Du gav mig chansen.
Jag vill säga alla dom där meningarna jag aldrig sa. Dom som jag hade behövt säga men som aldrig passerade mina läppar. Jag vill ge dig orden jag aldrig vågade ge dig. Du förtjänade dom verkligen. Det hade kanske gjort skillnad på hur vi är nu. Kanske. Å andra sidan, kanske inte. Men du förtjänade dom ändå.
Jag vill ge dig dom och tusen till men jag kan inte. Jag vill se in i dina glittrande ögon och försöka förstå, en sista gång, vad du tänker. Jag vill höra dig säga orden jag saknat. Dom jag behöver höra. Jag vill känna dina armar omkring mig en sista gång, bara för att få ett sista minne av det. Trygghet. Det är vad du är för mig. Du kommer alltid vara det. För när jag tänker tillbaka, på allt vi sagt och gjort, finns det inget jag ångrar. För jag fick dig att falla. Jag fick dig att bli min.
Men att det sen inte fick världens bästa avslut är en annan sak. Kanske är det inte ens över? Jag vet inte. För nånstans i dimman tappade vi bort varann. För en sekund glömde vi allt som hänt och det räckte. Det räckte för att vi skulle glida isär. Det var som att hoppa från en brant klippa rakt ner i ett mörkt ingenting. Vi visste inte vad som väntade, men vi brydde oss inte. För vi hade varandra. Så vi gjorde det bara. Hoppade rakt ut i ett ändlöst ingenting. Ingen aning om vad som väntade, om det skulle bli bättre eller sämre. Men det gjorde ju ingenting, för vi hade varann. Trodde vi. På vägen ner mot botten så förlorade vi varandra. Vi gled isär på en nanosekund och plötsligt var det över. Skiljda vägar. Varsitt håll.
Det finns miljoner saker jag vill säga dig. Förklara för dig. Eller bara berätta för dig. Men jag har ingen tid kvar. Vi hade en tidsbegränsning och jag hann aldrig få orden att passera mina läppar. Inte du heller. Det finns så mycket vi bara lämnade osagt, trots att det borde få komma ut i luften. Jag är säker på att det kommer dofta ångest när vi möts igen. Allt för det vi aldrig hann säga.
