mirko

Jag tror nog jag föddes livrädd. Livrädd för allting. Misstänksam mot alla, bara utifall dom skulle ha en baktanke med något dom gör eller säger. Vägrar tro på evig lycka. Får obehagskänslor av leénden. Är livrädd för allt som har med känslodrabbel att göra. Tål inte orden " jag lovar " på grund av att varje gång jag fått höra dom har dom också brutits. Har sagt dom där tre orden, som alla tjatar så om, alldeles för få gånger. Dom kan bara inte passera mina läppar, det är som om det är en slags osynlig mur ivägen. Jag är mer rädd för känslor än vad jag är för slagsmål. Slå ner mig, visst, men säg inte att du " ser en framtid ihop med mig ". Säg inte heller orden " med hela mitt hjärta " för dom startar omedvetet kräkreflexer hos mig. Ge mig inte heller några löften du inte kan hålla eller försök charma mig med gamla raggningsrepliker, för det enda jag gör är att fräsa fram ett elakt svar och gå iväg. Om du bryr dig om mig ett enda dugg, prata med mig. Jag kan prata som alla andra, jag bits inte ( alltid ). Hur svårt är det egentligen att fråga en något istället för att säga något som " dina kläder passar på mitt sovrumsgolv "?
Jag är också livrädd för att lita på folk. Jag gillar inte när dom lovar mig saker, för en röst inom mig viskar " han håller det inte! ". Jag gillar inte när någon plötsligt är överdrivet snäll, det får mig bara att rygga tillbaka och sen backa undan. Jag gillar inte heller när dom säger att dom alltid kommer finnas där och sen plötsligt är borta när man behöver dom. Kort sagt, jag litar inte på någon. Kanske har jag blivit sviken för många gånger, kanske föddes jag sån. Fast å andra sidan, dom flesta föds blåögda. Jag kanske bara är lite värre.