mirko

Hjärtat slår tusen tomma slag. Det dunkar. Det dunkar konstigt, det brukar inte låta såhär. Men jag är rädd nu. Det är nog därför. Det är som gift. Det sprider sig genom hela kroppen. Det tar över mig nu. Jag vet inte vad som händer längre, allting snurrar. Världen snurrar, den börjar bli dimmig. Jag har tappat fokus. Vart är jag? Hur hamnade jag här? Vem är jag? Kan världen sluta snurra snart? Min andning är annorlunda nu. För snabb. Det gör mig snabbt svimfärdig. Vad händer med mig? Giftet sprider sig fortare. Det är snart överallt. Jag känner hur kroppen sakta slutar lyda mig. Den domnar bort. Bit för bit domnar den bort. Jag känner hur jag tappar kontrollen över mig själv. Giftet är överallt nu. Jag är borta. Allt jag är, eller allt jag var, är borta. Min självkontroll likaså. Det har tagit över mig nu. Det här är inte jag. Jag vet inte vad som händer. Jag minns inte vad som hänt. Jag vet bara att smärtan är överallt. Pinande, brännande smärta. Överallt.
Och jag vet att det här är det sista jag kommer att minnas nu.






©

Jag vet att vi inte varade alltför länge och jag vet att vi gjorde en hel del misstag ihop. Men ändå kan jag komma på mig själv med att sitta i just det där fönstret, stirra ut i den mörka natten och undra vad du gör. Om du är med henne nu eller om du är själv. Om du sitter i ett annat fönster men stirrar ut i samma mörka natt, och tänker samma tankar. Vi var dom som avslutade varandras meningar. Så om jag börjar tänka en tanke nu, avslutar du den sen? Jag vet inte. Jag lär aldrig få veta.
Jag fingrar på fönsterbrädan och låter tankarna vandra fritt. Jag låter dom flyga iväg i den mörka natten, om dom så vill. Kanske hittar någon av dom till dig. Och påminner dig om vad som varit, vad som hänt och vad vi båda förlorat på det hela. Kanske. Kanske inte.
Allt som hörs är regnet som faller ner. Dripp, dropp, dripp, dropp. Det syns inte, det bara hörs. Och det känns. Halva jag är blöt. Den halvan av mig som är på fel sida av fönstret. Och det doftar regn. Jag älskade regn.
Sen förstörde du min kärlek till det. Du lämnade mig, en natt som den här.
Kanske är det därför jag är vaken nu, trots att det är sent? Kanske tror jag, innerst inne, att om du lämnade mig en sån här natt så kommer du tillbaka en sån här natt också. Kanske. Eller kanske vill jag bara låta minnena kidnappa mig en stund. Kanske vill jag återvända till platsen där inget kan skada mig, utom den som förde mig dit.
Så jag låter minnena ta med mig längs gamla gator jag förbjudit mig själv att minnas. Jag låter mig passera gränder och jag låter mig själv se hur allt gick till. Jag låter minnena spela upp ett skådespel om dig och mig, om oss. Jag är den enda som ser på.
Och jag ser. Du går lagom nära, så som du alltid gjorde. Inte för långt bort men inte så nära att det blev svårt att andas. Jag ser ditt rufsiga hår och jag ser till och med dina glittrande ögon. Jag ser ditt leénde, jag hör ditt skratt. Jag hör din röst. Jag hör alla vackra ord och fina löften. Jag hör. Och jag både älskar varje sekund och halvt plågas ihjäl.
Jag ser även mig själv, eller den jag var med dig. Jag ser att mitt hår inte lydde mig den dagen. Men å andra sidan, det lyder mig aldrig. Jag ser mitt leénde, jag hör mitt egna skratt. Du säger nåt, jag ler och ser sen ner i marken. Jag behöver inte höra, jag minns precis allt du sa och när du sa det. Exakt på sekunden, jag har gått igenom det här så många gånger förut.
Men nu ser jag det. Blicken jag ger dig. Jag ryser av den, jag vill inte inse det. Men jo, det är sant. Det är kärlek. Det är beroende. Det är tillit. Det är hopp. Det är känslan du alltid ger mig. Den syns i mina ögon, men du verkar inte se. Världen ser ut att vara gjord av regnbågar och sockervadd. Om jag bara anat då hur snart den skulle förvandlas till nakna fötter och skör vass taggtråd. Om jag bara anat.
Jag sitter kvar i fönstret och låter minnena spela upp vår sista dans, om och om igen. Jag fäller några tårar som blandas med regnet. Jag avskyr att ta farväl. Men jag tror att det var just det vi gjorde den där natten. Den där natten, då för länge sen.






©

Jag bor i ett tempel av ångest. Väggarna är skrik, taket är ånger, golvet är skräck och luften - den är du. Du finns i mig, runt mig, överallt. Du påminner mig om det vi hade, det som jag gav upp allting för att få. Du påminner mig om det vi förlorade, det jag kämpat så för att hålla vid liv. Men mest av allt påminner du mig om känslan, känslan av att inte vara bra nog. Känslan av att vara ensam. Känslan av att ha förlorat det enda man nånsin ville ha.
Ja, jag bor i ett tempel av ångest. Där vandrar jag omkring hela dagarna och hela nätterna, jag är vaken dygnet runt. Det finns ingen annan jag kan prata med, det finns ingen som hör vad jag säger. Det finns inget jag kan göra för att ta mig därifrån. Jag är fast. Jag är fast i ett ändlöst ingenting av saboterade minnen, förstörda löften och trasiga tankar. Jag går där, tyst, dygnet runt och bara tänker. Tänker på det enda jag inte får tänka på för att nånsin ha en chans att ta mig därifrån. Men jag kan inte låta bli. Du är allt jag tänker på, du är den jag gav upp mitt liv för. Så jag tar spöket av dig i hand och vandrar längst tysta salar med kallt golv som ekar för varje steg. Och ju mer det ekar, desto fler tankar dyker upp i mitt huvud. Jag är fast här, med spöket utav dig.





©

If words could kill I'd spell out your name
If songs could kill this one's for you

©

©

 

©

 

Visst kan man laga något som är trasigt. Visst kan man få det att verka helt igen. Men man ser fortfarande sprickorna. Skärvorna kommer inte hålla ihop för alltid, hur mycket du än limmar. Så varför försöker du laga mig?





©

I don't mean to sound cold

But you don't know what love is

And it's fine

Because I don't know it either

 

©

Jag viskar ditt namn som är allt jag minns just nu
Vi drömmer nog alltid om saker vi glömt






©

 

©

Don't feel sorry
'Cause there's no reason for us to fight any more
Tears are coming, and years are going
I hope we'll learn something

©

En cigarett mellan högerhandens fingrar. En stor kopp kaffe på det vita cafébordet i stål. En bok om människor som gör det rätta, dom som vågar följa sina drömmar. En förtrollande historia, en berättelse som tar dig med sig. Solen skiner, tjugofem grader varmt. Ljummen bris, det doftar salt. Havet är precis tätt intill. Motorbåtar gör små vågor på vattenytan. Måsar som skriker till ibland, barn som tjatar på sina föräldrar om att få bada. Föräldrarna mutar dom istället med en mjukglass och allt är lungt igen. Färgglada gamla små hus. Blommor överallt. Du slänger upp dina ballerinaklädda fötter på den tomma stolen mitt emot dig och lutar dig tillbaka. Plötsligt står han där framför dig och ler åt dig. Ingen annan, han ser på dig. Du ler svagt tillbaka och flyttar fötterna så han kan sätta sig. Hans svarta hår leker i vinden och dom gröna ögonen glittrar.





©

Safe to say from here,
You're getting closer now,
We are never sad cause we are not allowed to be

©

And when it hurts the most
I'll push a little more
I'm back where I started at
You know I'm a little lost

©

We only want you when you're seventeen
When you're twenty-one
You're no fun



©

But it's over to you
I can't find the answers when you're gone
And it's over to you
But you can't find the answer where you are





Och visst är personer som försöker slita en i bitar helt fucking underbara?

Här är timmarna av ovisshet
poeternas bensin
här är natten när vi räknar våra stygn
allt gick så fort

Du kan dränka dig i minnen
eller litervis med vin
du kan sjunka ner i sörjan och vända dygn
men allt är gjort

©

Du sa aldrig mer.
Så bli inte arg när jag frågar.. vad håller du på med?




©