mirko

Jag ser bilderna från tiden då jag hade dig. Känslan kommer tillbaka. Den sticker i halsen, den hugger mig i bröstet, den kväver mig. Den tar ett hårt grepp om min hals tills jag knappt får luft, då släpper den. Sen gör den om det var tionde sekund. Jag kippar efter luft. När blev det egentligen så svårt att andas?
Jag lyssnar på sångerna som alltid kommer skrika ditt namn, fast det bara är jag som hör det. Jag hör ditt namn upprepas om och om igen av samma tomma röst. Jag hör melodin, jag hör texterna. Men tydligast hör jag ditt namn.
Och när bilderna och musiken blandas ihop så kommer automatiskt en sak till, orden. Orden du sa till mig. Alla fina ord i vackra meningar. Alla underbara löften. Men du bröt dom nästan innan du hade fått orden ur munnen. Du kan inte hålla något, jag vet det. Men att höra dig säga det gav mig ändå något som kan liknas vid hopp. Men egentligen var det nog bara önsketänkande. För aldrig kan du förändras.
Och när jag börjar minnas orden, då minns jag även något annat. Slutet.
Du gav mig fina löften, du gav mig vackra ord. Du gav mig inte alla orden jag ville höra, men jag brydde mig inte. Du var inte perfekt, men det var ju inte jag heller så vad spelade det för roll om du inte kunde ge mig några ord? Några ord som jag så otroligt behövde. Men jag fick dom aldrig. Inte från dig. Och jag vill egentligen inte ha dom från någon annan, jag vill höra din röst säga dom. Jag vill se bokstäverna lämna dina läppar. Men det fick jag aldrig. Jag fick ett slut. Ett hejdå. Och sen slet du mig i bitar. Du rev sönder mig i småbitar. Jag är fortfarande trasig, det ska du veta om. Du borde veta.
Och ändå, trots allt du gjort mot mig, så glömmer jag dig aldrig. Aldrig. Om någon nämner ditt namn så stelnar jag till. Om någon av låtarna spelas så tystnar jag. Om jag ser ett foto så vill jag springa därifrån. Men jag kommer ändå aldrig glömma. Du kommer förbli en del av mig, även om jag inte vill. Du är en av dom som gjort mig till den jag är idag. Om någon säger ordet 'kärlek' tänker jag automatiskt på dig. För kärlek är inte kärlek utan smärta. Och smärta gav du mig. Om och om igen. För den som aldrig blivit sårad har knappast älskat någon.
Jag vill inte glömma. Men jag vill inte minnas heller.
Jag vet att det är självdestruktivt. Men jag kan bara inte låta bli.