mirko

Jag hatade den jag var. Hon som inte brydde sig, hon som lekte med alla, hon som tyckte att känslor var ett påhittat ord, hon som inte litade på någon, hon som sprang iväg när hon blev rädd. Hon som gjorde så många saker fel och trodde det var rätt. Hon som sen visste att det var fel och fortsatte ändå. Hon som fick det hon ville ha och inte nöjde sig med något som inte var bättre än bäst. Hon som gjorde som hon ville, när hon ville. För att hon kunde det.
Sen mötte hon dig. Du som vågade käfta emot ibland, du som vågade skrika tillbaka. Du som lovade att världen skulle vara gjord av sockervadd, regnbågar och glitter om hon bara vågade riva ner sin skyddsmur. Av någon vrickad anledning så trodde hon på dig. Hon rev ner sin mur helt. Bara för dig. Och vad fann hon på andra sidan muren? Där fanns inget sockervadd, inga regnbågar och ingenstans glittrade det till. Vad fanns det där? En grå värld fylld med regnmoln och bittra människor. Hon trivdes inte där men valde att stanna, för du sa att det skulle bli bra. Det blev det inte. Du svek henne, krossade henne och lämnade henne ensam kvar. Utan någon som kunde rädda henne och utan skyddsmur. Och hon blev den jag är nu.
Men du då? Du var det finaste jag sett när jag mötte dig. Du med dina glittrande ögon, lena röst, vackra ord och underbara löften om ett för alltid. Jag trodde på dig, blåögd som jag var. Sen svek du mig, gång på gång. Du ljög, tusen gånger om. Du förstörde mig, fattar du inte det? Du blev så som jag en gång varit. Fast miljoner gånger värre. Och du stannade så, till skillnad från mig.
Du gjorde mig till en starkare person, du lärde mig trots allt det mesta jag vet nu. Som till exempel att i slutändan har du bara dig själv att lita på, om ens det. Du gjorde mig bättre. Men eftersom du blev motsatsen, betyder det att jag påverkade dig negativt? Bara jag? Jag blev bättre, du blev värre. Hör du inte hur perfekta vi är för varann?