mirko

Jag bor i ett tempel av ångest. Väggarna är skrik, taket är ånger, golvet är skräck och luften - den är du. Du finns i mig, runt mig, överallt. Du påminner mig om det vi hade, det som jag gav upp allting för att få. Du påminner mig om det vi förlorade, det jag kämpat så för att hålla vid liv. Men mest av allt påminner du mig om känslan, känslan av att inte vara bra nog. Känslan av att vara ensam. Känslan av att ha förlorat det enda man nånsin ville ha.
Ja, jag bor i ett tempel av ångest. Där vandrar jag omkring hela dagarna och hela nätterna, jag är vaken dygnet runt. Det finns ingen annan jag kan prata med, det finns ingen som hör vad jag säger. Det finns inget jag kan göra för att ta mig därifrån. Jag är fast. Jag är fast i ett ändlöst ingenting av saboterade minnen, förstörda löften och trasiga tankar. Jag går där, tyst, dygnet runt och bara tänker. Tänker på det enda jag inte får tänka på för att nånsin ha en chans att ta mig därifrån. Men jag kan inte låta bli. Du är allt jag tänker på, du är den jag gav upp mitt liv för. Så jag tar spöket av dig i hand och vandrar längst tysta salar med kallt golv som ekar för varje steg. Och ju mer det ekar, desto fler tankar dyker upp i mitt huvud. Jag är fast här, med spöket utav dig.





©