I'm always falling down the same hill.
5.
Tre dagar senare var allting fortfarande en enda stor röra. Inte bara lägenheten, inte bara jag utan verkligen allting. Hela världen var upp och ner. Jag var blekare än vanligt och det mörkbruna håret kändes livlöst. Precis som jag. Kanske hade jag dött? Jag la handen över hjärtat och suckade. Nej, det dunkade fortfarande där inne. Inte som vanligt men död var jag inte. Du hade inte tagit kol på mig än. Jag stod ute på balkongen och tittade ner mot havet. Varför hade jag valt att bosätta mig i hamnen? Hade jag verkligen trott att allt det vackra skulle kunna laga mig, att mina problem inte skulle kunna hitta mig här? Mitt största problem var du. Och du hittade mig. Alla mina andra problem skulle hinna ifatt mig, i sinom tid.
En kall salt vind slog emot mig och tänderna började envist klappra igen. Jag frös så mycket lättare nu. Och oftare. Min bleka kropp hade krympt och revbenen började synas mer för varje dag. Kanske varje timme till och med. Jag orkade inte tänka på det, orkade inte bry mig. Jag var trött. Jag var svag. Det jag hade levt på var inte mycket. Några glas vatten, några alvedon och sen cigaretter. Många cigaretter. För många. Jag sneglade ner på dom paketen på golvet jag inte hunnit slänga än. Kanske borde jag bli beroende av kaffe istället? Tanken fick mig att rysa. Du drack alltid kaffe. Kaffe var en påminnelse av dig i vätskeform. En illaluktande och äcklig påminnelse i vätskeform. Usch.
Vädret var grått. Det hade börjat regna. Hade det inte bott en familj ovanför mig hade jag varit dyngsur nu. Nu var det bara kallt. Jag stod där i min för stora gråa munktröja och mosade ner ännu en cigarett till ingenting med mina vita smala fingrar samtidigt som jag granskade vattendroppar som föll ner. Mina likbleka bara ben hade förlorat känseln för flera timmar sen. Jag tassade försiktigt in igen och drog igen dörren. Den gnisslade. Det hade den gjort ända sen jag flyttade in här. Med trötta ögon såg jag mig omkring. Det stod döda blommor i vaser lite här och där. Dom som en gång varit så vackra, sådär lysande röda. Dom hade gått från skinade rött till blodrött för att sen övergå till en brunaktig färg. Nu såg dom mest svarta ut. Med hängande huvuden i vaser där vattnet tagit slut för länge sen. Några dammkorn virvlade runt när jag drog med fingret längs TVskärmen. Allt såg dött ut. Varenda sak såg ut som om den en gång levat men nu bara låg där, livlös.
Jag dunsade ner i soffan som gav ifrån sig ett knakande ljud. Jag hade inte suttit i den på ett tag nu och några dammkorn flög upp i luften. Jag satt där med uppdragna ben och fingrade på ringen. Den kändes mer som ett brännmärke nu, en påminnelse om något jag gjort fel. Men var det verkligen fel? Var det fel att svara ja när du frågat mig? Eller var det fel att fundera över att välja bort dig efter att ha svarat ja? Var det fel att ge upp en sån vacker dröm för en mardröm som hållt mig vaken i sju år och fyra månader nu? Var det det?
Tre dagar senare var allting fortfarande en enda stor röra. Inte bara lägenheten, inte bara jag utan verkligen allting. Hela världen var upp och ner. Jag var blekare än vanligt och det mörkbruna håret kändes livlöst. Precis som jag. Kanske hade jag dött? Jag la handen över hjärtat och suckade. Nej, det dunkade fortfarande där inne. Inte som vanligt men död var jag inte. Du hade inte tagit kol på mig än. Jag stod ute på balkongen och tittade ner mot havet. Varför hade jag valt att bosätta mig i hamnen? Hade jag verkligen trott att allt det vackra skulle kunna laga mig, att mina problem inte skulle kunna hitta mig här? Mitt största problem var du. Och du hittade mig. Alla mina andra problem skulle hinna ifatt mig, i sinom tid.
En kall salt vind slog emot mig och tänderna började envist klappra igen. Jag frös så mycket lättare nu. Och oftare. Min bleka kropp hade krympt och revbenen började synas mer för varje dag. Kanske varje timme till och med. Jag orkade inte tänka på det, orkade inte bry mig. Jag var trött. Jag var svag. Det jag hade levt på var inte mycket. Några glas vatten, några alvedon och sen cigaretter. Många cigaretter. För många. Jag sneglade ner på dom paketen på golvet jag inte hunnit slänga än. Kanske borde jag bli beroende av kaffe istället? Tanken fick mig att rysa. Du drack alltid kaffe. Kaffe var en påminnelse av dig i vätskeform. En illaluktande och äcklig påminnelse i vätskeform. Usch.
Vädret var grått. Det hade börjat regna. Hade det inte bott en familj ovanför mig hade jag varit dyngsur nu. Nu var det bara kallt. Jag stod där i min för stora gråa munktröja och mosade ner ännu en cigarett till ingenting med mina vita smala fingrar samtidigt som jag granskade vattendroppar som föll ner. Mina likbleka bara ben hade förlorat känseln för flera timmar sen. Jag tassade försiktigt in igen och drog igen dörren. Den gnisslade. Det hade den gjort ända sen jag flyttade in här. Med trötta ögon såg jag mig omkring. Det stod döda blommor i vaser lite här och där. Dom som en gång varit så vackra, sådär lysande röda. Dom hade gått från skinade rött till blodrött för att sen övergå till en brunaktig färg. Nu såg dom mest svarta ut. Med hängande huvuden i vaser där vattnet tagit slut för länge sen. Några dammkorn virvlade runt när jag drog med fingret längs TVskärmen. Allt såg dött ut. Varenda sak såg ut som om den en gång levat men nu bara låg där, livlös.
Jag dunsade ner i soffan som gav ifrån sig ett knakande ljud. Jag hade inte suttit i den på ett tag nu och några dammkorn flög upp i luften. Jag satt där med uppdragna ben och fingrade på ringen. Den kändes mer som ett brännmärke nu, en påminnelse om något jag gjort fel. Men var det verkligen fel? Var det fel att svara ja när du frågat mig? Eller var det fel att fundera över att välja bort dig efter att ha svarat ja? Var det fel att ge upp en sån vacker dröm för en mardröm som hållt mig vaken i sju år och fyra månader nu? Var det det?
Kommentarer
Trackback
