mirko

7.

Telefonen ringde oavbrutet. Samma signal, samma eviga tjutande. Och jag visste så väl vem det var.
Jag satt ihopkrupen i hörnet av soffan, med uppdragna ben och lät några tårar falla ner på jeansen som en gång i tiden varit kolsvarta.
Du lyckades alltid. Hur kunde jag inte se att det skulle bli såhär? Hur kunde jag vara så blåögd? Nej, inte blåögd. Blind. Totalt blind. Du kunde få mig närhelst du ville ha mig, det visste både du och jag. Och om jag svarade i den där hemska envisa telefonen nu så skulle det bevisa det hela. Om jag så bara hörde din röst några sekunder så skulle jag falla dit igen, tro vartenda ord du säger. Det spelar ingen roll om vartenda ord vore lögn heller, jag skulle inte märka skillnaden. För du skulle ha förhäxat mig igen.
Jag dunsade ner i soffan och slog huvudet i något hårt. Argt muttrade jag några väl valda ord. Jag vet inte om det var föremålet eller dig jag sa dom till egentligen men dom kom som ett rinnande vatten. Varje fult ord i världen, på ett ungefär. Jag tog surt upp föremålet som bestämt sig för att vara i vägen och granskade det. Det var den. Fortfarande glittrande, fortfarande i guld. Precis likadan.
Jag satte försiktigt ringen på fingret den hörde hemma på, rädd för att den inte längre skulle passa. Rädd för att den visste vad jag tänkt göra och inte ville stanna kvar på mitt finger. Men den satt där. Den glittrande, vackrare för varje sekund. Tårar rann ner för mina bleka kinder och långsamt formades min mun till ett leénde. Och sen ett skratt.
Hur kunde jag vara beredd att offra honom för en sån som dig? Han var perfekt, rakt igenom. Han var underbar. Han var allt jag nånsin velat ha och lite till. Det där var en lögn. Visst var han helt igenom underbar men det jag egentligen velat ha var inte honom. Den jag egentligen ville ha var dig, eller den jag trodde att du var. Men vet du vad? Det kvittar. För han är viktig nu, inte du. Du ska inte bestämma över mig längre, du ska inte få chansen att ha kontroll över mitt liv. För du kan inte ge mig ett enda löfte. Du kan inte ens lova att gå dom få metrarna till affären och köpa en tepåse åt mig. Han kan det. Han kan lova allt och lite till. Och faktiskt hålla det. Hur vet jag det? För han föll ner på knä. Han sa dom där tre orden. Han gav mig ringen. Han gav mig ett löfte om ett för alltid. Han var allt man kunde önska sig.
Jag låg i soffan, granskade den vackra lilla saken i guld och skrattade för mig själv. Hur dum får man bli? Telefonen kom jag ihåg först en stund senare. Jag tröttnade, sprang fram och slet ut jacket. Nu blev det tyst. Precis när jag var på väg tillbaka mot soffan knackade det på dörren. Jag stelnade till. Det knackade igen. Det där var inte du. Det var ännu bättre.
Jag rusade fram och slet upp dörren och där stod han, med samma glada leénde. Jag slog mina tunna armar runt hans hals och viskade " Hej.. ". Han log. " Du har inte mått sådär toppen på sistonde så jag tänkte att jag kunde stanna här tills du mår bättre ", viskade han. Försiktigt tog han fram en enda röd ros han gömt bakom ryggen. En tår föll sakta nerför min kind. " Kom ", mumlade jag och stängde dörren efter honom. Jag tassade in i köket och satte ner den tunna stjälken i en vas. Den var den enda levande blomman här nu. Och den skulle stanna så.
Plötsligt kände jag hans varma händer på mina höfter och han lutade hakan mot min axel. " Så.. vill du prata om det här problemet som gör att du mår hemskt? ", viskade han försiktigt. Jag log och snurrade runt, la vant armarna runt hans hals. " Vet du vad? Problemet är borta. Det spelar ingen roll längre, inte alls. Inte så länge du stannar ", viskade jag. Han log igen, samma underbara leénde. " Jag ska ingenstans ".
Det var det första löftet jag fått på länge som jag faktiskt kunde tro på. Han skulle ingenstans. Han tänkte stanna. Han ville stanna. Och för första gången på länge kände jag det där ruset igen, det for genom hela kroppen. Det andra kallar för lycka. Det kom tillbaka. Och jag tänkte hålla fast vid det.