mirko

När jag ville prata fanns där alltid någon som orkade lyssna. När jag var orolig fanns där alltid någon som var villig att skydda mig. När jag var rädd fanns där alltid någon som kunde göra mig trygg. När jag föll i bitar fanns där alltid någon som kunde laga mig. När jag jag var ledsen fanns där alltid någon som kunde göra mig glad.
Varje problem jag hade, hade dom en lösning för. Jag saknar det.
Jag känner mig tom. Genomskinlig. Trasig. Förstörd. Som att en bit av mig fattas. Som att nån skulle tagit en stor tugga av mig och ingen kan laga mig.
Jag vet inte vad jag ska göra. Min första tanke var " gå vidare ". Den tanken följdes upp av " flytta ". Men hjälper det? Försvinner känslan av att jag försvinner från platsen? Blir jag hel? Jag vet inte. Jag tror inte det. Kanske. Men inte direkt. Det enda jag vet är att jag inte kan stanna. Men jag är rädd för att gå. Men jag tror att det är det rätta. Jag måste bara.