mirko

6.

När en vecka hade passerat så fick jag nog. Jag var trött på ovetandet, osäkerheten. Jag var trött på att alltid vela i mitten. Jag hade fått nog av det här nu. Jag hade fått nog av att du hela tiden trasslade till mitt liv.
Jag hade stått ute i kylan på balkongen hela morgonen. Kedjerökt, räknat regndropparna. Och äntligen samlat tillräckligt mycket mod att prata med dig. Äntligen var jag stark nog att höra din röst igen.
Med darrande fingrar slog jag ditt nummer, jag kunde det fortfarande utantill. Du hade lärt mig det under den första veckan ihop. Det var enkelt. För enkelt för att kunna glömmas bort.
Flera envisa, evighetslånga signaler gick fram. Tutandet gjorde mig otroligt nervös. Plötsligt sprakade det till, någon lyfte luren. " Hallå? " hörde jag dig säga. Jag satt tyst några sekunder, kippade efter luft. Trots att jag visste att det var dig jag precis slagit numret till så kom din röst ändå som en chock, som en snöstorm i juni. " Det är jag.. " väste jag fram. Min röst hade bestämt sig för att skämma ut mig totalt, så självklart. " Åh.. hej gumman! ", plötsligt var ditt tonfall helt annorlunda. Innan hade du låtit upptagen, reserverad. Nu var du plötsligt glad, öppen och nästan.. lättad. " Hur är det? ", frågade du, fortfarande med samma glada stämma. Jag svalde.
Hur är det? Jag är livrädd, nervös, orolig, illamående och svimfärdig. Hur tror du jag mår?
" Jag.. mår fint ", viskade jag fram. Varför kunde inte rösten vara på min sida nu?
" Åh, toppen! Så du har tänkt klart..? ", frågade du, plötsligt smått orolig. Jag nickade, som om du skulle kunna se mig. Sen insåg jag att du inte gjorde det och skyndade mig att få fram ett " Öh, ja, ja! ". Skit. Det där lät patetiskt, tänkte jag och dunkade huvudet i bordet. Några dova dunsar hördes, allt annat var tyst. Dina andetag var tunga, rädda. " Jag.. har saknat dig ", sa du. Uppriktigt, som om det vore en självklarhet. Jag kände hur ett leénde började leka på mina läppar. Jag hade saknat dig med.
Jag såg mig omkring i lägenheten där det mesta var dött. Allt såg dött ut. Men du tände en liten gnutta hopp i mig, så som du alltid gjort. Kanske kunde det här funka? Kanske var vi annorlunda nu? Kanske var vi starka nog nu?
" Jag.. har saknat dig med ", väste jag fram. Plötsligt var det inte tyst längre. I din ände av telefonen hände något. En dörr slog igen, utan tvekan din badrumsdörr. Varför jag mindes den fanns flera anledningar till. Den hade alltid knarrat när man knuffat igen den. Jag hade sprungit in i den en gång, av misstag. Det där knarrande ljudet hördes då också. Men den här gången var det inte jag som knuffat igen den. Och du satt en bra bit ifrån den, det hördes. Alla nerver i min kropp var plötsligt på helspänn. Inte kunde du väl...? Inte den här gången...?
Då fick jag beviset. " Sötnoooos? ", hördes en röst ropa. En kvinna. Du hade en kvinna där. Som kommit ut från ditt badrum. Dina andetag var tunga, nervösa och spända. Du var rädd nu, rädd att jag hade hört. När du inte sa något ropade hon igen, " sötnos, kom nu då? ". Hon var otålig. Likaså jag. Otålig för att få höra din version av vad som hände hos dig nu. Otålig för att få höra ännu en lögn falla från dina vackra läppar.
" Det är inte som du tror ", sa du hest. Jag satt tyst. Jag hörde kvinnans fotsteg närma sig dig, hon sa något mer. Jag lyssnade inte. Jag ville inte veta vad hon kallade dig. Vad det än var så var det säkerligen mycket mildare än vad som hade kommit ur min mun om du hade frågat mig vad jag tyckte om dig. " Inte nu.. ", fräste du åt henne. Jag hörde dig resa dig upp och gå ut på balkongen, den som vi suttit och kedjerökt på så många gånger och lovat att vi alltid skulle hålla ihop. Det bevisar väl bara att allt inte blir som man tänkt sig.
" Det är inte som du tror ", sa du nervöst. Det lät mer som om du försökte övertyga dig själv om att det inte var som jag trodde. Du lyckades inte särskilt bra. " Inte? Vad gör hon där då? ", frågade jag kallt. Du svalde. " Hon.. lär mig laga mat. Just ja, fina middagar och sånt där, du vet. Inget som är kul att prata om direkt ", svamlade du, uppenbart nöjd över lögnen du precis låtit passera dina läppar. Jag vet inte vad du gillade mest med att ljuga för mig om och om igen, men du gjorde det. Jag visste inte alltid när du ljög, men ibland kunde jag läsa dig som en öppen bok. Nu var ett sånt ögonblick.
" Vad håller du på med?! Tänker du dissa mig för att prata i telefon?! ", hördes plötsligt någon skrika bakom dig. Självklart var det hon. Du mumlade något ohörbart åt henne och skulle precis säga något åt mig när hon började igen. " Va?! Vem tror du att du är?! Tror du jag är någon du kan skita i bara för att det blir morgon?! ". Upprörd var hon minst sagt. Men inte ens hälften så upprörd som jag var. Du fräste något ohörbart åt henne och avslutade med " det var en engångsgrej, okej?! ". Jag hörde henne ge upp ett ilsket skrik, för att sen klampa tillbaka in i lägenheten. Hon var troligen redan halvt påklädd när du äntligen tog mod till dig och viskade en tredje gång, " det är inte vad du tror.. ". Du lät inte lika säker nu. Jag hade stängt av för länge sen. Alla känslor var bortkopplade. Det här hade vi gått igenom så många gånger förr, jag visste vad som funkade bäst. Tårar funkade aldrig på dig, dom påverkade inte typer som du. Så jag brydde mig inte heller. " Tror du på det där själv? ", suckade jag. Jag kunde se framför mig hur du masserade tinningarna med högerhandens fingrar, så gjorde du alltid när något i din plan gick snett. Du suckade. " Du hörde. Det var en engångsgrej. Jag trodde du inte brydde dig så jag tänkte att.. ja, vad tänkte jag? Jo, att om jag bara blev löjligt full skulle jag glömma dig helt. Det funkade inte så. "
Jag log lite, du hade lika patetiska undanflykter som alltid. Nog var det du alltid. Hemskt nog var det också dig, den egocentriska okänsliga människan, som jag fallit för för så länge sen. Du hade mig fortfarande runt lillfingret. " Är du kvar? ", viskade du. Jag nickade. Och kom, ännu en gång, på att du inte såg mig. Även om det ibland kändes så. " Ja, jag är här.. ", sa jag nästan ohörbart. Men du hörde. " Är du okej? ", frågade du. Dum fråga. Jo, såklart är jag okej. Jag tänkte precis säga till dig att jag trodde dig, att jag trodde att du lyckats förändra dig. Jag tänkte precis berätta att du var den jag alltid önskat mig, att du var den som fanns i mina tankar flera gånger per dag. Att du var den jag inte kunde glömma. Men det gjorde jag inte.
Istället suckade jag och viskade fram " jag hoppas hon var värd det.. ".