Den där oktober natten.
1.
Det var en kall oktobernatt. Jag visste att det var du så fort jag hörde knackningarna på dörren. Ingen annan knackar så. Ingen utom du. För en stund övervägde jag att klättra ner längs den raka tegelväggen. Det kändes bättre än att möta dina ögon igen. Dina ögon som jag alltid drunknade i. Jag gillade dom inte. Jag ville aldrig möta din blick för jag visste att du förtrollade mig då. Men jag kunde inte låta bli heller.
Långsamt gick jag fram och låste upp dörren. Där stod du, precis som jag trott. Du log ditt vanliga sneda leénde och sa " kan jag komma in? ". Det var mer en självklarhet att du skulle det, inte en fråga. Du hade redan bestämt att du skulle in. Du klev in, sparkade av dig skorna och dunsade ner i soffan som om du ägde stället. Som om du alltid gjorde så. Visst, du hade gjort det många gånger förut. Men nu var det månader sen jag sett dig. Jag hade nästan lyckats övertyga mig själv att jag glömt dig. Och då dyker du upp. Som ett spöke ur mitt förflutna, det som alltid håller kvar en del av mig där. Jag satte mig i en fåtölj mitt emot dig. Men jag tittade inte på dig. Jag fingrade istället på ringen som nu satt på mitt vänstra ringfinger. Den glittrade. Den var vacker.
- Så jag hörde vad som hänt. Mellan er två, sa du lågt.
Jag nickade och viskade hest " Jaså? Och vad gör du då här? Ska du gratulera mig? ". Du reste dig upp och närmade dig mig. Dom få metrarna som var emellan kändes som mil. Jag förstod inte vad som hände. Du ställde dig framför mig, tvingade upp min haka och tvingade mig möta din blick. " Jag är här för jag tror att du gör ett stort misstag. Ta mig istället. ". Jag stirrade på dig som om du hade gett mig en käftsmäll. Jag satt där och bara stirrade på dig. Din hand släppte inte taget om min haka, du trodde väl att jag skulle se ner i golvet igen. Du trodde rätt. Men din hand var så kall, som den alltid var. Hela du var helt igenom kall. Ibland hade jag frågat mig om du inte var gjord av is ändå.
Det var en kall oktobernatt. Jag visste att det var du så fort jag hörde knackningarna på dörren. Ingen annan knackar så. Ingen utom du. För en stund övervägde jag att klättra ner längs den raka tegelväggen. Det kändes bättre än att möta dina ögon igen. Dina ögon som jag alltid drunknade i. Jag gillade dom inte. Jag ville aldrig möta din blick för jag visste att du förtrollade mig då. Men jag kunde inte låta bli heller.
Långsamt gick jag fram och låste upp dörren. Där stod du, precis som jag trott. Du log ditt vanliga sneda leénde och sa " kan jag komma in? ". Det var mer en självklarhet att du skulle det, inte en fråga. Du hade redan bestämt att du skulle in. Du klev in, sparkade av dig skorna och dunsade ner i soffan som om du ägde stället. Som om du alltid gjorde så. Visst, du hade gjort det många gånger förut. Men nu var det månader sen jag sett dig. Jag hade nästan lyckats övertyga mig själv att jag glömt dig. Och då dyker du upp. Som ett spöke ur mitt förflutna, det som alltid håller kvar en del av mig där. Jag satte mig i en fåtölj mitt emot dig. Men jag tittade inte på dig. Jag fingrade istället på ringen som nu satt på mitt vänstra ringfinger. Den glittrade. Den var vacker.
- Så jag hörde vad som hänt. Mellan er två, sa du lågt.
Jag nickade och viskade hest " Jaså? Och vad gör du då här? Ska du gratulera mig? ". Du reste dig upp och närmade dig mig. Dom få metrarna som var emellan kändes som mil. Jag förstod inte vad som hände. Du ställde dig framför mig, tvingade upp min haka och tvingade mig möta din blick. " Jag är här för jag tror att du gör ett stort misstag. Ta mig istället. ". Jag stirrade på dig som om du hade gett mig en käftsmäll. Jag satt där och bara stirrade på dig. Din hand släppte inte taget om min haka, du trodde väl att jag skulle se ner i golvet igen. Du trodde rätt. Men din hand var så kall, som den alltid var. Hela du var helt igenom kall. Ibland hade jag frågat mig om du inte var gjord av is ändå.
Kommentarer
Trackback
