mirko

Jag minns din lena röst. Jag minns ditt gulliga skratt. Jag minns dina ögon som fick mig att drunkna tusen gånger om. Jag minns orden du sa, dom som bildade så vackra meningar. Dom som gav mig hopp att leva på. Jag minns alla löften du gett mig. Jag minns att du inte höll ett enda av dom. Jag minns alla tårar som fallit för din skull. Jag minns alla som varnade mig för dig, dom som sa att du inte var bra för mig. Jag minns deras ord, rädslan i rösten. Jag minns blickarna dom gett mig, dom som sa att jag på sätt och vis grävde min egen grav. Du skulle förgöra mig. Jag minns att jag viftat bort det, för du var ju inte sån. Jag minns att jag försvarat dig ända till slutet, jag hade trott på varenda ord du sagt. Jag trodde på allt som lämnade dina fina läppar. Jag minns känslan jag fick när du sa dom där orden, jag minns att jag tänkte att nu kunde jag inte önska mig något mer. För jag hade allt. Allt jag ville ha, det var du. Jag minns ruset, det vanliga människor kallar för lycka. Jag minns att det var min största anledning att stanna kvar hos dig. Jag minns också känslan när du slog mig i bitar. Jag minns varje gång du förstört mig. Jag minns varje gång jag fått laga mig själv. Lite svagare varje gång. Men lite starkare ändå. När jag var hel igen återvände du, som genom ett trollslag. Du gav mig fina löften, tusentals underbara ord och en bild av en framtid. Ihop. Du gav mig vackra drömmar. För att sen förstöra dom igen. Jag minns alla gånger jag svurit att aldrig se åt dig igen. Jag minns också att varenda gång har jag brutit det löftet till mig själv. Jag är för svag för dig och jag vet om det. Jag minns allt vi gjort, alla orden vi sagt. Alla löften om en fin framtid och alla drömmar vi delat. Allt för ingenting. Jag minns allting.
Varför minns jag? För jag får återuppleva det varje natt innan jag får somna. Varenda natt är du här igen, som ett spöke ur döda drömmar. Jag minns för varje natt får jag våran saga berättad för mig. Jag kan den utantill nu, som om jag inte kunnat den förut. Men varje natt återvänder spöket till mitt rum, sitter på sängkanten och berättar allting. Om och om igen. Bara för att jag inte ska få en chans att glömma dig. Jag kan inte glömma dig. Det är som om jag hade ditt namn tatuerat på mig, något som ska hemsöka mig resten av livet. Jag vet att vi delade många underbara stunder också, det är sant. Men av nån anledning berättar spöket våran historia som om det vore världens hemskaste spökhistoria.