mirko

Falska människor är hemska. Dom som inte lyssnar gillas inte heller. Och verkligen inte dom som inte ser. När jag säger att jag mår kasst, vem lyssnar? No one. När mina revben plötsligt sticker ut, vem ser? Nix, ingen. Nej, det är något som är fel. Något ligger och gnager inifrån, som ett svart hål inuti mig som är på väg att svälja mig hel. Jag lever på några glas vatten och ipren. Jag stressar runt i skolan. Jag vill hellre jobba men då måste jag först till affären där jag sommarjobbade och fråga efter referenser, vilket jag är aningen rädd för också ( varför ska inte nämnas här ). Jag är rädd för att behöva gå och söka jobb då jag inte har en aning om vad jag ska säga ( " Tja, jodu alltså nu äre såhär att jag inte känner för att plugga längre och öh.. eh.. jag vet att du vill att jag börjar jobba här! Så anställ mig nu och säg bara när jag ska börja så är vi klara sen! " ). Sen att jag sticker mig på mina egna revben kan inte heller vara en jättepositiv sak. Inte heller att jag känner mig sjukt svag och allmänt klen. Vem som helst skulle kunna slänga upp mig på axlarna nu. Jag är förlorad, igen, och vet inte vad jag ska göra. Och den som brukar hjälpa mig har jag inte kvar. Han som alltid fanns där med öppen famn och fina lugnande ord. Han är inte här, jag står själv sen vi skiljdes åt. Och ser hur bra det gick? Revben som sticker ut och ipren till mat. Hm, jag kanske behöver honom va?