mirko

En gång var det du och jag mot världen. En gång hade vi allt vi önskat. En gång hade vi fångat allt vi drömt om. En gång var det bara du och jag.
Det är längesen nu.
Det var du som startade det hela. Det var du som kom till mig. Du charmade omkull mig. Jag ångrar att jag föll. Men hur skulle jag kunna veta att du, av alla människor, skulle förstöra den jag var?
Det var också du som förstörde det hela. Du startade grälet, du fick tårarna att rinna och du var den som skrek att du var oskyldig. Du gav mig alla ord jag visste skulle komma men ändå inte ville höra dig säga. Du gav mig alla ord utom ett. Alla hemska ord. Men inte det hemskaste. Och du förklarade aldrig varför jag inte fick det. Du behövde inte. Jag visste redan. Ordet jag pratar om är det hemskaste ordet jag vet, farväl. Du sa det aldrig. För att du inte kan. Inte jag heller. För det är aldrig slut. Det är aldrig riktigt över mellan oss.
Jag vet att nån dag snart är du här igen, jag känner det på mig. Som alla gånger förr. Snart är du här med dina fina löften, vackra ord och underbara röst. Snart är jag din igen.
Ja, jag vet, jag borde säga nej. Om inte du kan avsluta det här så borde jag göra det. För mitt eget bästa. Men det gör jag inte. Jag vet att det här är självdestruktivt. Men jag kan inte låta bli. För trots allt som hänt, trots allt vi sagt och gjort, kommer du alltid vara den första jag tänker på när någon säger ordet 'kärlek'. Älskling, du var min första kärlek. Inget kan ändra på det.
Därför säger jag aldrig nej till dig. För tiden med dig är inte bara smärtsam, den är underbar med. Jag kan vänta en evighet för en sekund med dig. För det här tar aldrig riktigt slut.