mirko

Jag minns knappt den du egentligen är. Jag har ett vagt minne av honom. Men han, den du är nu, är inte du. Du står framför mig med tom blick och säger att det inte är mitt fel. Nej, jag vet det. Jag vet det så väl. För du gör jämt såhär mot mig. Du sårar mig, fångar upp mitt intresse igen trots att det aldrig riktigt svalnat, är min för ett tag för att sen lämna mig med ett itusågat hjärta igen. Och igen. Och igen. Varenda gång, samma sak. Och man tycker ju att jag borde ha lärt mig något av det här. Det är inte veckor vi pratar om, det är år. Vi har hållit på såhär i år. Jag vill inte räkna ut hur många för det skulle bara påminna mig om alla minnen vi har ihop. Och sen alla hemska stunder. Och det jag skulle minnas mest är alla farväl. Alltid från din sida. Jag står kvar, du går iväg. Jag står fortfarande kvar när du återvänder. Och sen börjar leken om igen. Jag borde ha lärt mig något. Och det har jag faktiskt, tro det eller ej. Jag vet att du är ett kräk. Du är ett falskt patetiskt as och du förtjänar egentligen inte någons tid. Jag vill såra dig. Jag vill förstöra dig. Jag vill slita dig i bitar, laga dig och sen slita itu dig igen. Så som du gjort mot mig så många gånger. Men jag kan inte. För hur mycket jag än hatar dig för allt du gjort så säger något i mig stopp. Jag kan inte göra dig illa. Det är något som tar emot och jag kan inte vinna. Jag är körd. Jag gillar inte känslan av förlust. Och den har jag haft i åratal nu, tack vare dig. Jag vill förklara för dig men varenda gång när jag har börjat har du ignorerat och gått iväg. Varje gång, du vill inte höra klart. För du vet vad jag har att säga. Jag vill säga att jag har tröttnat. Spel är inte kul längre. Jag har fått nog av att du kör över mig och jag har ingen ork till att ta mig upp en gång till.
Men vad säger jag? Ingenting. Så vi fortsätter spela. För du vill inte höra om jag vill lägga av och jag vill inte höra dig säga att du vunnit. Så vi spelar vidare. En vinner det här. Det lär inte bli jag.