mirko

Du gav mig orden jag väntat så länge på att få höra. Du gav mig vackra löften, fina ord och dikter. Du gav mig det jag saknade. Du gav mig kärleken jag så länge sökt efter. Men nu när jag hittat den, är det tillräckligt?
Du ger mig allt jag ber om. Men det är inte nog. Allting är inte nog. För hur underbar och perfekt du än är, så är du inte han. Du blir aldrig han heller. Han var en idiot, han var egocentrisk och han gick inte att lita på. Men han var också idioten jag föll för, för så länge sen. Och jag ska erkänna det, jag har inte glömt honom. Jag tänker fortfarande på honom. Det händer att jag saknar honom under dom stunder då jag egentligen borde sakna dig. Det händer att jag är nära att säga hans namn och inte ditt när folk frågar om vem jag tänker på eller vem det är jag älskar. Är jag över honom? Nej. Kan jag få honom, om jag ger upp drömmarna med dig? Nej. Jag kommer aldrig vara över honom helt. Men jag kommer aldrig få honom heller. Kanske för stunden, visst. Men aldrig längre än en vecka. För han låter sig inte sitta fast. Det gör du. Du lovar mig saker och du håller dom. Du finns där när jag behöver dig. Jag har alltid en famn att krypa ihop i. Du är perfekt. Du är vad alla drömmer om, även jag. Du är allting jag nånsin önskat mig, allt jag sökt efter. Du är den jag drömt om i evigheter. Och jag trodde alltid att när jag väl hittat drömkillen så skulle jag bli lycklig på sekunden. Så varför känner jag mig då så tom?