mirko

Jag vill inte säga att jag ångrar allt, för det gör jag inte. Jag vill inte ta tillbaka orden jag sagt, för jag menade dom när jag sa dom. Jag vill inte spola tillbaka tiden och skippa att göra något jag gjorde. Eller det vi gjorde. Det kanske var fel. Kanske? Det var nog fel. Men ibland känns fel bara så rätt att man inte bryr sig. Jag vill inte ångra något. Och jag vill absolut inte ångra dig.

När allt känns skit, vart tar man vägen? När det känns som om alla, hela världen, är emot en. När ingenting går rätt och allt man säger tolkas fel. När man råkar ge någon en blick som egentligen var menad åt en annan. När man förlorar någon som betyder så obeskrivligt mycket. När man inser vilka misstag man gjort och att det inte går att rätta till dom. När man ångrar allt man gjort mot någon och inte kan fixa det. När man vill ta tillbaka allt man sagt men inte kan stoppa tillbaka orden in i munnen igen. När man ångrar nåt man gjort mot någon men inte kan spola tillbaka tiden. När det är för sent att rätta till sina fel. När världen är upp och ner och man inte kan hitta en väg tillbaka till den man en gång var. När man inte minns hur ett leénde känns. När allt man känner till är ångestfyllda nätter och tysta tårar. När man inte längre vågar lita på någon. När folk bara vill förstöra en, riva en i bitar eller slita en mitt itu. När allt är skrik, tårar, gräl, panik, ångest och sorg. När man förstår hur trasig man egentligen är och att den enda som kan laga en inte finns kvar i ens värld längre.
Vart tar man vägen då?

Kom hit. Älskling, kom och sätt dig bredvid mig. Jag måste prata med dig. Jag måste prata, du måste lyssna. Det finns saker att säga, saker att göra, saker att berätta och saker man inte längre kan undvika. Sätt dig intill mig och lyssna noga, jag säger det bara en gång.
Jag har fått nog. Jag är trött på dina spel. Jag är trött på att jag aldrig sitter säkert, att du när som helst kan vilja släppa taget om mig. Jag har fått nog av dina lögner, det har varit alltför många. Jag har tröttnat på att dina läppar säger en sak och dina ögon skriker en annan. Jag orkar inte med att du inte hör vad jag säger, du lyssnar inte ens. Jag tål inte att du inte ser mig. Jag blir illamående av tanken att du inte bara har ögon för mig utan för alla andra. Och oftast alla andra före mig. Jag mår illa av att du tar mig för givet. Jag är förbannad över att allt alltid är mitt fel enligt dig. Jag är arg över att jag aldrig hört dig säga förlåt. Eller att du älskar mig. Eller att du ens bryr dig. Du kanske älskar det här spelet men det gör inte jag. Jag har tröttnat och jag ger upp. Så anledningen till att jag bad dig lyssna är enkel, jag vill att du lämnar mig. Jag vill att du släpper mig fri. Jag vill att du låter mig flyga iväg, utan att behöva återvända. Jag vill att du låter mig glömma dig. Jag vill att du inser fakta, antingen håller du mig hårt eller släpper mig helt. Och eftersom du inte gjort det första så är det nog dags för nummer två. Släpp mig. Jag ber dig, släpp taget om mig. Släpp mig fri. Låt mig bli fri. Bli fri från dina krav, från dina skrik, från allt. Låt mig flyga vart jag vill och låt mig leva mina drömmar. Låt mig bli mig själv. Och för att jag ska kunna det, så måste du släppa mig. Släpp mig helt.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga det. Jag trodde alltid att jag alltid skulle hålla kvar vid dig, vad som än hände. För du var ju så underbar. Du var. Inte är. Inte längre. Något hände och jag vet inte vad. Men det här är inte personen jag ville ha. Jag trodde alltid jag skulle stå ut med vad som helst, så länge jag hade dig. Men sanningen är, jag hade dig aldrig. Aldrig helt. Och ingen kommer nog nånsin få det.

Varje gång du kommer tillbaka till mig och låtsas som om ingenting har hänt, det är då du sårar mig som mest. Det är som en oväntad käftsmäll varenda gång. När du totalignorerar all smärta du låtit mig utstå, alla tårar som runnit nerför mina kinder och alla minnen. Dom mesta dåliga, några bra. Alla meningar jag aldrig lyckades tolka rätt, alla sommarnätter, alla hemska ord, alla farväl och alla ångestfyllda mornar. Men ur dåligt kommer bra. För det som inte dödar mig gör mig starkare. Men om jag redan är död? Du dödade mig för länge sen. Du förintade den glada personen jag var och lät mig bli den livrädda lilla tjejen. Hon som du kunde kontrollera. Hon som du kunde styra och bestämma över. Hon som gjorde allt du bad om utan att ifrågasätta. Jag hatar den tjejen. Jag hatar den du gjorde mig till. Och jag hatar ännu mer att du kommer tillbaka och förväntar dig att jag fortfarande är hon. Jag hatar att du tror att du äger mig och ser mig som en leksak som du kan slänga undan när du tröttnat på den och plocka fram den när du börjar sakna den. Sakna leken. Du vet att det är fel men du gör det ändå. För att du kan. För att du vet att jag aldrig lämnar din sida. Det spelar ingen roll hur hårt du slår mig, hur hemska saker du kallar mig eller hur högt du skriker åt mig - jag finns kvar. Precis här. Det här är min plats, det är här jag hör hemma. Som den bortglömda lilla leksaken som försöker minnas hur uppmärksamhet kändes. För det lärde du mig att jag är. Ersättlig. Men varför återvänder du alltid? Om jag är så ersättlig, om du kan få vem du önskar, varför springer du tillbaka till mig? Är det för att du älskar att såra mig? Du älskar leken där du vinner. Eller behöver du mig av nån anledning? Varför gör du såhär?
Jag börjar tröttna på leken. Eller nej. Jag börjar tröttna på att förlora. Nu är det min tur att riva dig i bitar, att visa dig hur det känns. Hur det känns när man bara ger bort sitt hjärta, sin själ, sig själv till någon och den personen sliter en itu. Det är din tur nu. Du måste veta hur det känns innan du gör så mot mig igen. Så jag tänker förgöra den lilla rädda tjejen du gjorde mig till, hon som svalde den jag egentligen är. Jag tänker hitta tillbaka till mig själv och sen, sen river jag dig i bitar.
Men vet du vad jag hatar mest av allt? Mer än något av det du gjort mot mig? Jag hatar att jag inte kan hata dig.

Jag hatade den jag var. Hon som inte brydde sig, hon som lekte med alla, hon som tyckte att känslor var ett påhittat ord, hon som inte litade på någon, hon som sprang iväg när hon blev rädd. Hon som gjorde så många saker fel och trodde det var rätt. Hon som sen visste att det var fel och fortsatte ändå. Hon som fick det hon ville ha och inte nöjde sig med något som inte var bättre än bäst. Hon som gjorde som hon ville, när hon ville. För att hon kunde det.
Sen mötte hon dig. Du som vågade käfta emot ibland, du som vågade skrika tillbaka. Du som lovade att världen skulle vara gjord av sockervadd, regnbågar och glitter om hon bara vågade riva ner sin skyddsmur. Av någon vrickad anledning så trodde hon på dig. Hon rev ner sin mur helt. Bara för dig. Och vad fann hon på andra sidan muren? Där fanns inget sockervadd, inga regnbågar och ingenstans glittrade det till. Vad fanns det där? En grå värld fylld med regnmoln och bittra människor. Hon trivdes inte där men valde att stanna, för du sa att det skulle bli bra. Det blev det inte. Du svek henne, krossade henne och lämnade henne ensam kvar. Utan någon som kunde rädda henne och utan skyddsmur. Och hon blev den jag är nu.
Men du då? Du var det finaste jag sett när jag mötte dig. Du med dina glittrande ögon, lena röst, vackra ord och underbara löften om ett för alltid. Jag trodde på dig, blåögd som jag var. Sen svek du mig, gång på gång. Du ljög, tusen gånger om. Du förstörde mig, fattar du inte det? Du blev så som jag en gång varit. Fast miljoner gånger värre. Och du stannade så, till skillnad från mig.
Du gjorde mig till en starkare person, du lärde mig trots allt det mesta jag vet nu. Som till exempel att i slutändan har du bara dig själv att lita på, om ens det. Du gjorde mig bättre. Men eftersom du blev motsatsen, betyder det att jag påverkade dig negativt? Bara jag? Jag blev bättre, du blev värre. Hör du inte hur perfekta vi är för varann? 

Jag borde ha anat det. Jag visste att det skulle få ett slut snart, allt har ett slut. Tydligen visste du det med.
Du hade alltid ditt charmiga leénde på läpparna och höll om mig mer än vanligt. Du drog in mig i din famn och viskade ord i örat på mig. Fina ord. Oförglömliga ord. Men något i dina ögon var fel. Dom glittrade inte lika mycket som vanligt. Dom brukade glittra mer än stjärnhimlen, mer än all världens fyrverkerier och tomtebloss tillsammans. Nu var det vara ett svagt skimmer. Och rädsla. Jag såg det. Rädslan fanns där. Rädslan för vad? Förändring? Att förlora mig? Förlora det vi har? Förlora en del av dig? Jag vet inte. Men jag vet att du inte förlorat mig. Vi kommer alltid ha haft den här tiden ihop, inte sant? Ingen kan ta den ifrån oss. Om inte någon uppfinner en tidsmaskin. Minns du? Minns du att jag berättade allt jag ångrat att jag gjort för dig? Jag ångrar det inte mer. Inte alls, inte ett dugg. För alla korkade, dumma och rent av idiotiska saker jag gjort gjorde mig lycklig. Dom förde mig till dig. Och du gjorde mig lycklig. Jag vet hur det känns nu, det visste jag inte innan. Det där ruset som får en att vilja skrika för allt är så ovanligt perfekt. Så tack. För allt du gjort för mig. Och för att du alltid fanns till hands. Du läste mina tankar och jag har fortfarande inte listat ut hur du gjorde det. Varje gång jag var nere så hade jag snart dina armar runt mig och hörde sen din lena röst viska " jag finns alltid här för dig om du vill prata ". Det var allt jag behövde, någon som brydde sig. Någon som hade tid, någon som hörde, någon som såg. Någon som du.
Men tiden mot slutet var början på något nytt. Det var ett långsamt farväl. Jag hatade det. Jag älskade varje sekund med dig, det är inte det jag menar. Jag menar att jag älskade att spendera all min tid med dig men visste samtidigt om att det var en sekund närmre slutet, då jag måste skiljas ifrån dig. Bitterljuvt. Jag saknar dig. Jag älskar dig nog med. Och jag vill möta dig igen, nån dag. Bara nudda vid din hand, se in i dina ögon och söka svar på alla mina frågor. Så som jag gjorde då. Jag vill inte förlora dig. Jag vill att det ska vara som då, då när jag hade dig vid min sida. Men jag har ingen tidsmaskin så jag kan inte gå tillbaka. Du var den som lärde mig att vara stark och nu är det väl dags att jag visar att jag lyssnat och gör dig stolt. För om jag tar mig igenom det här, då är jag närmre stunden då jag faller in i dina armar igen.

Hur kan en person som betyder mest lyckas förstöra en på en nanosekund? Om och om och om igen. Jag vet vad som har gjort mig svag. Jag vet vad som har som fått mig att sluta hoppas. Jag vet vad som har som fått mig att bli rädd. Jag vet vad som har förstört mig. Jag vet vad som kommer hemsöka mig för alltid. Det är du. Dina ögon, din röst och ditt skratt är något jag alltid kommer minnas. På gott och ont. Men det som inte dödar dig gör dig starkare. Om det inte är så att jag faktiskt har blivit en levande död.

Han uppfann det här spelet. Jag var bara idiotiskt nyfiken. Han berättade inte mycket men det han sa räckte gott och väl för att få mig intresserad.
Det första man skulle göra var att skriva på ett papper, ett slags kontrakt kanske det var tänkt som. En enda regel. Så simpelt, hade jag tänkt. Med ett nöjt leénde hade jag skrivit ner mitt namn där, svart på vitt, för vem som helst att se. En regel, kunde det bli enklare? ' Förstör eller bli förstörd ' stod det. Det var dom enda reglerna. Enkelt, hade jag mumlat för mig själv. Det var långt ifrån enkelt. Men det var väl det du försökte varna mig för så många gånger innan, den som ger sig in i leken får leken tåla. Jag hade viftat bort det. Jag var bra på spel. Jag visste hur man tog genvägar, jag kunde fuska utan att någon såg. Trodde jag.
Det här spelet var mer komplicerat än något annat. Hjärnkirurgi hade varit lättare.
Jag bestämde mig redan från början att jag skulle vinna, inget annat var acceptabelt. Och om jag måste förstöra dig för att vinna, then so be it. Det enda lilla problemet var ju att du var inställd på precis samma sak emot mig.

Det är inte ett spel längre. Det är ingen liten lek för skojs skull. Det här är livet nu. Jag insåg det inte när jag skrev ner mitt namn på pappret, den dagen då jag praktiskt taget gav bort mig själv, men jag ser det tydligt nu. Vi lever för att spela. Vi spelar för att överleva varandra. Det är inget spel längre, det är vardag. Du visste det från början men berättade aldrig för mig hur det skulle sluta. Du sa bara att en av oss skulle vinna. Du nämnde aldrig dom hemska sakerna vi gör mot varann, dom sårande orden eller vad som händer med en själv. Jag förstör mig själv, för vad? För dig. Vi förstör oss själva. Vi förstör varann. Varför? Varför tycker vi det är värt det? För vi bestämde oss, för flera år sen, att spela spel. Att spela är att fly från verkligheten. Om inte verkligheten blir ett enda spel. Vi är för lika, egentligen. Ingen av oss orkar med det här men vi förstör hellre allt vi har än att ge upp. Vi är precis lika envisa, du och jag. Och det kommer förgöra oss snart.

I evigheter har jag försökt undvika allt som påminner mig om dig. Jag har skippat flera av mina favoritlåtar. Jag har skippat låtarna du sjöng för mig. Jag undviker cigaretter så gott det går. Jag håller mig borta från folk som dricker kaffe. Jag går omvägar för att slippa se saker som påminner om dig. Jag vill inte se filmerna du nämnt och jag vill inte höra låtarna du sa var så bra. Jag vill inte gå ut på kvällspromenader och sen sitta inne framför en film och prata om allt mellan himmel och jord. Jag undviker folk som har samma namn som du. Jag vill inte påminnas om ljumma sommarkvällar när jag fick höra din röst närhelst jag ville. Jag har till och med gett upp mina älskade fönsterkvällar. Alltså, sitta i fönstret, stirra ut över landskapet och prata skit i telefon.
För vad? Allt för att slippa dig. Allt för att tankarna inte ska vandra tillbaka till dig. Allt för att slippa se ditt ansikte framför mig, speciellt dina ögon. Och ju mer jag försöker undvika att bli påmind av dig, desto mer minns jag.
Tortyr. Du plågar mig.

En människa kan påverka dig långt efter att han eller hon slutat andas.

Den meningen ekar i mitt huvud, om och om igen. Det skrämmer mig. Mest för att jag vet att det är sant. Jag vet att det påverkar mig mer än jag tror och jag vet inte om jag gillar det. Att påverkas av en person som man inte längre kan se, hur låter det egentligen? Men eftersom du troligen var den personen med störst hjärta här så är det nog en bra sak.
Lär mig. Lär mig lita på folk. Lär mig att jag inte behöver vara på min vakt hela tiden, varenda person i världen kan inte vara ute efter att skada mig. Lär mig att om jag faller så tar jag mig upp igen. Lär mig att jag kan stå på egna ben. Lär mig att bli mer som du.
Vänta lite. Det går inte. Du har redan gjort det.
Det som är mer kusligt är när folk säger saker som " han ser dig där uppifrån " och " han är fortfarande här ". Är du det? Är du här? Just nu?
Det är nog därför jag inte gillar att sitta ensam i ett helt tyst rum och plötsligt känna en vindpust dra förbi. Är du här då, när du vet att jag behöver dig?

Jag minns din lena röst. Jag minns ditt gulliga skratt. Jag minns dina ögon som fick mig att drunkna tusen gånger om. Jag minns orden du sa, dom som bildade så vackra meningar. Dom som gav mig hopp att leva på. Jag minns alla löften du gett mig. Jag minns att du inte höll ett enda av dom. Jag minns alla tårar som fallit för din skull. Jag minns alla som varnade mig för dig, dom som sa att du inte var bra för mig. Jag minns deras ord, rädslan i rösten. Jag minns blickarna dom gett mig, dom som sa att jag på sätt och vis grävde min egen grav. Du skulle förgöra mig. Jag minns att jag viftat bort det, för du var ju inte sån. Jag minns att jag försvarat dig ända till slutet, jag hade trott på varenda ord du sagt. Jag trodde på allt som lämnade dina fina läppar. Jag minns känslan jag fick när du sa dom där orden, jag minns att jag tänkte att nu kunde jag inte önska mig något mer. För jag hade allt. Allt jag ville ha, det var du. Jag minns ruset, det vanliga människor kallar för lycka. Jag minns att det var min största anledning att stanna kvar hos dig. Jag minns också känslan när du slog mig i bitar. Jag minns varje gång du förstört mig. Jag minns varje gång jag fått laga mig själv. Lite svagare varje gång. Men lite starkare ändå. När jag var hel igen återvände du, som genom ett trollslag. Du gav mig fina löften, tusentals underbara ord och en bild av en framtid. Ihop. Du gav mig vackra drömmar. För att sen förstöra dom igen. Jag minns alla gånger jag svurit att aldrig se åt dig igen. Jag minns också att varenda gång har jag brutit det löftet till mig själv. Jag är för svag för dig och jag vet om det. Jag minns allt vi gjort, alla orden vi sagt. Alla löften om en fin framtid och alla drömmar vi delat. Allt för ingenting. Jag minns allting.
Varför minns jag? För jag får återuppleva det varje natt innan jag får somna. Varenda natt är du här igen, som ett spöke ur döda drömmar. Jag minns för varje natt får jag våran saga berättad för mig. Jag kan den utantill nu, som om jag inte kunnat den förut. Men varje natt återvänder spöket till mitt rum, sitter på sängkanten och berättar allting. Om och om igen. Bara för att jag inte ska få en chans att glömma dig. Jag kan inte glömma dig. Det är som om jag hade ditt namn tatuerat på mig, något som ska hemsöka mig resten av livet. Jag vet att vi delade många underbara stunder också, det är sant. Men av nån anledning berättar spöket våran historia som om det vore världens hemskaste spökhistoria.

Gå tillbaka till lekis, eller ännu tidigare, och minns hur glad du blev när du fick en ny leksak. En sprillans ny leksak. En gosig nalle, en skinande röd bil. Men var det nog? Nej. Såklart ville du ha en nalle till, bara för att. Du ville ha en bil till, bara för att du visste att du kunde få en. Du visste precis vad du behövde göra för att få en till. Och en till. Och ännu  en. Du fick inte nog av dom heller. För det spelar ingen roll hur fin din nya nalle var, det fanns alltid någon finare.
Och med den simpla förklaringen, låt mig leka hur mycket jag vill. Jag lägger mig inte i ditt liv, inte sant? Jag har kul, jag gör som jag vill och när jag vill det. Varför? För att jag kan. Lita inte på mig för jag litar inte på dig. Jag litar inte på någon av er. Jag gör bara det jag kan bäst.

" Mår du bra? ".
Nej. Nej nej nej nej nej. Nej, såklart mår jag inte bra. Om jag mådde bra, tror du inte jag skulle äta då? Om jag mådde bra, tror du inte jag skulle kunna le då? Borde jag inte kunna skratta? Borde jag inte kunna säga att jag är lycklig? Om jag mådde bra, skulle jag inte låta bli att förstöra mig själv?
Jo. Om jag mådde bra alltså. Nu råkar det vara så att jag faktiskt gör allt det där. Jag äter inte, jag ler inte, jag skrattar inte, jag är inte lycklig. Och ja, jag förstör mig själv. Jag vet om det. Men det är inte bara jag. Ni har gjort en stor del av det och cred för det, ni har gjort det bra. Jag är i bitar, totalt trasig. Men det ska inte knäcka mig nu. Det har inte knäckt mig förut, jag överlever.
Jag har den bitterljuva envisheten att tacka för det.

Jag kommer över det här. Jag blir bra igen. Jag är expert på att laga mig själv, jag har varit trasig många gånger förr. Jag överlever. Ge mig bara lite tid så kommer jag tillbaka. Det är vad det sägs, det som inte dödar dig gör dig starkare. Vilket betyder att jag borde vara starkare än Bamse nu.

Jag gillar inte ordet ' över '. Och jag gillar inte heller meningen ' det är slut '. Jag hatar när jag måste använda dom. Jag hatar att skriva det här. Men samtidigt måste jag få det ur mig. Bitterljuvt.
Jag vill säga att det finns hopp än, att vi kanske kan fixa allt. Vi kanske kan laga allt som är trasigt, allt vi slagit sönder, och börja om. Kanske. Men om inte, då måste jag få ur mig det här.
Tack för att du fanns där. Särskilt när mitt humör var på botten. Du fanns alltid där, trots allt. Du lyssnade, du förstod, du stannade kvar. Du pratade med mening, inte bara tomma ord. Du sa vad du tyckte, även om det riskerade att göra mig arg. Du var ärlig. Du var du. Tack för att du förstod mig. Tack för att du kände att du behövde ta hand om mig när jag inte orkade själv. Tack för att du bar mig när jag tröttnade. Tack för att du stöttade mig när jag höll på att falla. Tack för att du lyssnade. Tack för orden du sa. Tack för allt. Allt du gjorde för mig. Du är personen som hjälpt mig hitta tillbaka till mig själv. Du hjälpte mig att komma tillbaka, genom dig. Tack. Du hittade mig precis när jag behövde dig. Du är otrolig, underbar och perfekt rakt igenom.
Därför dödar det här nästan mig. Att inte veta säkert om jag nånsin ser dig igen.

Jag tror du har en grej för att såra mig. Jag vet inte vad jag har gjort direkt men något är det väl. Kanske är det det faktum att jag skriker tillbaka när du skriker på mig? Kanske är det för att du inte kan äga mig helt? Kanske är det för att jag är ärlig mot dig? Kanske är det för att jag inte kan säga dom där tre orden ofta nog? Kanske är det för att jag bryr mig? Kanske är det allting jag gör? Jag vet inte.
Men jag vet att du har en grej för att såra mig.

Att se dig efter så lång tid var nog det värsta som kunde hänt. För plötsligt bubblade en massa gamla känslor upp, dom som bara legat på lur och väntat på att jag skulle springa in i dig en dag. Nu kom dom fram. Och fy, så förvirrad jag var. Vad skulle jag säga? Vad kunde jag säga?
Att spöket av dig hemsöker mig? Att jag aldrig kan glömma orden du viskade till mig? Att jag inte kan låta bli att sakna dina varma kramar? Att jag inte kommer glömma hur underbar du var mot mig? Att jag saknar dig mer för varje sekund? Att det finns en liten liten liten chans till att jag, möjligtvis, älskar dig?
Nej, inte direkt. Jag kan inte säga det. Det är över nu, right? Det är nu man går vidare, man glömmer. Och kan man inte glömma, då förtränger man. Men när jag såg dig så gick det inte längre. Där var du, livs levande. Det var inte spöket av dig längre, det var du. Samma skratt, samma glittrande ögon. Du.
Anledningen till att jag hållt mig undan är enkel. Jag försöker glömma. Jag försöker förtränga. Men det är inte lätt att göra en omöjlig uppgift. Jag kan inte glömma dig, inte ens låtsas.
Men det är över. Man får inte alltid en andra chans. Man måste veta när man ska ge upp och när man borde fortsätta kämpa. Vad borde jag? Jag vet inte. Tekniskt sätt är allting över, det är slut. Finito. Men något i din röst sa att vi knappt börjat. Något i dina ögon sa åt mig att stanna kvar. Det är inte över. Du ville inte att det skulle vara över. Du vill att jag stannar. Och jag? Jag vill inget hellre. Men sen då? Sen när det riktiga slutet närmar sig, överlever vi det?

Prata med henne, hon lyssnar på dig. Hon lyssnar bara på dig. Ingen annan kan riktigt nå henne längre. Men du, på något magiskt vis, kan det. Hon ser dig. Hon lyssnar på dig, hon hör. Hon vet att du bryr dig och bryr sig därför tillbaka. Hon vet att ni har något. Hon vet om kemin emellan er. Hon vet att du tittar när hon inte ser dig, hon vet att du bryr dig mer än du borde. Hon vet allt. Och hon vet också att du är den enda som kan hjälpa henne nu. Hon vet att du är den enda som förstår. Det är något du delar med henne, något ingen annan vet. Något som gör att ni förstår varann utan att säga ett ord. Bara en blick och hon vet vad du tänker. En berörning och hon vet vad du känner. Hon kan dig. Hon behöver dig. Så prata med henne. För hon vägrar lyssna på någon annan än dig. Hjälp henne nu, för snart är det för sent. Snart faller hon i bitar. Laga henne.

" Folk kan fortfarande påverka en, även om dom har dött ".
Ja. Ja, såklart dom kan. Du påverkar mig mer än du borde. Att du finns med i mina tankar oftare än du egentligen ska är något som skrämmer mig. Att jag flera gånger tänker " Vad hade du gjort? " innan jag gör något, skrämmer mig med. Men flera saker lärde du mig, omedvetet. Du hjälpte mig med mycket, utan att du visste om det. Du lärde mig stå på egna ben, du lärde mig att överleva. Visst är det svårt ibland, men efter en uppförsbacke så går det oftast nerför. Saker blir snart bra igen. Kanske inte bäst, men bra. Du lärde mig att le mot främlingar inte tar livet av mig, tvärtom. Du lärde mig att aldrig ta något eller någon för givet. Du lärde mig att inse att inte tro att något är självklart, att jag kanske inte är här imorrn. Du kan aldrig veta säkert hur ditt liv kommer se ut. Du lärde mig massor. Tack.
Jag vet att du kan se mig nu. Jag vet att du ser när tårar rinner nerför mina bleka kinder, jag vet att du ser när jag skrattar och jag vet att du ser när jag sitter ute på en äng och tittar på molnen för att se om du finns på något av dom. Jag vet att du ser. Och jag tror att du finns här ibland också. En del av dig kommer alltid finnas kvar här med mig.
Hur som helst, det jag vill få fram är väl egentligen, jag saknar dig. Jag önskar du var här, bredvid mig. Även om det ibland känns som om du står tätt intill med det där gulliga leéndet på läpparna. Jag älskar dig för det du gjort för mig.
Jag hoppas att jag en dag blir i alla fall hälften så bra som du var.

Man ska gå sin egen väg genom livet, inte sant? Varför envisas jag då med att dansa i gamla söndertrampade fotspår istället för att göra nya, egna?