mirko

Ja, kanske ljög vi om att vi kände något. Kanske ljög vi ihop vår saga tillsammans. Den spontana början, den ibland så lyckliga vägen och det sorgliga slutet. Kanske sökte vi båda samma sak. Jag minns att jag en gång, en enda gång, frågade dig vad du sökte efter. Din svar hörs lika klart nu som det gjorde då, trots att du gått. " Jag vill inte vara ensam ". Jag borde förstått redan då, jag borde sett alla tecken som så tydligt fanns där. Alla andra såg dom, dom varnade mig. Jag var nog blind just då.
Jag hade inget bra svar till det, så jag mumlade bara fram ett okej. Jag trodde du menade att du inte ville vara ensam för du ville vara med mig. För att du brydde dig. Det var inte så det var. Du ville inte vara ensam, med vem spelade dock ingen roll. Bara du inte var ensam.
Nej, vi sökte inte samma sak. Du sökte någon att dela dina ensamma stunder med för att känna dig mindre ensam, om än bara för en sekund. Jag sökte något jag inte kunde få.
Du sökte tillfällig omtanke, hur billigt det än lät. Du sökte något att ha för stunden men det fick absolut inte vara länge. Tillfälligt skulle det vara. Känslor fick inte finnas med. Men att bara, för en kort stund, känna sig en liten aning mindre ensam dög bra. För att sen vandra runt i en dimma av förvirring igen.
Jag sökte något jag inte kunde fånga. Jag har alltid varit sån. Det som är förbjudet, det är det som lockar mest. Den man inte får röra, det är den man leker med. Den man aldrig kan fånga, det är den man jagar. Och i mitt fall är det du. Redan i vår spontan början så gjorde du det klart för mig, vissa saker är omöjliga. Omöjliga, förbjudna och kanske rentav idiotiska. Jag brydde mig inte. Du varnade mig, jag vet om det med. Du trodde inte på kärlek, det fanns inga lyckliga slut och inget varade för alltid. Du tittade efter andra, du hade svårt för att säga vad du kände och kunde inte lova mig någonting. Du gav mig alla ord som ingen vill höra men dom fick mig att vilja ha dig mer. Du gav mig alla varningssignaler, dom som skulle fått vem som helst att springa för livet. Vem som helst utom jag. Jag sprang efter dig istället. Det var något med dig, något som fick mig att följa efter.
Men kände jag något? Jag vet inte. Kanske var det bara behovet av att jaga något som ingen annan kunde fånga. Kanske var det en önskan att fånga dig och få dig att tro. Kanske var det kärlek. Jag vet inte. Kanske var det alltihop?
Vi har inte lagt av än. Spelet är fortfarande igång, jag har inte slutat jaga dig. Och du är fortfarande personen som alla borde undvika. Du har sårat mig mer än någon annan, ändå jagar jag dig. Kanske har jag helt enkelt ett behov av att jaga hjärtesorgen personifierad. Kanske väntar jag bara på den dagen då du stannar upp, vänder dig om och jagar mig istället. Kanske.
Kanske är det en idiotisk saga vi krafsat ihop. Inte kanske, den är idiotisk. Den är spontan, den är galen, den är korkad, den är elak, den är sorglig, den är hjärtesorg och den är underbar. Det är kärlek, skrik, tårar, gräl, panik, ångest, oro, rädsla och svek. Men den är vi.
Den är du, den är jag, den är vi.