mirko

Vi klarar allting. Vi andas fortfarande, inte sant? Det här ska inte bräcka oss. Inte nu, inte sen. Vi kanske inte är precis som vi var då, men det finns fortfarande ett vi. En dag kanske vi är som vi var då, vem vet? Det enda jag är helt hundra på är att det är dags att leva nu. Skiljda liv. Du går åt ditt håll och jag går åt mitt, det motsatta. Vi väljer varsin väg nu och håller oss till den. Nej, vi kommer inte gå tillsammans på ett tag. Och jag tror att det är precis vad vi behöver. Avstånd. Distans. Om inte från varandra, så från alla känslor som är inblandade i det här och muren vi ovetande byggt upp emellan oss. Vi behöver tid. Vi behöver luft att andas. Vi behöver sluta springa. Vi måste gå, lungt och tryggt. Och det går inte när vi är tillsammans.
En dag kanske våra vägar korsas igen. Det gör dom, jag är nästan säker på det. En dag ses vi igen. En dag kan vi le åt allt det här, skratta åt hur idiotiska vi var. Vi kan prata om lyckliga minnen och vi kan prata om allt som hänt efter oss. Inte nu, men sen. En dag kommer vi krocka igen. En dag springer vi in i varann igen, precis som första gången vi sågs. En dag. Jag längtar dit. Det gör jag faktiskt. En dag är allt bra igen. En dag, om en lång tid. Men vet du vad? Det ska bli skönt, det här. Det ska bli skönt att få tänka på mig i första hand. Det ska bli skönt att få le igen. Det ska bli skönt att slippa alla gräl. Det ska bli skönt att slippa att tassa runt på äggskal. Det ska bli skönt att kunna andas igen. Det ska bli skönt att kunna leva igen.