är totalt fel och att jag vandrar på fel väg. Jag gillar inte att behöva tänka ut själv vad du menar med det du säger eftersom du aldrig kan säga något tydligt. Jag gillar inte att behöva lösa gåtor för att förstå dig.
Men att se dig igen skrämde mig ännu mer. Att höra din röst gav mig panik. För det fick mig att inse att jag faktiskt saknade dig.

Han är en kopia av dig. Likadan på pricken, nästan. Samma hår, samma ögon, samma läppar, samma längd. Det är som om han är din tvilling. Din goda tvilling, du är den onda. Han är som du. Exakt. Fast ändå... nej. Han är för snäll. Säger ja till allt, håller med om allting, gör vad man vill när man vill det. Det gjorde aldrig du. Jag bad dig om en sak, du gjorde motsatta. Jag sa en sak, du sa emot. Det var vi. Det var så vi var, hela tiden. Varandras motsatser som tillsammans blev kompletta. Vi var osams så ofta att allt verkade perfekt när vi väl kom överens. Det kan kallas en sned verklighetsbild men det var så vi var, så olika att vi blev lika.

Jag vill inte. Jag vill inte att det ska förbli såhär mellan oss. Men det finns heller inget jag kan göra, för du har alla kort på hand. Jag har inget att spela med längre och kan inte fuska mig igenom det här. Det här.. vad är det för något? Något som började som nåt underbart fin och som vi sen gjorde om till världens sjukaste spel. Vi förstörde det finaste vi haft, för vad? För panik, ångest, skrik, tårar och svek. För att kunna såra varandra tusen gånger om utan skuldkänslor. Well, det kanske funkar så för dig. Inte för mig. Jag kan inte sova om jag har minsta tanke på att jag sårat dig. Så bra gick det. Jag gissar på att du vinner den här ronden. Och det gör mig galen. Det gör mig galen att du sårar mig tusen gånger om och inte ser hur du bryter ner mig. Eller kanske ser du men väljer bara att inte bry dig, jag vet inte. Men jag vet att jag inte vill att det är såhär vi ska sluta. Men hur ska jag få dig att lyssna när allt du vill är att slita mig i bitar?

Det finns alltid saker man kopplar till personer, hur mycket jag än önskar att det inte gjorde det ibland. Nu är en sån stund. För hur mycket jag än avskyr dig för allt du gjorde så kommer jag heller aldrig få en chans till att glömma det. För varje dag påminns jag om dig. Det finns låtar jag inte kan lyssna på för att dom beskriver dig perfekt. Jag kan inte heller se twilight utan att ge dig minst en tanke. Sommarnätterna i fönstret med telefonen i handen kan jag ju bara glömma. Vissa ord och meningar kan jag inte längre säga. Och om nån annan säger dom till mig, då återvänder den där tomma blicken till mina ögon och jag sitter tyst. Vill inte höra. Vill inte veta. Vill inte minnas. Men samtidigt vet jag att jag inte kan undvika allting för evigt. Och det hade jag inte planerat heller. Bara tills känslorna försvunnit ur min kropp.

Leken är över. Det roliga har tagit slut. Fortare än vanligt gick det. Jag har dig runt lillfingret, du är fast. För alltid. När dina läppar formade dom där orden tog det roliga slut, där och då. " Jag är din ".

Jag vill säga alla dom där meningarna jag aldrig sa. Dom som jag hade behövt säga men som aldrig passerade mina läppar. Jag vill ge dig orden jag aldrig vågade ge dig. Du förtjänade dom verkligen. Det hade kanske gjort skillnad på hur vi är nu. Kanske. Å andra sidan, kanske inte. Men du förtjänade dom ändå.
Jag vill ge dig dom och tusen till men jag kan inte. Jag vill se in i dina glittrande ögon och försöka förstå, en sista gång, vad du tänker. Jag vill höra dig säga orden jag saknat. Dom jag behöver höra. Jag vill känna dina armar omkring mig en sista gång, bara för att få ett sista minne av det. Trygghet. Det är vad du är för mig. Du kommer alltid vara det. För när jag tänker tillbaka, på allt vi sagt och gjort, finns det inget jag ångrar. För jag fick dig att falla. Jag fick dig att bli min.
Men att det sen inte fick världens bästa avslut är en annan sak. Kanske är det inte ens över? Jag vet inte. För nånstans i dimman tappade vi bort varann. För en sekund glömde vi allt som hänt och det räckte. Det räckte för att vi skulle glida isär. Det var som att hoppa från en brant klippa rakt ner i ett mörkt ingenting. Vi visste inte vad som väntade, men vi brydde oss inte. För vi hade varandra. Så vi gjorde det bara. Hoppade rakt ut i ett ändlöst ingenting. Ingen aning om vad som väntade, om det skulle bli bättre eller sämre. Men det gjorde ju ingenting, för vi hade varann. Trodde vi. På vägen ner mot botten så förlorade vi varandra. Vi gled isär på en nanosekund och plötsligt var det över. Skiljda vägar. Varsitt håll.
Det finns miljoner saker jag vill säga dig. Förklara för dig. Eller bara berätta för dig. Men jag har ingen tid kvar. Vi hade en tidsbegränsning och jag hann aldrig få orden att passera mina läppar. Inte du heller. Det finns så mycket vi bara lämnade osagt, trots att det borde få komma ut i luften. Jag är säker på att det kommer dofta ångest när vi möts igen. Allt för det vi aldrig hann säga.

Någon har varit där innan dig och någon kommer vara där efter dig. Du blir aldrig den enda, hur mycket du än vrider och vänder på det. Du är en av alla dom. En av alla dom som fallit och sen ångrat sig. Du är som jag.

Jag minns knappt den du egentligen är. Jag har ett vagt minne av honom. Men han, den du är nu, är inte du. Du står framför mig med tom blick och säger att det inte är mitt fel. Nej, jag vet det. Jag vet det så väl. För du gör jämt såhär mot mig. Du sårar mig, fångar upp mitt intresse igen trots att det aldrig riktigt svalnat, är min för ett tag för att sen lämna mig med ett itusågat hjärta igen. Och igen. Och igen. Varenda gång, samma sak. Och man tycker ju att jag borde ha lärt mig något av det här. Det är inte veckor vi pratar om, det är år. Vi har hållit på såhär i år. Jag vill inte räkna ut hur många för det skulle bara påminna mig om alla minnen vi har ihop. Och sen alla hemska stunder. Och det jag skulle minnas mest är alla farväl. Alltid från din sida. Jag står kvar, du går iväg. Jag står fortfarande kvar när du återvänder. Och sen börjar leken om igen. Jag borde ha lärt mig något. Och det har jag faktiskt, tro det eller ej. Jag vet att du är ett kräk. Du är ett falskt patetiskt as och du förtjänar egentligen inte någons tid. Jag vill såra dig. Jag vill förstöra dig. Jag vill slita dig i bitar, laga dig och sen slita itu dig igen. Så som du gjort mot mig så många gånger. Men jag kan inte. För hur mycket jag än hatar dig för allt du gjort så säger något i mig stopp. Jag kan inte göra dig illa. Det är något som tar emot och jag kan inte vinna. Jag är körd. Jag gillar inte känslan av förlust. Och den har jag haft i åratal nu, tack vare dig. Jag vill förklara för dig men varenda gång när jag har börjat har du ignorerat och gått iväg. Varje gång, du vill inte höra klart. För du vet vad jag har att säga. Jag vill säga att jag har tröttnat. Spel är inte kul längre. Jag har fått nog av att du kör över mig och jag har ingen ork till att ta mig upp en gång till.
Men vad säger jag? Ingenting. Så vi fortsätter spela. För du vill inte höra om jag vill lägga av och jag vill inte höra dig säga att du vunnit. Så vi spelar vidare. En vinner det här. Det lär inte bli jag.