mirko

Bara för att jag inte nämner ditt namn mer, betyder det att jag inte minns vad du heter? Bara för att jag inte suckar och stirrar längtansfullt ut genom fönstret, betyder det att jag inte saknar dig? Bara för att jag inte längre vill prata om tiderna då du fanns i mitt liv, betyder det att jag ångrar dom? Bara för att jag inte vill vara på dom platser jag mötte dig, betyder det att jag inte trivdes där? Bara för att jag inte vill gå in på ämnen som kan leda till dig, betyder det att jag önskar bort tiden vi fick ihop? Bara för att jag inte vill göra sakerna jag gjorde med dig, betyder det att jag inte gillade dom? Bara för att jag inte längre är öppen mot alla, betyder det att jag har förändrats? Bara för att jag inte gråter mer, betyder det att du fick mig att få slut på tårar? Bara för att jag inte säger dom tre orden mer, betyder det att jag inte tror på kärlek? Bara för att jag inte längre behöver någon som tröstar mig, betyder det att jag mår bra igen?

Nej. Nej, det betyder det inte. Jag har inte glömt. Bara gått vidare.

Jag nämner inte ditt namn för bokstäverna bränner mina läppar varje gång jag låter dom passera. Jag stirrar inte ut genom fönstret längre för det får mig att minnas hur mycket jag saknar dig. Jag vill inte prata om tiderna då du fanns här för det är bara en påminnelse om att du är borta nu. Jag vill inte vara på platser jag varit med dig på för det får mig att minnas saker jag inte borde. Det känns som om spöket av dig lever kvar där och varje gång jag av misstag råkar närma mig en av platserna så sätter det sina kalla osynliga händer runt min hals och väser " du kan inte gömma dig för evigt ". Jag önskar inte bort våran tid, såklart inte. Men den bestod mest av panik, ångest, tårar, skrik och gräl. Jag vill inte minnas allt du sa när du blev arg, det gör fortfarande ont. Och sakerna jag gjorde med dig, jag gillade dom visst. Men spöket kommer tillbaka då med. Det kryper upp bakom mig, sätter sina iskalla händer för min mun och viskar i mitt öra " du vet att du inte kan fly ifrån mig så länge till ". Ja, jag har förändrats. Du gjorde mig livrädd och jag vågar inte längre ge en bit av mig själv rakt ut. Jag har inte slut på tårar. På dagarna, kanske, men på nätterna rinner dom nerför mina kinder. Det är kvällarna jag avskyr mest. Och kvällarna då jag är som mest rädd, då sätter dig spöket på min sängkant och berättar våran saga utan lyckligt slut med din röst. Det är då tårar trillar ner, när jag är ensam. Ensam med minnena av dig. Delvis sant, jag tror inte på kärlek. Fast jo, den finns. Bara inte för mig. Och helt klart nej, jag mår inte bra. Jag vill bara inte plåga alla andra med att berätta om hur du plågade mig. Och om hur ditt spöke fortsätter att plåga mig, när du inte kan.

Jag ville inte gå vidare, jag vägrade först. Du var mitt liv. Och du lämnade mig. Du tog en stor del av mig med dig dagen då du gick. Jag är inte över dig, det lär jag aldrig bli. Och jag har absolut inte glömt. Du lever kvar runt mig, i mig, överallt. Du finns här. Och spöket av dig finns här bredvid mig. Jag kan inte glömma.
Men vad ska jag göra, när du är borta och jag står själv? Jag tänker inte falla i bitar, hur lockande det än är ibland. Jag klarar mig alltid, det var så jag sa till dig en gång. Dom orden ångrar jag lite nu. För tänk om jag inte gör det? Men det spelar ingen roll. För jag tänker inte ge upp. Faller jag i bitar så okej, då får det bli så. Men jag tänker inte göra det medvetet.