mirko

Jag bryr mig inte direkt om allt vad du kallar mig. Du kan skrika alla hemska ord i världen, det rör mig inte. För nån har gett mig dom innan dig. Men det enda som rör mig, det är när du skriker att det bara är mitt fel. För det är det inte. Det är ditt eget fel att du inte gick när jag gav dig chansen. Jag gav dig faktiskt tusen chanser men du stannade kvar. Du ville väl tro det bästa, antar jag. Men säg inte att jag inte varnade dig. För det gjorde jag.
Varje gång du gav mig en komplimang sa jag emot. Varje gång du beskrev mig som underbar sa jag att du hade fel. För jag är inte underbar. Och jag är inte det bästa som hänt dig. Och jag är inte, och var aldrig, bara din. Och du fick veta det den svåra vägen. Men våga inte säga att jag inte varnade dig för det.
Vem gjorde mig såhär? Enkel fråga. Lite svårare svar. Det tar emot att svara varje gång, för jag vill egentligen inte minnas anledningen. Anledningen är han. Han som var den jag föll för. Han var den jag ville ha. Han var den jag inte kunde få. Aldrig helt. Han gjorde allt det hemska jag precis gjort mot dig. Fast tusen gånger om, så du kom lätt undan. När han gick bestämde jag mig för att ingen skulle få göra det mot mig igen. Hur skulle det gå till? Jag skulle såra honom innan han fick chansen att såra mig. Ingen skulle få möjligheten att komma tillräckligt nära för att göra illa mig. Ingen. Aldrig mer.
Jag vet hur det låter. En aning självdestruktivt. Bittert kanske. Dåligt val, absolut. Men det är det enda jag är trygg med.