mirko

4.

Det var två timmar sen du gick. Klockan hade hunnit slå halv fyra och jag stod på balkongen och stirrade ut i mörkret. Dimman hade tätnat, det gjorde verkligen inte saken bättre. Cigaretterna hade tagit slut ganska fort. Det hjälpte mig inte heller. Jag kände fortfarande vart dina kalla händer hade vilat på mina höfter. Det var som om dom gett mig något slags brännmärke som ingen såg. Jag gick fram och tillbaka på det iskalla hårda golvet. Mina nakna fötter hade tappat känseln för länge sen. Hela jag hade gjort det. Det gråa nagellacket var bortskrapat men jag var inte mer färgglad för det. Snarare tvärtom.
Varför gjorde du såhär mot mig? Varje gång jag var nära att glömma så dök du upp, som ett spöke från hemska drömmar. Dömt att hemsöka mig för alltid. Varje gång jag varit på väg att bli lycklig hade du dykt upp och förstört allting. Jag mindes förra gången så väl. Jag hade hittat en härligt fin varelse, han var perfektion rakt igenom. Tre dagar senare hade du dykt upp utanför min dörr och sagt dom där orden igen, som så många gånger innan. " Förlåt. Jag ångrar mig. Det var fel. Jag ska aldrig göra om det. Förlåt. " Det var som om du satt en slags radar på mig som gav utslag varje gång jag var på väg mot lyckan. Men nu var inte som då. Då hade du bara klampat rakt in, sagt förlåt och sen hade du tyckt att jag var din egendom igen. Och det hade jag blivit, såklart. Du hade någon slags makt över mig, jag kunde inte vinna mot dig. Det var inte ens en tävling, den var redan uppgjord. Du skulle vinna, jag skulle förstöras. Som alltid. Det var så det här spelet gick till, det var det det hela gick ut på. Att få dig att känna dig bäst i världen och krossa mig.
Men nu var det inte så. Nu var det ett annat spel, en annan liga. Vi spelade inte i samma nivå, det hade vi aldrig gjort. Men den här gången hade du haft något särskilt med dig när du knackat på min dörr igen. Inga presenter, inget sådant. Du hade haft något viktigare. Du hade haft känslor. Spelade eller inte var jag inte säker på men dom var där, nästan så verkliga att man kunde ta på dom. Jag var nollställd. Igen. Tack vare dig. Igen. Varför fortsatte du göra såhär mot mig, trots alla gånger vi skrikit dom hemskaste orden till varandra och sagt att vi aldrig skulle mötas igen? Våra vägar korsades ändå, oftast tack vare dig. Nej, inte oftast. Alltid. Du kom tillbaka när du kände för det och du lämnade mig, trasig, när du kände för det. Du tyckte att du bestämde allt, det hade du alltid gjort. Men den här gången så kändes du inte.. som du. Det var inte du som knackade på min dörr, det var inte du som sa orden till mig, det var inte dina ögon jag såg. Personen som knackat på min dörr hade nästan haft ordet ' känslor ' tatuerat i pannan. Den personen hade sagt ord med mening, inte bara sammansatta bokstäver. Och den personen hade ögon som visade sårbarhet och rädsla. Och som det föll tårar ur. Det hade inte du haft. Aldrig. Det här var inte du.
Visst sa du att du var en ny människa och om man bara tittade på det uppenbara så ja, du var helt ny. Men om man tänkte efter, om man visste vad du var kapabel till, så var du inte ny så länge. Du var bra på spel. Det här kanske bara var en ny variant av " jag ska krossa dig " spelet. Eller var det?
Jag stirrade ut i den täta dimman, väntade på att någon skulle skrika ut vad jag skulle göra. Ingenting. Inget hördes. Inga bilar, inga grannar, inte ens vinden. Jag hörde knappt mina egna andetag. Du hade gjort det igen. Du hade förvirrat mig till tusen.
Jag snurrade ringen runt fingret och kände hur kroppen började darra. Kunde jag verkligen såra honom, en sån underbar varelse, för någon som förstört mitt liv miljoner gånger om? Kunde jag verkligen riskera honom också? Kunde jag verkligen ge dig ännu en chans att riva mig i bitar?
Kunde jag? Ville jag? Och vågade jag?