mirko

Jag kan erkänna en sak för dig, även om jag inte vill. Jag har inte glömt. Jag har inte heller slutat minnas. Jag erkänner att jag tänker på dig ibland, vissa dagar mer än andra. När hemska stunder fångar mig då minns jag dina ord, då minns jag värmen du en gång gav ifrån dig. Jag minns, och blir trygg igen. När personer skriker på mig, när allt är upp och ner, då minns jag dig. Jag minns hur du brukade trösta mig och lova att allt skulle bli bra. För du skulle ju alltid finnas här. Ännu ett löfte du inte höll. Men det gör mig inte lika mycket nu. Det är klart att det alltid kommer svida, det är inte det jag säger. Det är klart att det gör ont vissa stunder mer än andra. Det kommer alltid kännas, det ska du veta om. Men det är inte det jag säger. Det jag säger är att jag lärt mig leva med smärtan. Jag har gjort den till en del av mig nu. Ibland tar den över mina känslor, ibland får den mig att vilja bryta ihop. Ibland känns det som om den sliter sönder min själ. Men jag överlever varje gång. För jag har lärt mig. Jag har inget annat val än att överleva. Du kommer alltid vara en del av mig, och jag vet om det. Därför väljer jag att fokusera på alla fina minnen vi faktiskt delar istället. Det har inte bara varit ångest, panik och tårar. Nej, vi har massa fina minuter ihop. Alla leénden, alla skratt. Alla stunder då jag krupit ihop i din famn. Alla vackra ord, även om dom sällan var sanna. Alla drömmar. Allt som en gång fick mig att le. Jag saknar det. Och jag saknar dig. Ja, jag erkände. Jag saknar den du var och jag har inte glömt. Jag tänker ofta på hur du mår, vem du är nu och om du fortfarande minns mig. På om du minns våra drömmar vi delade, om du minns orden jag viskade och om du minns vad du lovade mig. Det sista tvivlar jag på, men att hoppas har ju inte tagit kol på mig än. Så jag fortsätter. En dag kanske du dyker upp igen, vem vet? En dag kanske jag får se dig igen. Men det enda jag egentligen vill säga är - jag kommer inte glömma.