mirko

Att veta att du inte har glömt mig ger mig en konstig känsla jag inte kan beskriva särskilt bra. Lite lycka, lite ångest, lite chock, lite rädsla, lite ånger, lite skräck och lite panik. Det är ungefär den känslan jag har när någon nämner ditt namn. Är jag rädd för dig? Jag vet inte, lite kanske. Du är den som kan ta fram både det bästa och det värsta i mig. Eller är det mig jag är rädd för? Rädd för att jag inte kan hantera det här så som jag borde, rädd för att jag ska komma på mig själv med att önska att jag har dig som jag hade dig då. Eller är det känslorna jag är rädd för? Rädd för att falla men inte lyckas fälla dig. Rädd för att det ska få ett slut. Rädd för att slutet inte blir lyckligt utan mest består av kaos, skräck och tårar.
Jag är nog rädd för allt det där. En blandning. Och jag gillar det inte. Jag gillar inte när paniken kommer krypande och det känns som att jag borde springa för livet. Jag gillar inte ångesten efteråt eller känslan av att det alltid fanns något jag kunde gjort bättre. Jag gillar inte att komma på saker som jag skulle ha sagt men aldrig fick fram. Jag gillar inte känslan av att det här kanske är totalt fel och att jag vandrar på fel väg. Jag gillar inte att behöva tänka ut själv vad du menar med det du säger eftersom du aldrig kan säga något tydligt. Jag gillar inte att behöva lösa gåtor för att förstå dig.
Men att se dig igen skrämde mig ännu mer. Att höra din röst gav mig panik. För det fick mig att inse att jag faktiskt saknade dig.