Är du rädd nu?
Tårar som rinner nerför kinderna och blandas med regndropparna. Salta små droppar som slutar vid hennes genomfrusna blåa läppar. Hon är rädd, hon skakar, men hon slutar inte gå. Alla runt omkring henne springer så fort dom kan, hon traskar långsamt framåt. I sina slitna jeans, sina genomblöta converse och sin för stora munkjacka. Hon går långsamt, men hon går. Hon vill glömma. Hon vill förlåta. Hon vill gå vidare. Men det är för svårt. Det gör för ont. Hon vill inte minnas, men hon vill inte heller glömma helt. För när hon hade honom var hon som lyckligast, då mådde hon som bäst. Nu är hon längre ner än bottnen. Hon vill förlåta honom för att han inte räddat henne ur det här nu. Hon vill förlåta sig själv för att hon blev kär. Hon vill gå vidare, för att minnas är otroligt smärtsamt. Men om smärtan är allt han tänker låta henne ha kvar, då tänker hon ha kvar den. Hon tänker lära sig leva med den, för det spelar ingen roll hur ont det än gör - det hon hade med honom var något som var onatuligt underbart. Han gjorde henne lycklig.
Och om han nu väljer att göra henne lycklig genom att låta henne leva med smärta, så låt så vara.
