mirko

Hur kunde du? Varför gjorde du det? Vad tänkte du med? Tänkte du alls? Ångrar du dig? Vill du att jag ska förlåta dig? Vill du börja om? Saknar du mig? Tänker du på mig? Minns du vad vi lovade? Minns du det du lovade? Kommer du ihåg allt vi sagt? Allt vi gått igenom?
Jag kan inte glömma. Och jag kan inte låta bli att ställa fråga efter fråga. Det negativa med varje ny fråga är att den medför minst fem andra. Frågor jag egentligen vill ha svar på men ändå är för rädd för att försöka besvara själv. Du måste svara mig. Du måste ge mig svar. Du måste svara på mina frågor så jag kan släppa det här. Släpp mig fri. Det är dags nu. Släpp taget om mig. Varför envisas du med att hålla mig fastkedjad när du sen inte bryr dig ett skit om mig? Varför kan du inte släppa mig? Vad är du rädd för? Är du rädd för att se mig med en annan, en bättre version av dig? Är du rädd för att se mig lycklig? Är du rädd för att se vad jag kan bli utan dig? Säg nu. Berätta för mig vad du är rädd för. Berätta allt, besvara mina frågor och släpp mig sen. Glöm mig, glöm allt. Förträng mig, om inte annat. Du vet att det är dags. Det är dags att gå skiljda vägar. Vi har hållit ihop genom mycket, vått och torrt, men har det varit helt smärtlöst? Nej. Vi har rivit varandra i bitar, slagit sönder varann om och om igen. Vi är trasiga, tack vare varandra. Är det då inte dags att laga oss själva nu, på egen hand? Det är dags att släppa taget om vårat förflutna och fokusera på framtiden. Vi klarar det. Vi klarar allt. Tillsammans. Vi har aldrig provat klara oss utan varann, borde vi inte det? Kanske slår det oss i bitar att stå på egna ben men hur vet vi om vi inte provar? Så släpp nu.

Blunda, släpp taget och hoppa ut i tomma intet.