mirko

Jag vill säga att det är över. Slut. Finito. Vi är historia, förfluten tid. Vi tillhör en annan dimension. Vi finns inte här, inte längre. Det finns du, det finns jag. Men det finns inget vi. Jag vill säga det. Jag vill skrika det så hela världen hör, " det finns inget vi! ". Men jag kan inte. För om jag säger att det inte finns något vi, så säger jag också upp chanserna vi har kvar. Vi kan fortfarande bli vi igen, så som vi var en gång. Det är länge sen nu, det är bara ett vagt minne. Ett suddigt minne. Men det är ett bra minne. För när vi var på riktigt, då var jag som bäst. Jag var lycklig med dig. Men det är längesen nu. Jag minns knappt hur det känns. Men jag vet att det är med dig som jag kan vara mig själv, för du är tillräckligt lik mig. Du förstår mig som ingen annan kan. Och det är nog därför. Det är nog därför du kan förstöra mig så lätt, för du vet hur jag är. Du vet hur jag funkar. Du vet vad det krävs för att slå sönder mig, du har gjort det tillräckligt många gånger nu. Du kan. Och det vet du. Men hur många gånger du än sliter mig i bitar så säger jag aldrig dom där orden. Kanske bryr jag mig om dig, kanske hatar jag dig. Men jag säger dom ändå inte. För jag vågar inte. Jag vill inte. Jag vill inte att det ska vara över. För då tar något fint, men ändå så hemskt trasigt, slut. Det får sitt slut, där och då. Och jag vill inte göra det. Jag vill inte låta dom där orden leka i halsen, formas av mina läppar och höras av dig. Jag vill inte. För det vi hade, när vi väl hade det, var obeskrivligt. Det var fint. Det var vackert. Det var underbart. Och jag ångrar det inte. För trots att du förstört mig mer än någon annan så har du hjälpt mig otroligt mycket genom att göra det. För gång på gång måste jag sätta ihop mig själv, bit för bit. Och jag blir starkare för varje gång, för jag vet att jag överlever det igen. Jag ger inte upp, en dag blir vi som då. Kanske inte nu, kanske inte om två år. Men en dag. Jag väntar en evighet för det. För du är den enda jag inte kan släppa. Du är som andra delen av mig, förlorar jag dig förlorar jag mig själv. Och jag kan inte leva halv. Det där minnet lever kvar en evighet. Drömmen om att en gång blir vi som då. Vi kanske förlorat en bit av oss själva på vägen men vi blir vi. Därför kan jag inte säga dom orden. Dom kommer aldrig kunna passera mina läppar. För det är aldrig över mellan oss. Vi är som en berg- och dalbana. Det går upp, det går ner. Väldigt mycket ner. Men dom få gångerna det går uppåt är det som bäst. Ibland kanske vi stannar, ibland kanske vi kliver av den här eviga berg- och dalbanan vi åker. Men vi går alltid på igen. För det är aldrig riktigt slut.