mirko

Dom värsta sångerna jag vet är dom som skriker ut ditt namn. Ingen annan hör det, bara jag. Men det är där. En okänd röst skriker ut ditt namn, gång på gång. Jag vet inte vem han är men han låter mig inte glömma dig. Jag kan inte fokusera, jag kan inte koncentrera mig på texten för det enda jag hör är ditt namn. Det ekar omkring mig, det skär i öronen. Jag vill inte höra. Känslan kryper inpå mig, den tar över helt. Ångesten är där, liksom paniken. Skräcken syns tydligt i mina ögon nu, bara man tittar tillräckligt noga. Jag är rädd. Minnena fångar upp mig, jag ser allt framför mig så tydligt igen. Som om det var igår. Det var det inte. Det var åratal sen men dom syns lika tydligt. Alla sommarnätter, alla blickar, alla känslor. Allt finns där. Allt finns kvar. I drömmen.
Sången tog slut för länge sen men det tar mig evigheter att förtränga allt igen. Jag sitter där och stirrar ut genom fönstret, som om jag väntar på att någon ska rädda mig. På att någon tar mig ifrån den här vakna mardrömmen. Men egentligen väntar jag inte på någon. Hade jag väntat på vem som helst hade jag blivit räddad för länge sen. Men det gör jag inte. Jag väntar på dig. För det är bara du som kan rädda mig ur den här dimman jag är vilse i. Men du dyker aldrig upp. Jag har väntat flera evigheter men du syns fortfarande inte till. Och jag vet att jag inte har något annat val än att vänta. 
Jag sitter i fönstret och stirrar ut över allting. Det är tyst, dött och kallt. Jag känner mig nästan likadan. Vintern är snart här. Regnet öser ner. Himlen färgas grå. Lika färglös som jag. Jag bryr mig inte. Så jag låter musiken plåga mig, jag låter rösten skrika ditt namn och jag låter minnena ta över min själ för en stund. För det är det enda sättet jag kan komma nära dig på nu.