mirko

7.

Telefonen ringde oavbrutet. Samma signal, samma eviga tjutande. Och jag visste så väl vem det var.
Jag satt ihopkrupen i hörnet av soffan, med uppdragna ben och lät några tårar falla ner på jeansen som en gång i tiden varit kolsvarta.
Du lyckades alltid. Hur kunde jag inte se att det skulle bli såhär? Hur kunde jag vara så blåögd? Nej, inte blåögd. Blind. Totalt blind. Du kunde få mig närhelst du ville ha mig, det visste både du och jag. Och om jag svarade i den där hemska envisa telefonen nu så skulle det bevisa det hela. Om jag så bara hörde din röst några sekunder så skulle jag falla dit igen, tro vartenda ord du säger. Det spelar ingen roll om vartenda ord vore lögn heller, jag skulle inte märka skillnaden. För du skulle ha förhäxat mig igen.
Jag dunsade ner i soffan och slog huvudet i något hårt. Argt muttrade jag några väl valda ord. Jag vet inte om det var föremålet eller dig jag sa dom till egentligen men dom kom som ett rinnande vatten. Varje fult ord i världen, på ett ungefär. Jag tog surt upp föremålet som bestämt sig för att vara i vägen och granskade det. Det var den. Fortfarande glittrande, fortfarande i guld. Precis likadan.
Jag satte försiktigt ringen på fingret den hörde hemma på, rädd för att den inte längre skulle passa. Rädd för att den visste vad jag tänkt göra och inte ville stanna kvar på mitt finger. Men den satt där. Den glittrande, vackrare för varje sekund. Tårar rann ner för mina bleka kinder och långsamt formades min mun till ett leénde. Och sen ett skratt.
Hur kunde jag vara beredd att offra honom för en sån som dig? Han var perfekt, rakt igenom. Han var underbar. Han var allt jag nånsin velat ha och lite till. Det där var en lögn. Visst var han helt igenom underbar men det jag egentligen velat ha var inte honom. Den jag egentligen ville ha var dig, eller den jag trodde att du var. Men vet du vad? Det kvittar. För han är viktig nu, inte du. Du ska inte bestämma över mig längre, du ska inte få chansen att ha kontroll över mitt liv. För du kan inte ge mig ett enda löfte. Du kan inte ens lova att gå dom få metrarna till affären och köpa en tepåse åt mig. Han kan det. Han kan lova allt och lite till. Och faktiskt hålla det. Hur vet jag det? För han föll ner på knä. Han sa dom där tre orden. Han gav mig ringen. Han gav mig ett löfte om ett för alltid. Han var allt man kunde önska sig.
Jag låg i soffan, granskade den vackra lilla saken i guld och skrattade för mig själv. Hur dum får man bli? Telefonen kom jag ihåg först en stund senare. Jag tröttnade, sprang fram och slet ut jacket. Nu blev det tyst. Precis när jag var på väg tillbaka mot soffan knackade det på dörren. Jag stelnade till. Det knackade igen. Det där var inte du. Det var ännu bättre.
Jag rusade fram och slet upp dörren och där stod han, med samma glada leénde. Jag slog mina tunna armar runt hans hals och viskade " Hej.. ". Han log. " Du har inte mått sådär toppen på sistonde så jag tänkte att jag kunde stanna här tills du mår bättre ", viskade han. Försiktigt tog han fram en enda röd ros han gömt bakom ryggen. En tår föll sakta nerför min kind. " Kom ", mumlade jag och stängde dörren efter honom. Jag tassade in i köket och satte ner den tunna stjälken i en vas. Den var den enda levande blomman här nu. Och den skulle stanna så.
Plötsligt kände jag hans varma händer på mina höfter och han lutade hakan mot min axel. " Så.. vill du prata om det här problemet som gör att du mår hemskt? ", viskade han försiktigt. Jag log och snurrade runt, la vant armarna runt hans hals. " Vet du vad? Problemet är borta. Det spelar ingen roll längre, inte alls. Inte så länge du stannar ", viskade jag. Han log igen, samma underbara leénde. " Jag ska ingenstans ".
Det var det första löftet jag fått på länge som jag faktiskt kunde tro på. Han skulle ingenstans. Han tänkte stanna. Han ville stanna. Och för första gången på länge kände jag det där ruset igen, det for genom hela kroppen. Det andra kallar för lycka. Det kom tillbaka. Och jag tänkte hålla fast vid det.

6.

När en vecka hade passerat så fick jag nog. Jag var trött på ovetandet, osäkerheten. Jag var trött på att alltid vela i mitten. Jag hade fått nog av det här nu. Jag hade fått nog av att du hela tiden trasslade till mitt liv.
Jag hade stått ute i kylan på balkongen hela morgonen. Kedjerökt, räknat regndropparna. Och äntligen samlat tillräckligt mycket mod att prata med dig. Äntligen var jag stark nog att höra din röst igen.
Med darrande fingrar slog jag ditt nummer, jag kunde det fortfarande utantill. Du hade lärt mig det under den första veckan ihop. Det var enkelt. För enkelt för att kunna glömmas bort.
Flera envisa, evighetslånga signaler gick fram. Tutandet gjorde mig otroligt nervös. Plötsligt sprakade det till, någon lyfte luren. " Hallå? " hörde jag dig säga. Jag satt tyst några sekunder, kippade efter luft. Trots att jag visste att det var dig jag precis slagit numret till så kom din röst ändå som en chock, som en snöstorm i juni. " Det är jag.. " väste jag fram. Min röst hade bestämt sig för att skämma ut mig totalt, så självklart. " Åh.. hej gumman! ", plötsligt var ditt tonfall helt annorlunda. Innan hade du låtit upptagen, reserverad. Nu var du plötsligt glad, öppen och nästan.. lättad. " Hur är det? ", frågade du, fortfarande med samma glada stämma. Jag svalde.
Hur är det? Jag är livrädd, nervös, orolig, illamående och svimfärdig. Hur tror du jag mår?
" Jag.. mår fint ", viskade jag fram. Varför kunde inte rösten vara på min sida nu?
" Åh, toppen! Så du har tänkt klart..? ", frågade du, plötsligt smått orolig. Jag nickade, som om du skulle kunna se mig. Sen insåg jag att du inte gjorde det och skyndade mig att få fram ett " Öh, ja, ja! ". Skit. Det där lät patetiskt, tänkte jag och dunkade huvudet i bordet. Några dova dunsar hördes, allt annat var tyst. Dina andetag var tunga, rädda. " Jag.. har saknat dig ", sa du. Uppriktigt, som om det vore en självklarhet. Jag kände hur ett leénde började leka på mina läppar. Jag hade saknat dig med.
Jag såg mig omkring i lägenheten där det mesta var dött. Allt såg dött ut. Men du tände en liten gnutta hopp i mig, så som du alltid gjort. Kanske kunde det här funka? Kanske var vi annorlunda nu? Kanske var vi starka nog nu?
" Jag.. har saknat dig med ", väste jag fram. Plötsligt var det inte tyst längre. I din ände av telefonen hände något. En dörr slog igen, utan tvekan din badrumsdörr. Varför jag mindes den fanns flera anledningar till. Den hade alltid knarrat när man knuffat igen den. Jag hade sprungit in i den en gång, av misstag. Det där knarrande ljudet hördes då också. Men den här gången var det inte jag som knuffat igen den. Och du satt en bra bit ifrån den, det hördes. Alla nerver i min kropp var plötsligt på helspänn. Inte kunde du väl...? Inte den här gången...?
Då fick jag beviset. " Sötnoooos? ", hördes en röst ropa. En kvinna. Du hade en kvinna där. Som kommit ut från ditt badrum. Dina andetag var tunga, nervösa och spända. Du var rädd nu, rädd att jag hade hört. När du inte sa något ropade hon igen, " sötnos, kom nu då? ". Hon var otålig. Likaså jag. Otålig för att få höra din version av vad som hände hos dig nu. Otålig för att få höra ännu en lögn falla från dina vackra läppar.
" Det är inte som du tror ", sa du hest. Jag satt tyst. Jag hörde kvinnans fotsteg närma sig dig, hon sa något mer. Jag lyssnade inte. Jag ville inte veta vad hon kallade dig. Vad det än var så var det säkerligen mycket mildare än vad som hade kommit ur min mun om du hade frågat mig vad jag tyckte om dig. " Inte nu.. ", fräste du åt henne. Jag hörde dig resa dig upp och gå ut på balkongen, den som vi suttit och kedjerökt på så många gånger och lovat att vi alltid skulle hålla ihop. Det bevisar väl bara att allt inte blir som man tänkt sig.
" Det är inte som du tror ", sa du nervöst. Det lät mer som om du försökte övertyga dig själv om att det inte var som jag trodde. Du lyckades inte särskilt bra. " Inte? Vad gör hon där då? ", frågade jag kallt. Du svalde. " Hon.. lär mig laga mat. Just ja, fina middagar och sånt där, du vet. Inget som är kul att prata om direkt ", svamlade du, uppenbart nöjd över lögnen du precis låtit passera dina läppar. Jag vet inte vad du gillade mest med att ljuga för mig om och om igen, men du gjorde det. Jag visste inte alltid när du ljög, men ibland kunde jag läsa dig som en öppen bok. Nu var ett sånt ögonblick.
" Vad håller du på med?! Tänker du dissa mig för att prata i telefon?! ", hördes plötsligt någon skrika bakom dig. Självklart var det hon. Du mumlade något ohörbart åt henne och skulle precis säga något åt mig när hon började igen. " Va?! Vem tror du att du är?! Tror du jag är någon du kan skita i bara för att det blir morgon?! ". Upprörd var hon minst sagt. Men inte ens hälften så upprörd som jag var. Du fräste något ohörbart åt henne och avslutade med " det var en engångsgrej, okej?! ". Jag hörde henne ge upp ett ilsket skrik, för att sen klampa tillbaka in i lägenheten. Hon var troligen redan halvt påklädd när du äntligen tog mod till dig och viskade en tredje gång, " det är inte vad du tror.. ". Du lät inte lika säker nu. Jag hade stängt av för länge sen. Alla känslor var bortkopplade. Det här hade vi gått igenom så många gånger förr, jag visste vad som funkade bäst. Tårar funkade aldrig på dig, dom påverkade inte typer som du. Så jag brydde mig inte heller. " Tror du på det där själv? ", suckade jag. Jag kunde se framför mig hur du masserade tinningarna med högerhandens fingrar, så gjorde du alltid när något i din plan gick snett. Du suckade. " Du hörde. Det var en engångsgrej. Jag trodde du inte brydde dig så jag tänkte att.. ja, vad tänkte jag? Jo, att om jag bara blev löjligt full skulle jag glömma dig helt. Det funkade inte så. "
Jag log lite, du hade lika patetiska undanflykter som alltid. Nog var det du alltid. Hemskt nog var det också dig, den egocentriska okänsliga människan, som jag fallit för för så länge sen. Du hade mig fortfarande runt lillfingret. " Är du kvar? ", viskade du. Jag nickade. Och kom, ännu en gång, på att du inte såg mig. Även om det ibland kändes så. " Ja, jag är här.. ", sa jag nästan ohörbart. Men du hörde. " Är du okej? ", frågade du. Dum fråga. Jo, såklart är jag okej. Jag tänkte precis säga till dig att jag trodde dig, att jag trodde att du lyckats förändra dig. Jag tänkte precis berätta att du var den jag alltid önskat mig, att du var den som fanns i mina tankar flera gånger per dag. Att du var den jag inte kunde glömma. Men det gjorde jag inte.
Istället suckade jag och viskade fram " jag hoppas hon var värd det.. ". 

" Folk kan fortfarande påverka en, även om dom har dött ".
Ja. Ja, såklart dom kan. Du påverkar mig mer än du borde. Att du finns med i mina tankar oftare än du egentligen ska är något som skrämmer mig. Att jag flera gånger tänker " Vad hade du gjort? " innan jag gör något, skrämmer mig med. Men flera saker lärde du mig, omedvetet. Du hjälpte mig med mycket, utan att du visste om det. Du lärde mig stå på egna ben, du lärde mig att överleva. Visst är det svårt ibland, men efter en uppförsbacke så går det oftast nerför. Saker blir snart bra igen. Kanske inte bäst, men bra. Du lärde mig att le mot främlingar inte tar livet av mig, tvärtom. Du lärde mig att aldrig ta något eller någon för givet. Du lärde mig att inse att inte tro att något är självklart, att jag kanske inte är här imorrn. Du kan aldrig veta säkert hur ditt liv kommer se ut. Du lärde mig massor. Tack.
Jag vet att du kan se mig nu. Jag vet att du ser när tårar rinner nerför mina bleka kinder, jag vet att du ser när jag skrattar och jag vet att du ser när jag sitter ute på en äng och tittar på molnen för att se om du finns på något av dom. Jag vet att du ser. Och jag tror att du finns här ibland också. En del av dig kommer alltid finnas kvar här med mig.
Hur som helst, det jag vill få fram är väl egentligen, jag saknar dig. Jag önskar du var här, bredvid mig. Även om det ibland känns som om du står tätt intill med det där gulliga leéndet på läpparna. Jag älskar dig för det du gjort för mig.
Jag hoppas att jag en dag blir i alla fall hälften så bra som du var.

And when it hurts the most
I'll push a little more
I'm back where I started at
You know I'm a little lost

©

5.


Tre dagar senare var allting fortfarande en enda stor röra. Inte bara lägenheten, inte bara jag utan verkligen allting. Hela världen var upp och ner. Jag var blekare än vanligt och det mörkbruna håret kändes livlöst. Precis som jag. Kanske hade jag dött? Jag la handen över hjärtat och suckade. Nej, det dunkade fortfarande där inne. Inte som vanligt men död var jag inte. Du hade inte tagit kol på mig än. Jag stod ute på balkongen och tittade ner mot havet. Varför hade jag valt att bosätta mig i hamnen? Hade jag verkligen trott att allt det vackra skulle kunna laga mig, att mina problem inte skulle kunna hitta mig här? Mitt största problem var du. Och du hittade mig. Alla mina andra problem skulle hinna ifatt mig, i sinom tid.
En kall salt vind slog emot mig och tänderna började envist klappra igen. Jag frös så mycket lättare nu. Och oftare. Min bleka kropp hade krympt och revbenen började synas mer för varje dag. Kanske varje timme till och med. Jag orkade inte tänka på det, orkade inte bry mig. Jag var trött. Jag var svag. Det jag hade levt på var inte mycket. Några glas vatten, några alvedon och sen cigaretter. Många cigaretter. För många. Jag sneglade ner på dom paketen på golvet jag inte hunnit slänga än. Kanske borde jag bli beroende av kaffe istället? Tanken fick mig att rysa. Du drack alltid kaffe. Kaffe var en påminnelse av dig i vätskeform. En illaluktande och äcklig påminnelse i vätskeform. Usch.
Vädret var grått. Det hade börjat regna. Hade det inte bott en familj ovanför mig hade jag varit dyngsur nu. Nu var det bara kallt. Jag stod där i min för stora gråa munktröja och mosade ner ännu en cigarett till ingenting med mina vita smala fingrar samtidigt som jag granskade vattendroppar som föll ner. Mina likbleka bara ben hade förlorat känseln för flera timmar sen. Jag tassade försiktigt in igen och drog igen dörren. Den gnisslade. Det hade den gjort ända sen jag flyttade in här. Med trötta ögon såg jag mig omkring. Det stod döda blommor i vaser lite här och där. Dom som en gång varit så vackra, sådär lysande röda. Dom hade gått från skinade rött till blodrött för att sen övergå till en brunaktig färg. Nu såg dom mest svarta ut. Med hängande huvuden i vaser där vattnet tagit slut för länge sen. Några dammkorn virvlade runt när jag drog med fingret längs TVskärmen. Allt såg dött ut. Varenda sak såg ut som om den en gång levat men nu bara låg där, livlös.
Jag dunsade ner i soffan som gav ifrån sig ett knakande ljud. Jag hade inte suttit i den på ett tag nu och några dammkorn flög upp i luften. Jag satt där med uppdragna ben och fingrade på ringen. Den kändes mer som ett brännmärke nu, en påminnelse om något jag gjort fel. Men var det verkligen fel? Var det fel att svara ja när du frågat mig? Eller var det fel att fundera över att välja bort dig efter att ha svarat ja? Var det fel att ge upp en sån vacker dröm för en mardröm som hållt mig vaken i sju år och fyra månader nu? Var det det?

Man ska gå sin egen väg genom livet, inte sant? Varför envisas jag då med att dansa i gamla söndertrampade fotspår istället för att göra nya, egna?

Falska människor är hemska. Dom som inte lyssnar gillas inte heller. Och verkligen inte dom som inte ser. När jag säger att jag mår kasst, vem lyssnar? No one. När mina revben plötsligt sticker ut, vem ser? Nix, ingen. Nej, det är något som är fel. Något ligger och gnager inifrån, som ett svart hål inuti mig som är på väg att svälja mig hel. Jag lever på några glas vatten och ipren. Jag stressar runt i skolan. Jag vill hellre jobba men då måste jag först till affären där jag sommarjobbade och fråga efter referenser, vilket jag är aningen rädd för också ( varför ska inte nämnas här ). Jag är rädd för att behöva gå och söka jobb då jag inte har en aning om vad jag ska säga ( " Tja, jodu alltså nu äre såhär att jag inte känner för att plugga längre och öh.. eh.. jag vet att du vill att jag börjar jobba här! Så anställ mig nu och säg bara när jag ska börja så är vi klara sen! " ). Sen att jag sticker mig på mina egna revben kan inte heller vara en jättepositiv sak. Inte heller att jag känner mig sjukt svag och allmänt klen. Vem som helst skulle kunna slänga upp mig på axlarna nu. Jag är förlorad, igen, och vet inte vad jag ska göra. Och den som brukar hjälpa mig har jag inte kvar. Han som alltid fanns där med öppen famn och fina lugnande ord. Han är inte här, jag står själv sen vi skiljdes åt. Och ser hur bra det gick? Revben som sticker ut och ipren till mat. Hm, jag kanske behöver honom va?

Och just när jag trodde att du inte kunde sjunka lägre så gjorde du det. Du är ganska otrolig, ärligt talat. Du hittade en ännu lägre nivå på bara några nanosekunder. Du förstörde mig och gav mig precis lagom mycket tid till att laga mig själv innan du smällde till mig igen. Tack, nu känns det så mycket bättre.

4.

Det var två timmar sen du gick. Klockan hade hunnit slå halv fyra och jag stod på balkongen och stirrade ut i mörkret. Dimman hade tätnat, det gjorde verkligen inte saken bättre. Cigaretterna hade tagit slut ganska fort. Det hjälpte mig inte heller. Jag kände fortfarande vart dina kalla händer hade vilat på mina höfter. Det var som om dom gett mig något slags brännmärke som ingen såg. Jag gick fram och tillbaka på det iskalla hårda golvet. Mina nakna fötter hade tappat känseln för länge sen. Hela jag hade gjort det. Det gråa nagellacket var bortskrapat men jag var inte mer färgglad för det. Snarare tvärtom.
Varför gjorde du såhär mot mig? Varje gång jag var nära att glömma så dök du upp, som ett spöke från hemska drömmar. Dömt att hemsöka mig för alltid. Varje gång jag varit på väg att bli lycklig hade du dykt upp och förstört allting. Jag mindes förra gången så väl. Jag hade hittat en härligt fin varelse, han var perfektion rakt igenom. Tre dagar senare hade du dykt upp utanför min dörr och sagt dom där orden igen, som så många gånger innan. " Förlåt. Jag ångrar mig. Det var fel. Jag ska aldrig göra om det. Förlåt. " Det var som om du satt en slags radar på mig som gav utslag varje gång jag var på väg mot lyckan. Men nu var inte som då. Då hade du bara klampat rakt in, sagt förlåt och sen hade du tyckt att jag var din egendom igen. Och det hade jag blivit, såklart. Du hade någon slags makt över mig, jag kunde inte vinna mot dig. Det var inte ens en tävling, den var redan uppgjord. Du skulle vinna, jag skulle förstöras. Som alltid. Det var så det här spelet gick till, det var det det hela gick ut på. Att få dig att känna dig bäst i världen och krossa mig.
Men nu var det inte så. Nu var det ett annat spel, en annan liga. Vi spelade inte i samma nivå, det hade vi aldrig gjort. Men den här gången hade du haft något särskilt med dig när du knackat på min dörr igen. Inga presenter, inget sådant. Du hade haft något viktigare. Du hade haft känslor. Spelade eller inte var jag inte säker på men dom var där, nästan så verkliga att man kunde ta på dom. Jag var nollställd. Igen. Tack vare dig. Igen. Varför fortsatte du göra såhär mot mig, trots alla gånger vi skrikit dom hemskaste orden till varandra och sagt att vi aldrig skulle mötas igen? Våra vägar korsades ändå, oftast tack vare dig. Nej, inte oftast. Alltid. Du kom tillbaka när du kände för det och du lämnade mig, trasig, när du kände för det. Du tyckte att du bestämde allt, det hade du alltid gjort. Men den här gången så kändes du inte.. som du. Det var inte du som knackade på min dörr, det var inte du som sa orden till mig, det var inte dina ögon jag såg. Personen som knackat på min dörr hade nästan haft ordet ' känslor ' tatuerat i pannan. Den personen hade sagt ord med mening, inte bara sammansatta bokstäver. Och den personen hade ögon som visade sårbarhet och rädsla. Och som det föll tårar ur. Det hade inte du haft. Aldrig. Det här var inte du.
Visst sa du att du var en ny människa och om man bara tittade på det uppenbara så ja, du var helt ny. Men om man tänkte efter, om man visste vad du var kapabel till, så var du inte ny så länge. Du var bra på spel. Det här kanske bara var en ny variant av " jag ska krossa dig " spelet. Eller var det?
Jag stirrade ut i den täta dimman, väntade på att någon skulle skrika ut vad jag skulle göra. Ingenting. Inget hördes. Inga bilar, inga grannar, inte ens vinden. Jag hörde knappt mina egna andetag. Du hade gjort det igen. Du hade förvirrat mig till tusen.
Jag snurrade ringen runt fingret och kände hur kroppen började darra. Kunde jag verkligen såra honom, en sån underbar varelse, för någon som förstört mitt liv miljoner gånger om? Kunde jag verkligen riskera honom också? Kunde jag verkligen ge dig ännu en chans att riva mig i bitar?
Kunde jag? Ville jag? Och vågade jag?

There's a little part of me
That would like to see you cry
Even if it's just one tear
I know it would never dry

3.

Jag stod och stirrade på dig som om du varit ett ufo som precis landat framför mina fötter. Men det var du inte, det trodde jag inte i alla fall. Några enstaka tårar rann nerför dina bleka kinder. Du torkade envist bort dom med baksidan av handen, ville inte att jag skulle se dig såhär. Svag. Sårbar. Rädd. Eller kanske spelade du igen? Kanske hade du en bit lök i fickan som fått dig att fälla några små salta droppar? Kanske försökte du bara förstöra mig en gång till? Förstöra mitt liv var du ju så bra på, så varför inte fortsätta. " Varför gråter du? ", viskade jag fram. Du såg på mig med ögon som var på väg att svämma över. Du stod tyst en stund. " Du fattar verkligen inte va? Du fattar det bara inte? " frågade du. Jag skakade på huvudet. Nej, jag fattade inte. Jag hade aldrig fattat. Och du hade inte inte ens försökt förklara. " Jag var ett svin. Ett äckligt svin. Och jag vet att inga ursäkter i världen kan göra allting bra igen, jag vet det. Men jag vet inte vad jag annat kan säga än förlåt. Så förlåt mig. Jag ber dig. Ge mig en chans. ", sa du med en röst som var på väg att spricka. Jag såg tveksamt på dig och muttrade sen " Jag har gett dig tusen chanser. Inga gjorde du något bra av. ". Du såg ner i marken och jag såg att några salta små droppar rann ner från ditt ansikte och träffade det kalla betonggolvet. Sen såg du upp på mig igen, med ögon som skrek av något. Jag visste inte vad. Var det panik? Var det rädsla? Var det ånger? Det var svårt att veta när det gällde dig. " Jag vet det med. Men jag ber bara om en. En enda sista chans. ", kraxade du fram. Jag såg ner på mina händer och började envist pilla bort nagellack, allt för att slippa möta din blick. Varför hade jag målat dom gråa? Ville jag att det skulle vara så uppenbart att jag var färglös nu? " Jag ber dig.. ", viskade du och stod plötsligt intill mig. Du vände upp mitt ansikte och mötte min blick. Jag var rädd nu. Livrädd. Du la försiktigt händerna på mina höfter och stod tätt intill mig. Dina kalla händer kändes genom det tunna linnet och jag var nästan säker på att jag kunde höra dina hjärtslag den stunden. Jag öppnade munnen men fick inte fram ett ord. Ingenting kom ut, trots att det fanns så mycket jag ville säga dig. Och fråga dig. Och bara berätta för dig. Istället såg jag in i dina så plötsligt sårbara ögon, jag brukade söka svar där. Jag hade alltid gjort det förut, för att försöka förstå dig. Nu såg jag bara trassel. Du var lika trasslig som jag själv. Kanske var det därför du tyckte vi hörde ihop? Kanske var det något annat? Du öppnade munnen och viskade tyst " Jag ångrar allt jag gjorde mot dig. Att såra dig var det värsta som jag nånsin gjort. Och jag vill få en chans att bevisa att jag förändrats. Jag är inte samma nu som då. Jag är ny, jag är här och jag ser bara dig vart jag än går. Så snälla, ge mig en sista chans ". Jag öppnade munnen men  åter igen kom det inte ut ett ljud. Jag stod där som en fisk på torra land innan jag såg ner och såg hur den glittrade till. Ringen på min vänstra hand. Kunde jag ge dig en sista chans? Vad hade jag att förlora? En liten röst i mitt huvud skrek " ALLTING! ". En annan viskade " Gör det, gör det, gör det... ". Istället stod jag bara där, tyst, och granskade den vackra saken av guld på mitt finger samtidigt som jag lät dina kalla händer vila på mina höfter.

Du gjorde det. Du var likadan som han. Du charmade omkull mig tills jag föll och sen slet du mig i bitar. Det var tre år sen sist. Hur skulle jag kunna minnas känslan? Tja, man borde minnas när någon sliter ens hjärta itu. Men kom igen, det var tre år sen. Nej, fyra. Hur skulle jag kunna ana att det blev samma sak igen? Nej, jag anade ingenting. Jag föddes blåögd, det är såhär jag är. Jag tänker inte först, jag gör. Och går det fel så får det väl gå fel. Det har bara gått otroligt fel den senaste tiden. För fel. Men det enda jag försöker fokusera på nu är ja, vad? Ingenting. Ingenting utom att komma härifrån, långt bort. Långt bort från dig. Från alla. Och om jag gör saker fel på vägen, so fucking what? Fel leder en rätt. Alla gör fel. Jag råkar bara göra det oftare än andra. Men vet du vad? Trots att du slitit mig i bitar så bryr jag mig inte. Du gjorde ditt val, jag gjorde mitt. Jag var blind. Så kan det gå. Och nu orkar jag inte slösa mer tid på dig när jag vet att det inte är värt det.

I will run to you
When my journey is over
Wait for me
Keep our love alive
I will dream of you
'till I reach the sun
Then I'll turn around and run to you

We only want you when you're seventeen
When you're twenty-one
You're no fun



©

2.

Det tog evigheter innan orden passerade mina läppar. " Varför skulle jag ta dig igen, efter allt du gjort mot mig? ". Rösten var svag. Precis som jag. Om du hade gjort mig arg hade den nog gått upp i falsett. Jag gav dig en av mina kyliga blickar och slet bort din hand. Innan du hann ta tag i mig förflyttade jag mig snabbt till andra sidan rummet. Det var säkrare att vara en bit ifrån dig. Du stod kvar och såg på mig. Tyst stod du där en stund och bara såg på mig. Såg du hur mycket olika känslor du fick att bubbla upp? Såg du hur rädd jag var? Jag vet inte vad jag var mest rädd för egentligen. Dig, och vad du kunde göra mot mig. Mig, för att jag kanske vore dum nog att göra det du bad mig om. Eller känslorna som strömmade upp, dom som jag aldrig riktigt förstod. Jag skakade. Jag frös. Jag knuffade ilsket upp dörren till balkongen och en kall vind blåste in. Jag tassade ut till det lilla bordet och där låg dom, ett halvtomt cigarettpaket och en tändare. Som alltid. Det hade varit för många ångestfyllda nätter. Då hade balkongen varit min plats att fly till. Jag ställde mig framme vid räcket och såg ut i dimman. Jag gillade inte dimma. Tiden som du stulit av mig hade känts som en evighetslång dimma. Jag vandrade utan att veta vart jag var på väg. Eller om jag nånsin skulle hitta ut. Du kom ut och ställde dig bredvid mig, granskade varje millimeter av mig. Jag pressade mina bara fötter mot det kalla betonggolvet och blev arg på mig själv över att jag inte lagt ett trägolv där ändå. Eller i alla fall en matta.
" Du röker alltid när du är nervös, orolig eller rädd. Jag tyckte det var lite smågulligt redan då. ", sa du och granskade noggrant mina blåa läppar. Jag nickade och tvingade fram ett leénde som blev mer som en grimas. Cigaretten tog slut alldeles för snabbt och med darriga händer fick jag upp en ny. Jag blåste ut flera moln av rök under den hemska tystnaden. Det varade kanske bara fem minuter men för mig kändes det som om jag hade hunnit fylla åttio flera gånger om. " Så, är du lycklig? " frågade du hest. Frågan jag fasade för. Nu var det min tur att granska dig. Jag lät blicken vandra över dig. Dina t-shirtklädda armar påminde mig om alla gånger du hållt om mig. När jag trodde att allting skulle rasa samman, då hade du varit där. Kanske inte alla gånger men du hade funnits där tillräckligt mycket för att jag skulle falla för dig. Du hade slagit armarna omkring mig och lovat mig att allting skulle bli bra igen. Ännu ett löfte som inte var sant. Jag granskade dina läppar, hårt sammanpressade. Du bet dig i underläppen, så som du alltid gjorde när du var nervös. Du darrade lite. Men det jag fastnade för var det jag fasade mest över. Dina ögon. Dom som aldrig kunde ljuga särskilt bra. Jag tittade tyst och drunknade nästan i den blågrå färgen. Du var rädd, precis som jag. Du var orolig över något. Jag rynkade omedvetet ögonbrynen och funderade några sekunder. Kunde du verkligen vara rädd för vad mitt svar på frågan var? Kunde du faktiskt bry dig om mer än dig själv?
Jag svalde och vände bort blicken. " Lycklig? ", frågade jag kort. " Ja alltså.. är du det? " frågade du med darrande röst. Jag vände tillbaka huvudet mot dig och sa kallt " jag vet inte, jag har aldrig varit lycklig så jag vet inte hur det känns ". Du såg på mig med blanka ögon. Du såg väl varenda känsla som for igenom min kropp just då. Förvirring, rädsla, osäkerhet. Du såg väl alla minnen med. Jag såg dom. Dom var lika tydliga som om det varit igår. Det var det inte. Det var flera månader sen. Men dom var precis lika tydliga ändå. Då hände det jag aldrig trodde skulle kunna hända, inte ens i mina galnaste drömmar hände det. Du fällde en tår. Och sen rann en till nerför din kalla kind.

1.

Det var en kall oktobernatt. Jag visste att det var du så fort jag hörde knackningarna på dörren. Ingen annan knackar så. Ingen utom du. För en stund övervägde jag att klättra ner längs den raka tegelväggen. Det kändes bättre än att möta dina ögon igen. Dina ögon som jag alltid drunknade i. Jag gillade dom inte. Jag ville aldrig möta din blick för jag visste att du förtrollade mig då. Men jag kunde inte låta bli heller.
Långsamt gick jag fram och låste upp dörren. Där stod du, precis som jag trott. Du log ditt vanliga sneda leénde och sa " kan jag komma in? ". Det var mer en självklarhet att du skulle det, inte en fråga. Du hade redan bestämt att du skulle in. Du klev in, sparkade av dig skorna och dunsade ner i soffan som om du ägde stället. Som om du alltid gjorde så. Visst, du hade gjort det många gånger förut. Men nu var det månader sen jag sett dig. Jag hade nästan lyckats övertyga mig själv att jag glömt dig. Och då dyker du upp. Som ett spöke ur mitt förflutna, det som alltid håller kvar en del av mig där. Jag satte mig i en fåtölj mitt emot dig. Men jag tittade inte på dig. Jag fingrade istället på ringen som nu satt på mitt vänstra ringfinger. Den glittrade. Den var vacker.
- Så jag hörde vad som hänt. Mellan er två, sa du lågt.
Jag nickade och viskade hest " Jaså? Och vad gör du då här? Ska du gratulera mig? ". Du reste dig upp och närmade dig mig. Dom få metrarna som var emellan kändes som mil. Jag förstod inte vad som hände. Du ställde dig framför mig, tvingade upp min haka och tvingade mig möta din blick. " Jag är här för jag tror att du gör ett stort misstag. Ta mig istället. ". Jag stirrade på dig som om du hade gett mig en käftsmäll. Jag satt där och bara stirrade på dig. Din hand släppte inte taget om min haka, du trodde väl att jag skulle se ner i golvet igen. Du trodde rätt. Men din hand var så kall, som den alltid var. Hela du var helt igenom kall. Ibland hade jag frågat mig om du inte var gjord av is ändå.

Jag är lite för rädd. Lite för livrädd. Jag mår inte toppen och jag trivs inte här. Jag har inte känt mig hemma nånstans. Utom en liten stad. I Finland. Och dit kan jag inte åka nu. Inte än. Inte ensam. Det skrämmer mig att en dag flytta dit. Men det skrämmer mig ännu mer att stanna kvar här.

Skolan började idag. Imorrn och på tisdag är det ' lära känna varandra ' dagar. Jag är skraj. På onsdag börjar lektionerna. Halva dagen biologi och halva dagen traktorkörning. Jag kan knappt backa med moppen utan att köra in i något. Jag är skraj. Resten av schemat minns jag inte, förutom att det var matte på torsdag. Gillas verkligen inte. Jag tror jag hamnade i lite fel klass. Lunchen är inte föränn vid tolv. Man slutar vid tio över fyra. Förutom fredagar, då är det tjugo i två. Och måndagar börjar man egentligen halv elva-elva. Jag är skraj. Jag känner ingen i min nya klass, vilket skrämmer mig. Vaktmästaren skrämde livet ur mig.
Jag; * berättar för och efternamn *
Han; ÄR DET DU?!
Jag; Öh.. höhö? Jaa?
Han; Du vet inte vem jag är?
Jag; Eh.. hehe.. he.. nej?
Han; Jag var gift med din granne förut!
Jag; ... Olle?
Han; Jaa! Shit nu ska vi fightas här alltså!
Jag; Hehe.. he..

Det går bra nu. Njae, egentligen är jag bara livrädd. Livrädd för att den här skolan är värre än den andra. Jag är inte bara livrädd, jag är trött också. Och skraj. Och lite nervös. Men det går över. Nån dag.
Och jag kom också på att jag är inskriven på två skolor och reserv på en tredje. Lyckat.

Vill du veta sanningen så är jag livrädd. Klen, hjälplös och livrädd. Ganska patetiskt egentligen. Men också helt sant. Varför säga att jag mår perfekt när min värld håller på att rasa samman? Precis, det finns ingen mening med att berätta lögn efter lögn. För dom du försöker dölja det för får ändå reda på det förr eller senare. Så nej, jag mår inte toppen. Jag skakar, jag fryser och jag tänker för mycket. Numera är det dock inget ovanligt i min värld att jag är sån. Men det går över. Kanske inte nu, kanske inte om en timme. Men det går över.

Varje gång jag hör ditt namn, även om det inte är dig personen pratar om, så mår jag illa. Det känns som om jag får ett hav av iskallt vatten hällt över mig. Det känns som om nån sticker en kniv i bröstet på mig. Det känns som om jag är fast i mitten av en tornado som inte slutar. Det är en känsla som återvänt till mig ända sen första gången du sårade mig. Den kommer alltid tillbaka. Och jag tror den vill berätta för mig att jag aldrig riktigt kommer komma över dig.

Innan du fortsätter jaga mig, innan du säger något mer finns det saker du borde veta om mig. Ganska många faktiskt.
Jag gillar inte känslodrabbel. Jag gillar inte orden " jag älskar dig " eller puttenuttiga presenter. Jag gillar inte att hålla handen och jag gillar inte när någon tror att han äger mig. För sanningen är den att om jag säger att jag är din, är jag bara din till 70%. Ser jag någon som jag tror är min drömprins så är det ganska självklart för mig att jag springer efter och försöker ta reda på om han är det. Och är han inte det så okej, det är lungt. En dag hittar jag honom. Men jag tänker aldrig låta någon äga mig. Aldrig. Jag är fri. Jag gillar inte när någon hela tiden måste stå tätt intill mig och krama mig så hårt att jag nästan kvävs bara för att ingen annan ska få röra vid mig. Jag går inte sönder bara för att någon petar på mig. Jag går sönder om man kramar ihjäl mig. Jag gillar inte när någon tar mitt andrum. Jag gillar inte kärleksförklaringar särskilt mycket heller eftersom jag aldrig kan säga en sådan själv. Allt jag svarar på sånt är " okeej.. " och sen är det inget mer med det. Dom där tre orden som alla suktar efter är heller inget jag är proffs på. Jag gillar dom bara inte. Jag gillar inte att säga dom för det känns som ett löfte för mig, ett löfte om att jag alltid ska finnas där. Jag kanske inte gör det. Jag går dit jag vill och jag stannar där jag trivs. Och dom orden är något jag undviker så gott jag kan. Jag gillar heller inte ' vi sättet '.  " VI tycker, VI ska, VI borde.. ". Du fattar. Jag har ett eget liv också, hur otroligt det än låter. Och jag ger inte upp hela min värld för någon som kanske inte alltid finns kvar.
Men överlever du det här så visst, försök fånga mig om du kan.

Korpsvart hår och dom blåaste ögonen jag nånsin sett. Ett leénde som kunde fått vilken glaciär som helst att smälta. En lagom tajt t-shirt och en vältränad kropp. Där var han. Perfektionen. Han var precis så som jag beskrivit drömprinsen så många gånger, fast ännu bättre. Nu stod han där, bara några få meter ifrån mig. Han var ingen drömprins längre, han var lika verklig som jag. Han andades, precis som jag. Jag kanske inte lyckades ta ett enda andetag just då men jag vet att han var precis lika verklig som jag. Skillnaden var bara att han kommit från ingenstans och nu stod där framför mig, honom som jag beskrivit så många gånger förr. Han som dök upp ur mina drömmar och plötsligt stod där, livs levande. Och vad gjorde han? Han log ett snett leénde. Han smälte ner mig totalt. Var det allt? Nej. Nej, det var långt ifrån allt. Han stod där, utan att säga något, och bara såg mig i ögonen. Och han slutade inte. Han stod där i vad som verkade vara en evighet och bara såg mig i ögonen. Och jag kunde inte titta bort. Jag var där och såg tillbaka, precis lika mycket som han. Jag såg hans vackra blå ögon och på en nanosekund förtrollade han mig. Det var något med honom, något magiskt. Något underbart. Något mystiskt. Något som kunde fått mig att ge vad som helst, där och då, för att få veta mer. Varför stirrade han så? Varför vek han inte undan med blicken när han såg att jag stirrade tillbaka? Visste han att han var vad jag beskrivit som drömprins? Visste han att han var det jag så många gånger sagt var " allt jag ville ha "? Visste han att han, när han klivit in genom den där dörren, var allt jag ville ha? Men han sa inget. Och jag kunde inte få fram ett ord. Men det var något med dom där djupt blå ögonen som förhäxade mig, dom sa något han aldrig sa. Kanske ser jag honom aldrig mer, kanske gör jag det. Men nu är jag i alla fall säker på en sak, för första gången någonsin. Min drömprins finns. Han existerar verkligen. Nu gäller det bara att hitta honom igen.

Jag tror nog jag föddes livrädd. Livrädd för allting. Misstänksam mot alla, bara utifall dom skulle ha en baktanke med något dom gör eller säger. Vägrar tro på evig lycka. Får obehagskänslor av leénden. Är livrädd för allt som har med känslodrabbel att göra. Tål inte orden " jag lovar " på grund av att varje gång jag fått höra dom har dom också brutits. Har sagt dom där tre orden, som alla tjatar så om, alldeles för få gånger. Dom kan bara inte passera mina läppar, det är som om det är en slags osynlig mur ivägen. Jag är mer rädd för känslor än vad jag är för slagsmål. Slå ner mig, visst, men säg inte att du " ser en framtid ihop med mig ". Säg inte heller orden " med hela mitt hjärta " för dom startar omedvetet kräkreflexer hos mig. Ge mig inte heller några löften du inte kan hålla eller försök charma mig med gamla raggningsrepliker, för det enda jag gör är att fräsa fram ett elakt svar och gå iväg. Om du bryr dig om mig ett enda dugg, prata med mig. Jag kan prata som alla andra, jag bits inte ( alltid ). Hur svårt är det egentligen att fråga en något istället för att säga något som " dina kläder passar på mitt sovrumsgolv "?
Jag är också livrädd för att lita på folk. Jag gillar inte när dom lovar mig saker, för en röst inom mig viskar " han håller det inte! ". Jag gillar inte när någon plötsligt är överdrivet snäll, det får mig bara att rygga tillbaka och sen backa undan. Jag gillar inte heller när dom säger att dom alltid kommer finnas där och sen plötsligt är borta när man behöver dom. Kort sagt, jag litar inte på någon. Kanske har jag blivit sviken för många gånger, kanske föddes jag sån. Fast å andra sidan, dom flesta föds blåögda. Jag kanske bara är lite värre.

Jag vill inte minnas. Jag vill inte se bilder fara förbi och påminna mig om vad som en gång varit. Jag vill inte höra musik som fanns där och då. Jag vill inte höra någons röst som påminner mig om den tiden. Jag vill inte besöka platser som hade med den tiden att göra. Jag vill inte minnas alls. Inga bilder, inga texter, inga vackra ord. Nada. Jag vill inte bli påmind, för det gör fortfarande ont. För ont. Det svider, det värker. Plötsligt hörs ett ljud av något som går i kras, slås i spillror. Och jag tror jag vet vad det var.

Jag vill säga att det är över. Slut. Finito. Vi är historia, förfluten tid. Vi tillhör en annan dimension. Vi finns inte här, inte längre. Det finns du, det finns jag. Men det finns inget vi. Jag vill säga det. Jag vill skrika det så hela världen hör, " det finns inget vi! ". Men jag kan inte. För om jag säger att det inte finns något vi, så säger jag också upp chanserna vi har kvar. Vi kan fortfarande bli vi igen, så som vi var en gång. Det är länge sen nu, det är bara ett vagt minne. Ett suddigt minne. Men det är ett bra minne. För när vi var på riktigt, då var jag som bäst. Jag var lycklig med dig. Men det är längesen nu. Jag minns knappt hur det känns. Men jag vet att det är med dig som jag kan vara mig själv, för du är tillräckligt lik mig. Du förstår mig som ingen annan kan. Och det är nog därför. Det är nog därför du kan förstöra mig så lätt, för du vet hur jag är. Du vet hur jag funkar. Du vet vad det krävs för att slå sönder mig, du har gjort det tillräckligt många gånger nu. Du kan. Och det vet du. Men hur många gånger du än sliter mig i bitar så säger jag aldrig dom där orden. Kanske bryr jag mig om dig, kanske hatar jag dig. Men jag säger dom ändå inte. För jag vågar inte. Jag vill inte. Jag vill inte att det ska vara över. För då tar något fint, men ändå så hemskt trasigt, slut. Det får sitt slut, där och då. Och jag vill inte göra det. Jag vill inte låta dom där orden leka i halsen, formas av mina läppar och höras av dig. Jag vill inte. För det vi hade, när vi väl hade det, var obeskrivligt. Det var fint. Det var vackert. Det var underbart. Och jag ångrar det inte. För trots att du förstört mig mer än någon annan så har du hjälpt mig otroligt mycket genom att göra det. För gång på gång måste jag sätta ihop mig själv, bit för bit. Och jag blir starkare för varje gång, för jag vet att jag överlever det igen. Jag ger inte upp, en dag blir vi som då. Kanske inte nu, kanske inte om två år. Men en dag. Jag väntar en evighet för det. För du är den enda jag inte kan släppa. Du är som andra delen av mig, förlorar jag dig förlorar jag mig själv. Och jag kan inte leva halv. Det där minnet lever kvar en evighet. Drömmen om att en gång blir vi som då. Vi kanske förlorat en bit av oss själva på vägen men vi blir vi. Därför kan jag inte säga dom orden. Dom kommer aldrig kunna passera mina läppar. För det är aldrig över mellan oss. Vi är som en berg- och dalbana. Det går upp, det går ner. Väldigt mycket ner. Men dom få gångerna det går uppåt är det som bäst. Ibland kanske vi stannar, ibland kanske vi kliver av den här eviga berg- och dalbanan vi åker. Men vi går alltid på igen. För det är aldrig riktigt slut.

Jag visste att du tänkte såra mig. Du tänkte förstöra mig. Du tänkte slita mig i bitar, precis som alla andra gånger. Och grattis, du gjorde det igen. Du har lyckats. Så krossa mig du bara, jag är ändå så trasig att det inte gör något. Förstör mig du, det spelar ju ingen roll. Snart finns det inget kvar av mig, och allt tack vare dig. Var stolt över dig själv. Du blir den som förstörde mig helt. Du blir den som vann. För jag orkar inte kämpa emot dig längre. Jag ger upp nu. Jag låter dig förstöra mig nu. För det kommer sluta så ändå och jag orkar inte vänta längre.

Jag gillar inte känslor. Känslor förstör människor. Och jag är trasig så det räcker.
Därför stängde jag av för länge sen. Alla känslor, borta. Bara yta. Ett tomt skal, ett trasigt inre. Även skalet är på väg att falla i bitar, man ser sprickor lite överallt. Trasig var ordet.

 

Inatt hade jag en rejäl mardröm. Skorna på bilden är Skorna med stort S. Perfektion, allt igenom. Jag hade ett par såna skor. Fem sekunder efter att jag tagit på mig dom förvandlades dom till ett par hemska clownliknande saker. Till ett par såna där ballerinaskor med platå, för dom som vill ha karriär inom cirkusbranchen eller bara vill se allmänt galna ut. Såna hemska skor påminner mig om ankor också, av nån konstig anledning. Anyhow, hemskt var ordet.

Om du letar efter mig så ska du inte ge upp direkt.
Om du letar efter mig så hittar du mig till sist.
Om du letar efter mig så behöver du mig.
Om du letar efter mig så bryr du dig om mig fortfarande.
Om du letar efter mig så kanske du till och med älskar mig.
Om du letar efter mig så vill du ha tillbaka mig.
Om du letar efter mig så vill du att allt ska bli bra igen.
Om du letar efter mig så vill du att allt ska bli som förr igen.
Om du letar efter mig så ska du leta på dom platser jag omedvetet berättade för dig om.
Om du letar efter mig, minns vad jag sa till dig.
När jag blir rädd, vart gömmer jag mig då?
När jag är glad, vart går jag?
När jag mår bra, vart är jag då?
När jag är nere på botten, vart tar jag vägen?
När jag känner mig ensam, vart sitter jag då?
När jag saknar någon, vart går jag för att känna mig hel igen?
När jag är förvirrad och inte vet nånting säkert längre, vart går jag för att söka svar på mina frågor?
När jag vill fly, vart försvinner jag?
Om du letar efter mig, så är det en av dom frågorna du behöver svaret på.
Jag gav dig svaren på allihop.
Du vet svaren.
Men vet du vilken fråga du måste besvara för att hitta mig igen?

Vi har haft en underbar tid ihop, ingen tvekan om det. Perfekt, till och med. Alla skratt, leénden och vackra ord är något som jag aldrig glömmer. Alla gånger du hållt om mig, alla gånger du tröstat mig när jag mått skit och alla gånger du viskat fina kärleksfulla meningar till mig är också nåt jag alltid tar med mig. Jag kan inte glömma något med dig. Jag kan se dig lika tydligt framför mig nu som när du faktiskt var här. Du kommer alltid vara en del av mitt liv, det vet du väl? Den största delen kanske till och med. Och jag lämnade kvar en del av mig hos dig när jag gick. Det vet du lika väl som jag. Och nu när våran tid, hemskt nog, är över så finns det bara en sak kvar att göra egentligen. Jag önskar dig allt du önskar dig. Jag önskar att du blir lycklig. Jag önskar att du finner det du söker. Jag önskar dig all lycka i världen, min vän. Och vad önskar jag mig? Jag önskade mig dig. Jag fick dig inte. För alla önskningar går inte i uppfyllelse.

But it's over to you
I can't find the answers when you're gone
And it's over to you
But you can't find the answer where you are





Och visst är personer som försöker slita en i bitar helt fucking underbara?

Vi klarar allting. Vi andas fortfarande, inte sant? Det här ska inte bräcka oss. Inte nu, inte sen. Vi kanske inte är precis som vi var då, men det finns fortfarande ett vi. En dag kanske vi är som vi var då, vem vet? Det enda jag är helt hundra på är att det är dags att leva nu. Skiljda liv. Du går åt ditt håll och jag går åt mitt, det motsatta. Vi väljer varsin väg nu och håller oss till den. Nej, vi kommer inte gå tillsammans på ett tag. Och jag tror att det är precis vad vi behöver. Avstånd. Distans. Om inte från varandra, så från alla känslor som är inblandade i det här och muren vi ovetande byggt upp emellan oss. Vi behöver tid. Vi behöver luft att andas. Vi behöver sluta springa. Vi måste gå, lungt och tryggt. Och det går inte när vi är tillsammans.
En dag kanske våra vägar korsas igen. Det gör dom, jag är nästan säker på det. En dag ses vi igen. En dag kan vi le åt allt det här, skratta åt hur idiotiska vi var. Vi kan prata om lyckliga minnen och vi kan prata om allt som hänt efter oss. Inte nu, men sen. En dag kommer vi krocka igen. En dag springer vi in i varann igen, precis som första gången vi sågs. En dag. Jag längtar dit. Det gör jag faktiskt. En dag är allt bra igen. En dag, om en lång tid. Men vet du vad? Det ska bli skönt, det här. Det ska bli skönt att få tänka på mig i första hand. Det ska bli skönt att få le igen. Det ska bli skönt att slippa alla gräl. Det ska bli skönt att slippa att tassa runt på äggskal. Det ska bli skönt att kunna andas igen. Det ska bli skönt att kunna leva igen.