mirko

Jag älskar dig. Jag gör det, verkligen. Du är allt jag nånsin drömt om, allt jag önskat mig. Du är allt jag velat ha. Trodde jag i alla fall.
Men det spelar ingen roll hur mycket jag älskar dig, eller hur perfekt du är, du blir aldrig han. Jag älskar att du säger att du gör allt för mig, och jag älskar att du kan bevisa det. Jag älskar att du säger dom där tre orden till mig när du vet att jag behöver dom. Jag älskar att du lyssnar och jag älskar att du förstår mig. Jag älskar att du alltid finns där. 
Vet du vad jag älskade med honom? Att han inte var perfekt. Han var faktiskt motsatsen. Han kunde inte lova mig nånting, och om han gjorde det så höll han det aldrig. Han sa dom tre orden alldeles för sällan, vilket fick mig att tvivla på om jag betydde något alls för honom. Han var inte den öppna personen som kunde dela sina tankar.
Men han var min. Ett tag. För längesen nu.
Han var den jag föll för. Fast numera tror jag mest att han la krokben för mig med flit. Han var inte underbar jämt. Han sa inte alltid det jag ville höra. Han kunde gräla. Han kunde såra mig rejält. Och han kunde göra om det. Han kunde svika mig. Han kunde leka med mina känslor jag fortfarande, efter flera år, inte kan tyda. Han kunde, för jag lät honom. Jag var väl för rädd för att jag skulle ge honom ett ultimatum, sluta såra eller stick. Jag var rädd att han skulle välja stick. Jag var för rädd för svaret. Livrädd. Därför lät jag honom såra mig, gång på gång, bara för att ha honom kvar. Han får nog aldrig veta hur ont det gjorde. För jag lär knappast berätta det.
Det finns stunder då jag är i din famn och tänker på honom. Jag erkänner, jag har inte glömt. Jag är inte över det. Jag låter minnena spelas upp framför mina ögon och det är bara jag som ser. Ser då han håller om mig och väntar med att släppa. Och en del av mig saknar det. En annan del av mig äcklas av det och skriker " hur kunde du gå på allt han sa? ". Men det är alltid delen som saknar det som vinner. Jag saknar honom.
Han och jag är inte dom som vi var då, det är självklart. Då var det faktiskt tvärtom. Nu är jag den livrädda och han den som leker med känslor. Kommer det vändas tillbaka igen? Och ännu viktigare, var det jag som gjorde honom såhär?
Är det mitt fel att han vinner över mig i mitt eget spel?
Ja, han är fortfarande en del av mitt liv. Vi ses ibland, vi pratar. Inte så som då, men han är kvar. Det finns stunder då jag tänker mer på honom än på dig. Och jag vill väl bara att du ska veta att du aldrig kan få mig helt, för nån har varit här innan dig. Nån var här, tog en för stor del av mig och lämnade resten av mig kvar. Trasig.