mirko

Det var svårt att andas när du fanns bredvid. Det kändes som om nån tog ett grepp runt min hals varje gång jag gav dig en blick. Och när du gav mig ett av dina leénden så blev allt bara värre. Det var som om luften plötsligt tagit slut. Vad jag inte tänkte på då var om det är så här svårt att få luft med dig, hur är det då när du inte längre står vid min sida? Jag ville inte veta det. Jag förträngde det faktum att du en dag faktiskt kunde gå rakt ur mitt liv. Jag förträngde det och intalade mig själv att jag inte behövde oroa mig för det, för du skulle ju alltid finnas där. Du skulle stå vid min sida vad som än hände, jag kunde alltid luta mig mot dig när jag föll. Du skulle ju alltid fånga mig. Jag intalade mig själv att det inte fanns något att oroa sig över. Jag intalade mig det så mycket att jag en dag faktiskt trodde på det. Jag trodde aldrig att du skulle gå.
Tills den dagen då du faktiskt gjorde det.
Världen rasade samman på en nanosekund. Allt som förut var gjort av glitter och sockervadd blev plötsligt kall, hård sten. Jag försökte få dig att ge mig svar på alla miljoner frågor som fanns i luften men du gav mig inte ett enda. Det jag fick var en blick jag inte kunde tyda och några få ord innan du gav mig ett sista hejdå. Och sen gick. Du gick rakt ut ur mitt liv, efter allt som hänt. Du lämnade mig ensam kvar trots att det var det enda du lovat mig. Det enda du lovat mig att aldrig göra var det du gjorde. Först tassade jag runt på äggskal, livrädd att något mer skulle gå i bitar. Såklart trampade jag snett ändå, allt gick i kras. Allt som fortfarande var någorlunda helt, det som fortfarande hölls ihop, rasade isär. Då tassade jag inte på äggskal längre. Det byttes ut mot skör, vass taggtråd. Varje steg jag tog gjorde ont, varje ord som passerade mina läppar sved. Du var den jag vant mig vid, den som bar mig när jag inte orkade själv. När du gick så försvann också allt annat jag älskat. Ensam, utan dig.

Men numera tassar jag inte runt på äggskal längre. Och inte på taggtråd heller, inte så ofta i alla fall. Jag går på krossat glas nu, medveten om att ingen kommer bära mig för alltid. Jag vet att allting inte varar och att jag därför måste vara beredd att gå själv. Och jag har insett att livet inte är en dans på rosor, det är taggarna man dansar på. Det gör jag varje dag. Jag har vant mig vid det, det känns inte längre. Känslan av att allting kommer brista försvann ett tag efter att du gjorde det.
Och det har jag dig att tacka för, för att du lärde mig. Du gjorde mig starkare än nånsin, trots att du också var den som gjorde mig svagare än nånsin. Du är en av dom som gjort mig till mig, oavsett hur det slutade mellan oss. Och för det, är jag skyldig dig ett tack. Men jag väntar mig ingenting tillbaka, för sån är inte du. Du tar, du ger inte. Du tar och går. Och det är okej med mig nu.
För du lärde mig allt jag kan. Du lärde mig att jag måste ta mig upp på egen hand, och det gjorde jag. Jag får inte falla för allting, det kommer aldrig ta mig framåt. Du lärde mig att jag måste kämpa för det jag vill ha. Och det gör jag. Jag tänker inte ge upp, även om det kanske var det du ville. Jag kommer klara mig fint utan dig, även om jag aldrig trott det innan.