mirko

3.

Jag stod och stirrade på dig som om du varit ett ufo som precis landat framför mina fötter. Men det var du inte, det trodde jag inte i alla fall. Några enstaka tårar rann nerför dina bleka kinder. Du torkade envist bort dom med baksidan av handen, ville inte att jag skulle se dig såhär. Svag. Sårbar. Rädd. Eller kanske spelade du igen? Kanske hade du en bit lök i fickan som fått dig att fälla några små salta droppar? Kanske försökte du bara förstöra mig en gång till? Förstöra mitt liv var du ju så bra på, så varför inte fortsätta. " Varför gråter du? ", viskade jag fram. Du såg på mig med ögon som var på väg att svämma över. Du stod tyst en stund. " Du fattar verkligen inte va? Du fattar det bara inte? " frågade du. Jag skakade på huvudet. Nej, jag fattade inte. Jag hade aldrig fattat. Och du hade inte inte ens försökt förklara. " Jag var ett svin. Ett äckligt svin. Och jag vet att inga ursäkter i världen kan göra allting bra igen, jag vet det. Men jag vet inte vad jag annat kan säga än förlåt. Så förlåt mig. Jag ber dig. Ge mig en chans. ", sa du med en röst som var på väg att spricka. Jag såg tveksamt på dig och muttrade sen " Jag har gett dig tusen chanser. Inga gjorde du något bra av. ". Du såg ner i marken och jag såg att några salta små droppar rann ner från ditt ansikte och träffade det kalla betonggolvet. Sen såg du upp på mig igen, med ögon som skrek av något. Jag visste inte vad. Var det panik? Var det rädsla? Var det ånger? Det var svårt att veta när det gällde dig. " Jag vet det med. Men jag ber bara om en. En enda sista chans. ", kraxade du fram. Jag såg ner på mina händer och började envist pilla bort nagellack, allt för att slippa möta din blick. Varför hade jag målat dom gråa? Ville jag att det skulle vara så uppenbart att jag var färglös nu? " Jag ber dig.. ", viskade du och stod plötsligt intill mig. Du vände upp mitt ansikte och mötte min blick. Jag var rädd nu. Livrädd. Du la försiktigt händerna på mina höfter och stod tätt intill mig. Dina kalla händer kändes genom det tunna linnet och jag var nästan säker på att jag kunde höra dina hjärtslag den stunden. Jag öppnade munnen men fick inte fram ett ord. Ingenting kom ut, trots att det fanns så mycket jag ville säga dig. Och fråga dig. Och bara berätta för dig. Istället såg jag in i dina så plötsligt sårbara ögon, jag brukade söka svar där. Jag hade alltid gjort det förut, för att försöka förstå dig. Nu såg jag bara trassel. Du var lika trasslig som jag själv. Kanske var det därför du tyckte vi hörde ihop? Kanske var det något annat? Du öppnade munnen och viskade tyst " Jag ångrar allt jag gjorde mot dig. Att såra dig var det värsta som jag nånsin gjort. Och jag vill få en chans att bevisa att jag förändrats. Jag är inte samma nu som då. Jag är ny, jag är här och jag ser bara dig vart jag än går. Så snälla, ge mig en sista chans ". Jag öppnade munnen men  åter igen kom det inte ut ett ljud. Jag stod där som en fisk på torra land innan jag såg ner och såg hur den glittrade till. Ringen på min vänstra hand. Kunde jag ge dig en sista chans? Vad hade jag att förlora? En liten röst i mitt huvud skrek " ALLTING! ". En annan viskade " Gör det, gör det, gör det... ". Istället stod jag bara där, tyst, och granskade den vackra saken av guld på mitt finger samtidigt som jag lät dina kalla händer vila på mina höfter.