mirko

Du gjorde det. Du var likadan som han. Du charmade omkull mig tills jag föll och sen slet du mig i bitar. Det var tre år sen sist. Hur skulle jag kunna minnas känslan? Tja, man borde minnas när någon sliter ens hjärta itu. Men kom igen, det var tre år sen. Nej, fyra. Hur skulle jag kunna ana att det blev samma sak igen? Nej, jag anade ingenting. Jag föddes blåögd, det är såhär jag är. Jag tänker inte först, jag gör. Och går det fel så får det väl gå fel. Det har bara gått otroligt fel den senaste tiden. För fel. Men det enda jag försöker fokusera på nu är ja, vad? Ingenting. Ingenting utom att komma härifrån, långt bort. Långt bort från dig. Från alla. Och om jag gör saker fel på vägen, so fucking what? Fel leder en rätt. Alla gör fel. Jag råkar bara göra det oftare än andra. Men vet du vad? Trots att du slitit mig i bitar så bryr jag mig inte. Du gjorde ditt val, jag gjorde mitt. Jag var blind. Så kan det gå. Och nu orkar jag inte slösa mer tid på dig när jag vet att det inte är värt det.